Schyssta klubben i farten
Kom inknallades på jobbet imorse och det första jag får höra från min närmsta chef efter "god morgon" är: "och när tänker du bli pigg och frisk då?" Jag kände mig som en fågelholk då jag inte alls fattade vad hon menade och det verkar som att hon förstod det när jag svarade "va?". Då förklarade hon att hon menade min rygg. Det syns tydlgen fortfarande på mig att jag har problem med den. Och här har jag gått omkring och känt mig väldigt nöjd med att jag kan göra nästan allt och att det inte alls syns på mig att jag har lite ryggproblem, men här blev man snabbt och effektivt nedplockad på jorden igen. Sedan sa hon tyckte att det skulle ha läkt ut nu. Det är ju ändå fyra och en halv vecka sedan det hände. Men det var tydligen en ganska kraftig smäll jag fick. Ska till Sara (osteopaten) på fredag så får vi se vad hon säger. Sedan kommer hennes behandling att hjälpa, det vet jag. Fråga mig inte hur det går till bara för det är väldigt mysko.
Imorgon ska jag börja att styrketräna lite lätt med fokusering på mage och rygg. Men nu i början så kommer det bli väldigt lätt då det inte är bra att ta i för mycket om man fortfarande dras med en skada.
Imorgon ska jag börja att styrketräna lite lätt med fokusering på mage och rygg. Men nu i början så kommer det bli väldigt lätt då det inte är bra att ta i för mycket om man fortfarande dras med en skada.
All work and no play makes...
Nä så illa är det verkligen inte. Jag har ju haft mitt lilla roliga. Men jag kände att efter att ha jobbat i en dag att sitta stilla var inte min grej nu med den här ryggen. Just nu så skulle jag behöva ha haft ett höj- och sänkbart bord, men det kommer jag att få vänta på i ett år och om ett år är ryggen (förhoppningsvis) hel igen.
Idag har jag klistrat på mig sex stycken värkplåster så nu luktar jag Jenka-tuggummi. Får se om de hjälper eller inte.
Men jag måste säga att jag har trevliga arbetskamrater i alla fall. Nästan alla frågar hur det är med mig. De är väldigt måna om en på det här företaget och frågar de hur du mår så vill de verkligen veta det. De frågar inte för att vara artiga eller snälla. Så nu sitter jag och försöker fylla i en skadeanmälan och det är inte det lättaste upptäckte jag efter att jag har fyllt i namn, adress, arbetsgivare och jobbadress. Får nog be om hjälp från min närmsta chef för att det ska bli rätt och riktigt. Men idag kommer hon att sitta i olika möten hela dagen.
Idag har jag klistrat på mig sex stycken värkplåster så nu luktar jag Jenka-tuggummi. Får se om de hjälper eller inte.
Men jag måste säga att jag har trevliga arbetskamrater i alla fall. Nästan alla frågar hur det är med mig. De är väldigt måna om en på det här företaget och frågar de hur du mår så vill de verkligen veta det. De frågar inte för att vara artiga eller snälla. Så nu sitter jag och försöker fylla i en skadeanmälan och det är inte det lättaste upptäckte jag efter att jag har fyllt i namn, adress, arbetsgivare och jobbadress. Får nog be om hjälp från min närmsta chef för att det ska bli rätt och riktigt. Men idag kommer hon att sitta i olika möten hela dagen.
Äntligen hemma
Jaha. Då var det första dagen på svensk mark på 15 dagar och det känns trots allt skönt att få vara på hemmaplan igen. Inget går upp mot Sverige egentligen, även fast det är skönt att få komma bort ibland och se annat. På det sättet så uppskattar man det man har.
Ja, vad ska jag börja att skriva om då... Kanske från början som det hände:
Vi landade helskinnade på ett regnigt Dublin Airport och min kompis smet genast iväg för en "snabbis" med sin irländare och jag satte mig i en taxi och åkte ut till Busáras (busstationen i Dublin). Och när jag stod och väntade på en taxi så hoppades jag att det skulle bli en lite högre bil tack vare ryggen, men jag fick en vanlig låg variant. Och döm av min förvåning när jag kunde sätta mig i bilen utan några större besvär. Inte heller var det svårt att ta sig ur den. Priset för resan från flyget till busstationen som ligger i centrala Dublin kostande €19.60. Det är billigt att åka taxi i den stan. Köpte mig en flaska vatten, två nyhetstidningar och en bok och sedan gick jag och satte mig och började läsa boken samtidigt som jag SMS:ade med flera personer. När jag hade suttit där i c:a en timme så kom min kompis dit och sedan köpte vi biljetter för €17 (t/r) till 17-bussen till Galway. Bussresan tog lite drygt fyra timmar och vi var på vårat vandrarhem vid 22-tiden.
Första dagen gick vi mest omkring och utforskade staden samt inhandade frukost så att vi hade det i kylen för de dagar vi skulle vara där. Det är en mysig stad som är full av liv trots att den inte är så stor. På kvällen gick vi ut, men det blev en tidig kväll. Dagen därpå så tog vi en dagstur med en buss som tog oss till bland annat Burren och Cliffs of Moher. Vilken underbar natur. Man kan inte tro att den är sann. Burren är det stenigaste man kan hitta på den där ön, men det var helt underbart vackert. Cliffs... vad ska man säga. Blåsigt så in i helvete och jag trodde nästan att jag vid ett par tillfällen skulle blåsa bort, men dessa klippor. Wow! Under den här resan fick vi även en liten historialektion som handlade om hur engelsmännen har behandlat irländarna. Visserligen visste jag att det inte var snällt. En katolsk irländare stod lägre på rangordningslistan hos engelsmännen än en rabiessmittad hund. Till exempel berättade chauffören/guiden (Desmond) om de "murar" som gick över kullarna. Engelsmännen tyckte att irländarna skulle göra nå't för att få pengar för dem (det räckte inte med att de gav dem mer eller mindre all sin skörd och betala hyra för sin egen mark som de odlade på och hyra för sitt eget hus) utan de hittade på ett nonsensgöra. De skulle ta stenar och bygga på en mur som inte skulle fylla någon funktion alls bara för att jävlas. De hade ju skövlat landets skogar så nu var det nästa grej som de skulle göra och varför inte låta irländarna bygga en mur till ingen nytta alls bara för skojs skull..? Det andra var att det är irländarna som har hittat på den "tvådelade" dörren. Du vet den som man kan öppna bara upptill eller nedtill. Orsaken till att de kom på den lösningen var att engelsmännen krävde hyra beroende på hur många och hur stora fönster ett hus hade. Då kom irländarna på att om de byggde hus utan fönster så behövde de inte betala hyra för huset och för att få in ljus så uppfann de den där dörren så att de kunde få in ljus och frisk luft utan att riskera att småbarnen sprang ut när de inte fick göra det.
Nästa resa gick till Belfast. Det är ön Irlands andra största stad. Men det märktes inte. Det man kan säga om det här landet rent generellt är att måndagar-onsdagar är ganska döda ute på stan och det stämde verkligen in på den här staden. Här kommer vi från den lilla staden Galway (som har 66 000 invånare) till Belfast (som har 277 391 invånare) och blir besviken på utbudet. Det var i princip folktomt efter klockan 20. I vilket fall som helst så på onsdagen hade vi bokat en heldagsbusstur som tog oss till Carric a rede / Dunluce / Bushmills destilleriet / Giant's causeway. Jag säger bara en sak... Den där jävla repbron går jag aldrig över igen. När jag gick över den till den lilla ön så "hoppade" bron "bara" lite tack vare att man gick på den. När jag skulle över från den lilla ön till fastlandet igen så blåste det så då vajade bron oxå. *ryser* Väldigt obehagligt. Dunluce fick vi bara se på håll. En gammal slottsruin. Bushmills... Whiskey är ruggigt gott. ;-) Sedan kom då Giant's Causeway. Hur sjutton kan naturen göra sådana där kreationer? Det är helt sanslöst. Men det är nog så att naturen är den bästa konstnären. Nästa dag så tog vi en så kallad Black Taxi. Det är en taxi som kör runt en på en tur under ungefär en timme. Man får se båda delarna av Belfast. Både den katolska och den protestantiska. Vad vi båda blev chockade över var att det är inte alls bra mellan de två lägren i den staden. Nog för att de inte har ihjäl så många nu för tiden, men det är verkligen inte bra. Det har ju under en väldigt lång tid funnits så kallade "Peace walls" (konstigt namn på det där) mellan de olika områdena och dessa väggar stängs vid 23-tiden varje kväll än i dag. Visserligen är det ganska vanligt med så kallade mixed marriages, men barnen växer ändå upp till att bli antingen katoliker eller protestanter beroende på vilken skola de sätts i. Sedan berättade han en liten kul grej och det var att en gång i tiden så vajade det en protestantisk flagga i de katolska områdena och det var då Henrik Larsson spelade i Celtic. Då vajade den svenska flaggan så fint i de katolska delarna. Det är inte utan att man blir lite stolt när man hör en sådan sak.
Efter Belfast kom så Dublin och nu hade min kompis bestämt att jag skulle köpa nya skor då de jag hade på mig inte höll tätt. Det var visserligen inte så många dagar med regn som vi hade under resan, men när skorna läcker in underifrån så är det inte så bra. Så nu köpte jag ett par "värstingskor" för €105. Hade dessa skor inhandlats i Sverige hade de kostat runt 1 700:-. Skor är en annan sak som är billigt på Irland (skor, sprit och taxi). På kvällen så blev det en trevlig upplevelse att få se mina två favoritlag i rugby. Leinster mot Munster. De blåa mot de röda. Och den här matchen drog en rekordpublik för Celtic League/Magners Leaguematch. Vi var 20 322 stycken som såg matchen på Lansdowne Road. Det gamla rekordet för en sådan här match slogs med över 12 000 människor. Det säger en hel del om betydelsen av den här matchen. Tog med mig kameran och tog 150 bilder, men i ärlighetens namn så blev de inte så bra. Man måste ha en värstingkamera för att bilderna ska bli skarpa och sedan måste man vara närmare planen. Men på vissa bilder ser man vilka spelare det är i alla fall. Här blev det nog inte så mycket gjort då vi har varit i den här staden för många gånger och vi har sett det mesta som är värt att se. Lite trist kanske, men har man varit i en stad fyra gånger så har man. Men på söndagskvällen gick vi till den största turistfällan Temple bar och där träffade vi tre helgalna norrmän. Vi kom hem till vårat B&B halv fyra på måndagsmorgonen. Vi gick upp vid niotiden för vi skulle ju resa vidare...
Vidare gick nu färden mot Killarney. Dit tog vi flyget för omväxlings skull. Det är inte så kul att sitta i en buss hela dagarna heller. Killarney är en väldigt gullig liten stad. En sådan som man inte tror att någon verkligen bor i, utan att de bara är där för turisternas skull. B&B:t som vi bodde på var underbart, men det hade en stor nackdel... Avståndet in till stan. På deras hemsida står det att det är tio minuters promenad in till stan, men det är i verkligheten lite drygt 20 minuter. Om det hade gått bussar hade vi inte sagt något, men nu gjorde det inte det och vi fick snällt ta taxi hem på kvällarna. Här var vi i deras nationalpark. Vi hyrde cyklar och cyklade de sju kilometrarna som det var från stan till parken. Det var en fin och välskött nationalpark, men jag hade nog förväntat mig mer av den. Det kan vara så att jag har hört hur vackert det är där så att jag hade för höga förhoppningar om stället. Men, visst... Det var vackert och det var värt besöket
Nu kom vi till den staden som alla irländare rynkar på näsan åt när man säger att man ska dit och det är Limerick. Efter Killarney var det skönt att få komma till en större stad, men... Den är verkligen inte mycket att hänga i gran. Det enda som finns att göra här är att besöka King John's Castle och det gjorde vi. Det var visserligen intressant, men det tog ju inte hela dagen direkt. Den första kvällen så lyckades vi lokalisera den populäraste puben i stan och det var hyfsat mycket folk för en onsdagkväll tack vare fotbollsmatchen lite tidigare på kvällen. Och efter det här pubbesöket gjorde vi samma sak som vi gjorde i London: satte oss i en taxi med två snubbar och hamnade i en förort (någonstans utanför Limerick istället för London). När vi skulle åka tillbaka till Dublin så var det fredagen den 13:de och det märktes. När vi kom dit fick vi höra att busschaufförerna strejkade och de visste inte när strejken skulle ta slut. Tågbiljetten kostade €41 och det var ju bara att punga ut med det så vi ville därifrån och tåget skulle avgå om lite drygt en timme. När vi hade suttit där i c:a 40 minuter fick vi höra i högtalarsystemet att strejken var slut...
Så kom vi åter till Dublin. Nu tror jag att vi var rejält trötta för nu kändes ingenting kul. Det var nog en hel del hemlängtan som spökade här tillsammans med det faktumet att ingen av oss är speciellt duktiga på att komma på saker att göra. Jag vet egentligen inte hur vi klarade två veckor på egen hand. Nästa gång vi åker till Irland så måste det vara med minst en person som kan komma på saker att göra. En idéspruta helt enkelt, för vi klarar oss bevisligen inte på egen hand.
Hemresa! Det kändes skönt att få sätta sig på planet och åka hem till gamla kära Stockholm igen. Hem till rutinerna. Visserligen har jag tagit den här måndagen ledig, men ändå. Man vet vad man ska göra och hur det fungerar. Visserligen skulle jag säkert kunna bosätta mig på Irland, men det skulle förutsätta att jag hade dagliga rutiner även där i form av ett jobb. Jag har ju trots allt redan sett ut min blivande irländska man... Synd att han inte vet om det eller ens vet om att jag existerar. ;-)
*djup drömmande suck*
Sedan måste jag verkligen rekommendera KLM som flygbolag. De var suveräna. Man får mat (mackor) på flyget och de mackorna var bra mycket godare än BA:s. SAS är väl bra, men de serverar inget att äta på så här korta flygningar och det är lite negativt.
Och vad har jag gjort idag då? Jo jag var hos sjukgymnasten och fick reda på svaret på min magnetröntgen. Det var tack och lov inget diskbråck inte heller så var det någon nämnvärd rubbning av disken och inget som tryckte på någon nerv. Hon jämförde det jag hade drabbats av som en väldigt kraftig stukning. Sedan knäckte hon ut ryggen då jag tydligen hade en låsning i den så nu känns det bara konstigt i ryggen. Lite ömt på nå't sätt.. Det jag ska göra nu enligt henne är att träna upp mag- och ryggmuskler. Inte på grund av skadan, utan för att jag är för mjuk, för böjlig. Man ska tydligen inte kunna böja sig så mycket bakåt som jag kan göra. Hela jag var tydligen väldigt mjuk och det är tydligen inte alls bra att vara överrörlig i lederna.
Imorgon blir det åter till jobbet, men jag måste nu tydligen ta extra tid på mig för att ta mig dit då de håller på att göra om Centralen vid pendeltågen. Det är ett jobb som måste göras för att slippa trafikstockningarna som blir där för tågen.
Ja, vad ska jag börja att skriva om då... Kanske från början som det hände:
Vi landade helskinnade på ett regnigt Dublin Airport och min kompis smet genast iväg för en "snabbis" med sin irländare och jag satte mig i en taxi och åkte ut till Busáras (busstationen i Dublin). Och när jag stod och väntade på en taxi så hoppades jag att det skulle bli en lite högre bil tack vare ryggen, men jag fick en vanlig låg variant. Och döm av min förvåning när jag kunde sätta mig i bilen utan några större besvär. Inte heller var det svårt att ta sig ur den. Priset för resan från flyget till busstationen som ligger i centrala Dublin kostande €19.60. Det är billigt att åka taxi i den stan. Köpte mig en flaska vatten, två nyhetstidningar och en bok och sedan gick jag och satte mig och började läsa boken samtidigt som jag SMS:ade med flera personer. När jag hade suttit där i c:a en timme så kom min kompis dit och sedan köpte vi biljetter för €17 (t/r) till 17-bussen till Galway. Bussresan tog lite drygt fyra timmar och vi var på vårat vandrarhem vid 22-tiden.
Första dagen gick vi mest omkring och utforskade staden samt inhandade frukost så att vi hade det i kylen för de dagar vi skulle vara där. Det är en mysig stad som är full av liv trots att den inte är så stor. På kvällen gick vi ut, men det blev en tidig kväll. Dagen därpå så tog vi en dagstur med en buss som tog oss till bland annat Burren och Cliffs of Moher. Vilken underbar natur. Man kan inte tro att den är sann. Burren är det stenigaste man kan hitta på den där ön, men det var helt underbart vackert. Cliffs... vad ska man säga. Blåsigt så in i helvete och jag trodde nästan att jag vid ett par tillfällen skulle blåsa bort, men dessa klippor. Wow! Under den här resan fick vi även en liten historialektion som handlade om hur engelsmännen har behandlat irländarna. Visserligen visste jag att det inte var snällt. En katolsk irländare stod lägre på rangordningslistan hos engelsmännen än en rabiessmittad hund. Till exempel berättade chauffören/guiden (Desmond) om de "murar" som gick över kullarna. Engelsmännen tyckte att irländarna skulle göra nå't för att få pengar för dem (det räckte inte med att de gav dem mer eller mindre all sin skörd och betala hyra för sin egen mark som de odlade på och hyra för sitt eget hus) utan de hittade på ett nonsensgöra. De skulle ta stenar och bygga på en mur som inte skulle fylla någon funktion alls bara för att jävlas. De hade ju skövlat landets skogar så nu var det nästa grej som de skulle göra och varför inte låta irländarna bygga en mur till ingen nytta alls bara för skojs skull..? Det andra var att det är irländarna som har hittat på den "tvådelade" dörren. Du vet den som man kan öppna bara upptill eller nedtill. Orsaken till att de kom på den lösningen var att engelsmännen krävde hyra beroende på hur många och hur stora fönster ett hus hade. Då kom irländarna på att om de byggde hus utan fönster så behövde de inte betala hyra för huset och för att få in ljus så uppfann de den där dörren så att de kunde få in ljus och frisk luft utan att riskera att småbarnen sprang ut när de inte fick göra det.
Nästa resa gick till Belfast. Det är ön Irlands andra största stad. Men det märktes inte. Det man kan säga om det här landet rent generellt är att måndagar-onsdagar är ganska döda ute på stan och det stämde verkligen in på den här staden. Här kommer vi från den lilla staden Galway (som har 66 000 invånare) till Belfast (som har 277 391 invånare) och blir besviken på utbudet. Det var i princip folktomt efter klockan 20. I vilket fall som helst så på onsdagen hade vi bokat en heldagsbusstur som tog oss till Carric a rede / Dunluce / Bushmills destilleriet / Giant's causeway. Jag säger bara en sak... Den där jävla repbron går jag aldrig över igen. När jag gick över den till den lilla ön så "hoppade" bron "bara" lite tack vare att man gick på den. När jag skulle över från den lilla ön till fastlandet igen så blåste det så då vajade bron oxå. *ryser* Väldigt obehagligt. Dunluce fick vi bara se på håll. En gammal slottsruin. Bushmills... Whiskey är ruggigt gott. ;-) Sedan kom då Giant's Causeway. Hur sjutton kan naturen göra sådana där kreationer? Det är helt sanslöst. Men det är nog så att naturen är den bästa konstnären. Nästa dag så tog vi en så kallad Black Taxi. Det är en taxi som kör runt en på en tur under ungefär en timme. Man får se båda delarna av Belfast. Både den katolska och den protestantiska. Vad vi båda blev chockade över var att det är inte alls bra mellan de två lägren i den staden. Nog för att de inte har ihjäl så många nu för tiden, men det är verkligen inte bra. Det har ju under en väldigt lång tid funnits så kallade "Peace walls" (konstigt namn på det där) mellan de olika områdena och dessa väggar stängs vid 23-tiden varje kväll än i dag. Visserligen är det ganska vanligt med så kallade mixed marriages, men barnen växer ändå upp till att bli antingen katoliker eller protestanter beroende på vilken skola de sätts i. Sedan berättade han en liten kul grej och det var att en gång i tiden så vajade det en protestantisk flagga i de katolska områdena och det var då Henrik Larsson spelade i Celtic. Då vajade den svenska flaggan så fint i de katolska delarna. Det är inte utan att man blir lite stolt när man hör en sådan sak.
Efter Belfast kom så Dublin och nu hade min kompis bestämt att jag skulle köpa nya skor då de jag hade på mig inte höll tätt. Det var visserligen inte så många dagar med regn som vi hade under resan, men när skorna läcker in underifrån så är det inte så bra. Så nu köpte jag ett par "värstingskor" för €105. Hade dessa skor inhandlats i Sverige hade de kostat runt 1 700:-. Skor är en annan sak som är billigt på Irland (skor, sprit och taxi). På kvällen så blev det en trevlig upplevelse att få se mina två favoritlag i rugby. Leinster mot Munster. De blåa mot de röda. Och den här matchen drog en rekordpublik för Celtic League/Magners Leaguematch. Vi var 20 322 stycken som såg matchen på Lansdowne Road. Det gamla rekordet för en sådan här match slogs med över 12 000 människor. Det säger en hel del om betydelsen av den här matchen. Tog med mig kameran och tog 150 bilder, men i ärlighetens namn så blev de inte så bra. Man måste ha en värstingkamera för att bilderna ska bli skarpa och sedan måste man vara närmare planen. Men på vissa bilder ser man vilka spelare det är i alla fall. Här blev det nog inte så mycket gjort då vi har varit i den här staden för många gånger och vi har sett det mesta som är värt att se. Lite trist kanske, men har man varit i en stad fyra gånger så har man. Men på söndagskvällen gick vi till den största turistfällan Temple bar och där träffade vi tre helgalna norrmän. Vi kom hem till vårat B&B halv fyra på måndagsmorgonen. Vi gick upp vid niotiden för vi skulle ju resa vidare...
Vidare gick nu färden mot Killarney. Dit tog vi flyget för omväxlings skull. Det är inte så kul att sitta i en buss hela dagarna heller. Killarney är en väldigt gullig liten stad. En sådan som man inte tror att någon verkligen bor i, utan att de bara är där för turisternas skull. B&B:t som vi bodde på var underbart, men det hade en stor nackdel... Avståndet in till stan. På deras hemsida står det att det är tio minuters promenad in till stan, men det är i verkligheten lite drygt 20 minuter. Om det hade gått bussar hade vi inte sagt något, men nu gjorde det inte det och vi fick snällt ta taxi hem på kvällarna. Här var vi i deras nationalpark. Vi hyrde cyklar och cyklade de sju kilometrarna som det var från stan till parken. Det var en fin och välskött nationalpark, men jag hade nog förväntat mig mer av den. Det kan vara så att jag har hört hur vackert det är där så att jag hade för höga förhoppningar om stället. Men, visst... Det var vackert och det var värt besöket
Nu kom vi till den staden som alla irländare rynkar på näsan åt när man säger att man ska dit och det är Limerick. Efter Killarney var det skönt att få komma till en större stad, men... Den är verkligen inte mycket att hänga i gran. Det enda som finns att göra här är att besöka King John's Castle och det gjorde vi. Det var visserligen intressant, men det tog ju inte hela dagen direkt. Den första kvällen så lyckades vi lokalisera den populäraste puben i stan och det var hyfsat mycket folk för en onsdagkväll tack vare fotbollsmatchen lite tidigare på kvällen. Och efter det här pubbesöket gjorde vi samma sak som vi gjorde i London: satte oss i en taxi med två snubbar och hamnade i en förort (någonstans utanför Limerick istället för London). När vi skulle åka tillbaka till Dublin så var det fredagen den 13:de och det märktes. När vi kom dit fick vi höra att busschaufförerna strejkade och de visste inte när strejken skulle ta slut. Tågbiljetten kostade €41 och det var ju bara att punga ut med det så vi ville därifrån och tåget skulle avgå om lite drygt en timme. När vi hade suttit där i c:a 40 minuter fick vi höra i högtalarsystemet att strejken var slut...
Så kom vi åter till Dublin. Nu tror jag att vi var rejält trötta för nu kändes ingenting kul. Det var nog en hel del hemlängtan som spökade här tillsammans med det faktumet att ingen av oss är speciellt duktiga på att komma på saker att göra. Jag vet egentligen inte hur vi klarade två veckor på egen hand. Nästa gång vi åker till Irland så måste det vara med minst en person som kan komma på saker att göra. En idéspruta helt enkelt, för vi klarar oss bevisligen inte på egen hand.
Hemresa! Det kändes skönt att få sätta sig på planet och åka hem till gamla kära Stockholm igen. Hem till rutinerna. Visserligen har jag tagit den här måndagen ledig, men ändå. Man vet vad man ska göra och hur det fungerar. Visserligen skulle jag säkert kunna bosätta mig på Irland, men det skulle förutsätta att jag hade dagliga rutiner även där i form av ett jobb. Jag har ju trots allt redan sett ut min blivande irländska man... Synd att han inte vet om det eller ens vet om att jag existerar. ;-)
*djup drömmande suck* Sedan måste jag verkligen rekommendera KLM som flygbolag. De var suveräna. Man får mat (mackor) på flyget och de mackorna var bra mycket godare än BA:s. SAS är väl bra, men de serverar inget att äta på så här korta flygningar och det är lite negativt.
Och vad har jag gjort idag då? Jo jag var hos sjukgymnasten och fick reda på svaret på min magnetröntgen. Det var tack och lov inget diskbråck inte heller så var det någon nämnvärd rubbning av disken och inget som tryckte på någon nerv. Hon jämförde det jag hade drabbats av som en väldigt kraftig stukning. Sedan knäckte hon ut ryggen då jag tydligen hade en låsning i den så nu känns det bara konstigt i ryggen. Lite ömt på nå't sätt.. Det jag ska göra nu enligt henne är att träna upp mag- och ryggmuskler. Inte på grund av skadan, utan för att jag är för mjuk, för böjlig. Man ska tydligen inte kunna böja sig så mycket bakåt som jag kan göra. Hela jag var tydligen väldigt mjuk och det är tydligen inte alls bra att vara överrörlig i lederna.
Imorgon blir det åter till jobbet, men jag måste nu tydligen ta extra tid på mig för att ta mig dit då de håller på att göra om Centralen vid pendeltågen. Det är ett jobb som måste göras för att slippa trafikstockningarna som blir där för tågen.