Saknar...
Det här kommer vara ett larvigt, känslomässigt inlägg, men jag måste bara få skriva av mig. Så vill du inte läsa det sluta nu.
Det här är sista sommarsemesterveckan som lider mot sitt slut och jag fick ett ryck för en vecka sedan och började röja här hemma. Det blev några 125 l säckar så jag frågade mina föräldrar om de ville hjälpa mig att köra dem till tippen när pappsen skulle till tandläkaren.
Senare samma dag ringde mammsen upp och sa att tandläkaren bara var i Mörby men att de kunde komma ner hit nästa torsdag så kunde de köra säckarna till tippen och så kunde vi handla samtidigt.
Så idag kom de ner och körde iväg säckarna och som tack för hjälpen fick de en flaska Vampire Cabernet 2005, samt lite kryddor och godis (från Medeltidsmuséet) och min gamla mobil om de ville ha den. Sedan åkte vi och handlade och efter det så åt vi lunch och sedan körde de hem mig och de körde hem till sig.
Usch... Nu börjar det igen. Man skulle kunna tro att en vuxen människa på 35 år skulle bete sig annorlunda, men... Jag ångrar nu att jag inte frågade om jag kunde få följa med upp de sista dagarna på min sommasemester. Jag märker nu hur mycket jag saknar kontakten med dem som vi fick i och med att vi åkte och handlade tillsammans varannan vecka.
Just nu sitter jag här och ser förmodligen ut som en tvättbjörn kring ögonen och näsan igentäppt. Men jag bryr mig inte. Jag står för det: Jag saknar mina föräldrar något så fruktansvärt! Även fast de egentligen inte bor så himla långt ifrån mig och trots att vi har kontakt via telefon då och då så är det inte samma sak som att ha dem på 20 minuters promenadväg från mig och telefon är inte samma sak som att träffas.
Men jag antar att det är det här är det som kallas att bli vuxen. Klippa navelsträngen och inte gömma sig bakom mammas kjolar. Och det är därför jag inte ringer till dem nu och gråter i telefonen, jag är ju vuxen! De kan ju ändå inte göra något åt det nu och det är nu som den här känslan kom över mig. Vet inte varifrån, men helt plötsligt så svämmade ögonen bara över. De har ju ändå bott på landet ett tag nu, men jag antar att jag inte har fattat det förrän nu när de kör 16 mil bara för att hjälpa mig.
När det hade gått lite drygt en timme från att de hade lämnat mig så skickade jag ett SMS där jag tackade för hjälpen och lunchen. Men det var egentligen bara ett svepskäl. Jag ville veta att de hade kommit hem så att inget hade hänt på vägen.
Jag vet att min mamma kommer läsa det här förr eller senare och hon kommer förmodligen tvinga min motvilliga pappa att läsa det också. Jag skriver inte det här för att ge er dåligt samvete, eller något. Jag vet att jag är välkommen till er när jag vill. Men jag måste bara skriva av mig och se om det dämpar känslan som kom över mig.