Guinness

Det här kommer vara ett larvigt, känslomässigt inlägg, men jag måste bara få skriva av mig. Så vill du inte läsa det sluta nu.

Det här är sista sommarsemesterveckan som lider mot sitt slut och jag fick ett ryck för en vecka sedan och började röja här hemma. Det blev några 125 l säckar så jag frågade mina föräldrar om de ville hjälpa mig att köra dem till tippen när pappsen skulle till tandläkaren.

Senare samma dag ringde mammsen upp och sa att tandläkaren bara var i Mörby men att de kunde komma ner hit nästa torsdag så kunde de köra säckarna till tippen och så kunde vi handla samtidigt.

Så idag kom de ner och körde iväg säckarna och som tack för hjälpen fick de en flaska Vampire Cabernet 2005, samt lite kryddor och godis (från Medeltidsmuséet) och min gamla mobil om de ville ha den. Sedan åkte vi och handlade och efter det så åt vi lunch och sedan körde de hem mig och de körde hem till sig.

Usch... Nu börjar det igen. Man skulle kunna tro att en vuxen människa på 35 år skulle bete sig annorlunda, men... Jag ångrar nu att jag inte frågade om jag kunde få följa med upp de sista dagarna på min sommasemester. Jag märker nu hur mycket jag saknar kontakten med dem som vi fick i och med att vi åkte och handlade tillsammans varannan vecka.

Just nu sitter jag här och ser förmodligen ut som en tvättbjörn kring ögonen och näsan igentäppt. Men jag bryr mig inte. Jag står för det: Jag saknar mina föräldrar något så fruktansvärt! Även fast de egentligen inte bor så himla långt ifrån mig och trots att vi har kontakt via telefon då och då så är det inte samma sak som att ha dem på 20 minuters promenadväg från mig och telefon är inte samma sak som att träffas.

Men jag antar att det är det här är det som kallas att bli vuxen. Klippa navelsträngen och inte gömma sig bakom mammas kjolar. Och det är därför jag inte ringer till dem nu och gråter i telefonen, jag är ju vuxen! De kan ju ändå inte göra något åt det nu och det är nu som den här känslan kom över mig. Vet inte varifrån, men helt plötsligt så svämmade ögonen bara över. De har ju ändå bott på landet ett tag nu, men jag antar att jag inte har fattat det förrän nu när de kör 16 mil bara för att hjälpa mig.

När det hade gått lite drygt en timme från att de hade lämnat mig så skickade jag ett SMS där jag tackade för hjälpen och lunchen. Men det var egentligen bara ett svepskäl. Jag ville veta att de hade kommit hem så att inget hade hänt på vägen.

Jag vet att min mamma kommer läsa det här förr eller senare och hon kommer förmodligen tvinga min motvilliga pappa att läsa det också. Jag skriver inte det här för att ge er dåligt samvete, eller något. Jag vet att jag är välkommen till er när jag vill. Men jag måste bara skriva av mig och se om det dämpar känslan som kom över mig.

Ja, det har väl knappast undgått någon att de har ett litet oljeproblem i den Mexikanska golfen, utanför Louisianas kust. Nu har det gått en och en halv månad och BP har inte lyckats stoppa oljeflödet än vilket är en väldigt tragisk parodi. OM man absolut måste borra efter olja på ett djup av 1 500 meter så MÅSTE man ha planer för hur man ska göra om det skulle inträffa en olycka i form av läckage, som det nu har gjort.

1 500 meters djup är väldigt mycket och det borde ha varit förbjudet från början att borra på ett sådant stort djup.

Det positiva med det här är väl att samtliga oljebolag nu tänker över saker och ting innan de får för sig att borra så pass djupt ner. Kan man i alla fall hoppas. Jag vill inte höra talas om en sådan här katastrof igen. När ska vi så kallade jordens intelligentaste varelser lära oss att vi inte kan missbruka jordens resurser ostraffat på det här sättet? Kanske kan det här sätta fart på utvecklingen av miljöbilar av olika slag. Bilar som inte drivs av bensin.

Kort sagt så är det här en katastrof som vi bara har börjat se omfattningen på. Det är inte bara Louisiana eller för all del USA som kommer drabbas av det här. Det finns en viss risk att oljan kommer att färdas med Golfströmmen upp mot Irland, Storbritannien och Norge. Europa kommer att drabbas.

Sedan är det inte bara ekonomiskt världen kommer drabbas då den Mexikanska golfen är ett vatten där väldigt många djurarter, främst vattenlevande, har sin barnkammare. Ett exempel är den redan nu hårt drabbade ålen.

Jag ska väl inte sticka under stol med att jag har ett litet ökat intresse av den här katastrofen tack vare min upptäckt av Ian S. Han är född och uppväxt i Covington, Louisiana, så det här är hans hemtrakter och han är naturligtvis väldigt upprörd över och engagerad i det här. Fast han kan inte ta åt sig hela äran för mitt "intresse" då jag ändå skulle tyckt att det här är hemskt.

Ian har på sin Twitter uppmanat folk att bojkotta BP... Eller rättare sagt så skrev han så här:
"I keep getting the same request to tweet from the people down here and I agree to be honest- Boycott BP gas stations!!!"

Jag kan inget annat göra än att instämma helt och fullt. Det är inte bara folk i USA som bör bojkotta BP utan det är hela världen.

Senaste nyheten:
Oljeutsläppen ökar med stoppförsöken

BP:s nya försök att täta läckan i Mexikanska golfen kan i stället öka oljeutsläppet i havet med upp till 20 procent, enligt Vita huset. Utsläppet betraktas redan som den värsta miljökatastrofen i USA:s historia.

President Barack Obama fick information om BP:s nya strategi av sina medarbetare på söndagen. Sedan det förra försöket med "top kill" misslyckats ska bolaget inleda arbetet med att kapa det havererade röret på 1,5 kilometers djup på måndagen eller tisdagen, enligt Vita husets talesman Robert Gibbs.

Samtidigt trefaldiga regeringen sina saneringsinsatser. Oljan, som nått känsliga naturområden i Louisiana, Alabama och Mississippi, beräknas uppgå till 12 000–19 000 fat om dagen.

– Det är förmodligen den största miljökatastrofen vi någonsin haft i det här landet, säger Vita huset-rådgivaren Carol Browner.

Presidenten utsätts nu för växande kritik för att ha agerat för sent.

"Obama ansvarig"

– Jag håller Obama ansvarig för att inte ha tvingat BP att stå upp och se oss i ögonen och fixa det här, säger Dean Blanchard som talade vid ett protestmöte i New Orleans i söndags.

BP:s experter räknar med att kunna kapa röret ovanför oljekällan med hjälp av undervattensrobotar. Målet är att sedan placera en anordning (LMRP Cap) så att den passar anläggningen på botten (Bop Stack) som ansluter till källan. Därefter kan olja eventuellt ledas upp till ett tankerfartyg.

Något liknande har aldrig genomförts på så stort djup, och BP:s vd Tony Hayward medger att "det inte råder något tvivel" om att de två avlastningshål som borras i havsbottnen för att minska på trycket i källan är den slutliga lösningen. Men dessa väntas vara klara först i augusti.

TT

Eller rättare sagt: talgoxjävlar!

Jag uppskattar verkligen inte när de sätter igång och sjunger precis utanför mitt sovrumsfönster klockan 04:30 när jag måste gå upp 05:15. Hade jag fått tag i den största förbrytaren hade jag vridit nacken av den! Hur fasiken kan en så liten fågel låta så mycket?

Två lektioner kvar på den här terminen. Hur ska jag nu komma ihåg allt tills nästa termin? Som det ser ut nu är sista lektionen den 11/5 och sedan startar termin två eventuellt 24/8. Vår lärarinna visste inte säkert. Men det är verkligen urkul det här och det är värsta träningspasset man får. Igår åkte jag dit med två ömmande hälsenor, men det går att dansa irländsk folkdans genom att gå runt också. Det ser inte bra ut, men det funkar.

Helen (som vår lärarinna heter) skrattade bara åt mig när jag berättade att jag trodde att jag hade blivit tillräckligt bra på en vecka för att kunna dansa förra gången (då jag drog upp en gammal skada förrförra gången). Hon har varit med själv om liknande saker då hon är likadan själv. Men om något är kul så offrar man sig lite och står ut med smärta. Det värsta är att det slår ju tillbaka på en själv och idag så är det inte alls speciellt skönt. Men man offrar sig väldigt gärna när det är något som är så pass roligt som det här är. Jag önskar att det var två lektioner i veckan.

Det första vi gjorde igår var att dansa en gruppdans och just den här gruppdansen heter (tror jag) High Caul Cap och den är tio minuter lång. Men den är riktigt rolig så det känns inte som tio minuter. Kan säga att alla som dansade som man skulle (d.v.s. med hopp och skutt) var helt slut efteråt. Jag ser fram emot att få dansa den här på riktigt sätt. Och när vi dansar så får jag agera herre och det passar mig utmärkt då det är herren som ska ha "kontroll" och föra. Jag har svårt att bli förd. Att bara släppa kontrollen och bara följa med.

Nu håller vi på att öva in en Easy Reel och låt mig bara säga att det är inget lätt över den inte. Inte för en nybörjare i alla fall. Det "roliga" med irländsk dans är att man emellanåt ska trotsa fysikens lagar. Om man står med tyngden på vänster fot  och med höger fot i luften så är det från vänster fot man ska hoppa upp och sparka sig själv i rumpan, innan man går in i sidstegen.

Bakåt-treor är intressanta de med. Tyngden på vänster, höger i luften. Hoppa från vänster fot, låt höger fot/ben pendla bakåt i en cykelrörelse (uppåt, bakåt) och landa på båda fötterna samtidigt.

Sedan har vi ett steg som jag inte kommer ihåg vad det heter, men där ska benrörelserna gå framåt, men du ska röra dig bakåt.

Som sagt: Ingen logik alls. Och fysikens lagar, vad är det? Men det är kul som fan!

Jag har inget emot att vara trött som en liten gnu när jag har haft kul kvällen innan, men nu har jag inte det. Så den här måndagen är bara skit.

Sedan ungefär två månader tillbaka har jag haft en lättare ömhet i mellersta leden på det vänstra pekfingret. Förra måndagen så var det värre, det gick knappt att böja fingret utan att det gjorde ont. Så på tisdagen hoppade jag in på Apoteket och köpte Voltaren Gel. Nu är fingret mycket bättre, men det är absolut inte bra än.

Igår så kände jag att jag hade en svidande blåsa i munnen. Lite senare så kände jag att min hals började ömma så lagom till påsk håller jag på att bli förkyld.

Sedan är det den här jädra tidsomställningen. Varför ska vi egentligen ställa om klockan? Min kropp är inte inställd på det här och det gör att det är ännu svårare att somna på södagkvällen än vanligt. Sedan har de forskat på det och de har kommit fram till att det inte är nyttigt för kroppen med det här. Fler människor dör under den första veckan efter att vi har ställt om klockan till sommartid. Så varför ska vi göra det? Kan vi inte ha vintertid/normaltid året om?

Någon borde förbjuda irländarna att ha en nationaldag. Det är inte nyttigt för min hälsa. Kan säga att de har roligt åt mig på jobbet idag, men det är självförvållat från min sida och jag bjuder på det.

Kan säga att jag idag är väldigt trött, har ont i fötterna, molande värk i benen och en ömmande hals. Allt detta är tydliga tecken på att jag hade en väldigt lyckad St. Patrick's Day igår. Hade inte planerat att gå ut alls då de jag brukar gå ut med inte kände för att gå ut då den 17:e var på en onsdag.

Sedan fick jag på morgonen ett mail från min chefs dotter:

"Hallå Xxx,

Hoppas ni har det bra i repan, hos mig är det lite kallt idag faktiskt…har ingen sol som lyser in genom fönstret!

Jag antar att du ska ut och fira ikväll, vart ska du???

Vi tänkte ta oss till The Liffey i gamla stan, har du koll på det stället??"

Eftersom jag inte skulle ut så skrev jag det och då fick jag en inbjudan att följa med henne och tre kompisar till henne. Så vi träffades upp klockan 19 vid Gamla Stans t-banestation. Sedan gick vi och åt lite snabbt och därefter ställde vi oss i kö. Det var väldigt länge sedan som jag köade för att få komma in. Någon gång strax efter åtta var vi inne på stället. Hade jättetrevligt. Förmodligen för trevligt, men jag var i alla fall duktig och tog mig därifrån strax innan midnatt. Tog tio över tolv-tåget från Gamla Stan och jag var hemma ungefär kvart i ett. Och när jag har druckit alkoholhaltiga drycker så har jag svårare för att somna så allt som allt har jag väl sovit omkring 3 timmar.

Men det är helt klart värt alla de här "krämporna" då det är en upplevelse att fira St. Paddy's. Det är verkligen knökfullt på alla irländska pubar, men alla är bara glada. Har firat några sådana här dagar nu och kan säga att jag har aldrig varit med om att det har blivit någon form av gruff. Alla är bara glada.

Men samtidigt så måste jag ändå säga att irländarna borde förbjudas att ha en nationaldag. Man har det alldeles för trevligt.

Så har man då haft sitt årliga utvecklingssamtal. På det stora hela var det samma visa som förra året. Massor med beröm och det jag ska arbeta med är att sätta fram fötterna lite mer och inte ligga och surfa på den lugna vågen. Att kanske ibland verkligen säga vad jag tycker och kanske skapa en mindre tsunami just för tillfället då det i längden är till det bättre.

Jag är en väldigt diplomatisk (för diplomatisk) människa och min chef uppskattar det väldigt mycket då det är min närvaro som många gånger gjuter olja på vågorna då mina två kollegor är väldigt olika som personer. Hon sa även att det märks på mig att jag har haft en lugn och trygg uppväxt. Jag sa då att jag skulle tacka mina föräldrar för att jag har fått den uppfostran jag har fått då den har gjort mig till den människan jag är. Den hälsningen har framförts via telefon till mammsen redan och nu framförs den även i skriven stil.

Det jag sa om min roll på företaget är att jag känner att jag behöver utmaningar, nya uppgifter då jag just nu är inne i en svacka och är uttråkad. Hon noterade det på ett papper och samtidigt så sa hon att hon att det märks på mig att jag känner så. Så förhoppningsvis så kommer jag få nya, roliga uppgifter.

Sedan får en chef egentligen inte favorisera en av sina underställda, men jag är ett undantagsfall och det kändes skönt att få höra det. Sedan fick jag även höra att hennes chef uppskattar min hjälp han med. Han hade sagt att han hinner knappt lämna det som ska göras till mig förrän det finns i en fil i hans mail. Men det är sådana sysslor som jag gillar. Jag tycker om att jobba med datorn och jag tycker det är kul att skriva så förhoppningsvis kommer jag att få fler sådana uppgifter.

En annan svaghet jag har som jag ska tänka på är att inte lägga tråkiga uppgifter åt sidan och ta dessa när det verkligen är akut. Jag vet om detta så jag höll med henne. (Det togs upp förra gången också.)

Jag är tydligen även en servicemänniska ut i fingertopparna och är verkligen rätt person på rätt plats och hon vill verkligen inte bli av med mig. Får se hur mycket företagets uppskattning visar sig i lönekuvertet...

Jag vet även att vår VD uppskattar mig då han har vänt sig flera gånger till mig med saker som har varit väldigt konfidentiella. Att ha sin VD:s förtroende är väldigt trevligt.

En annan sak som var väldigt positivt med mig var att jag ser möjligheter i förändringar. Många blir skräckslagna när det ska hända något nytt, men jag ser bara möjligheter i det och en chans att lära mig något nytt.

Sedan sa hon att jag är inte den som ägnar mig åt skitsnack, att jag är rak och ärlig samt inte dömer någon efter något jag hört eller hur personen ser ut, utan jag bildar mig en egen uppfattning.

Det hon sedan gav mig i uppgift var att tänka på en sak och det var att jag sätter andras välmående i första rummet. Jag vill att alla ska må bra även om jag själv mår skit. Varför är jag inte värd samma sak som alla andra? Varför är jag den som alltid måste lida? I ärlighetens namn så har jag inget svar på det just nu. Jag vet inte. Det ligger bara i min natur att se till att alla andra mår bra även om det tar kål på mig. Hon sa att jag har hennes mandat att säga ifrån och jag kunde även hänvisa till henne med orden: "Om det inte passar så är du mer än välkommen att ta upp det med Xxxx."

Så man kan bara säga att det var ett positivt utvecklingssamtal.

Men jag önskar att jag inte var det.

Att det ska vara så svårt att få saker att fungera när det är snö och kallt. Igår när jag kom hem till Centralen (25 minuter sent) med bussen från Borås, så var det oregelbunden trafik på hela gröna linjen på grund av banfel. Tur i oturen behövde jag bara vänta i några minuter. Tåget var svinkallt och efter att ha suttit vid fönstret på bussen, där kylan strömmade in så jag var iskall, så var det inte så skönt med ett iskallt tåg. När jag kommer till stationen innan jag ska av blir vi stående i c.a fem minuter p.g.a. hinder på spåret samt att mitt tåg tappade kontakten med strömskenan.

Kommer hem och fryser som en liten gnu. Det var inte -14 grader i onsdags när jag stack hemifrån direkt så jag var inte klädd för den här kylan. När jag kommer upp till loftbalkongen så får jag trycka upp dörren för att kunna komma ut på den. Sedan får jag dra i min ytterdörr för att kunna öppna den. Det var lite snö där om man säger så. Tror att hälften av all snö följde med in också... :-/

I morse var det lite roligt att titta på termometern. Det stod 19,4 på både inomhus- och utomhustemperaturen. Skillnaden var att det var ett minustecken framför utomhustemperaturen.

Jag knallar iväg mot tunnelbanan och anar väl att det är strul med den då jag ser att det står ett tiotal människor på busshållplatsen och jag möter även andra när jag går mot tunnelbanan. Men jag tänkte att jag ville se vad det var för info som fanns där samt hämta gratistidningarna. Informationen var att den gröna linjen bara trafikerade Thorildsplan till Gullmarsplan (inomhusstationerna). Så för mig gällde ersättningsbuss till Fridhemsplan.

Jag går till busshållplatsen (halvvägs mellan hem och tunnelbana) och får väl vänta 10-15 minuter innan två bussar kommer. Jag knölar mig in på den andra bussen och det var verkligen sardin-i-burk känsla. Tur i oturen för mig att jag går hemifrån tidigt samt att jag bor ganska långt ut på linjen annars hade jag inte kommit på någon buss.

Hoppade av bussen och gick ner till tunnelbanan. När jag stod på bussen tjuvlyssnade jag lite på radion och fick höra lite av hockeyn (Sverige-Finland) samt att tunnelbanan kommer vara avstängd på det här sättet hela dagen.

Pendeln strular ju så klart den med. Oregelbunden halvtimmestrafik.

Men nog om allt strul. Nu kan vi ta lite om min resa.

Jag tog mig ner till Värnamo i onsdags med buss och det fungerade smärtfritt. Blev uppmött av min kompis och hennes två barn. Den sjuårige sonen var inte på bra humör, men det släppte senare på kvällen. Den femåriga dottern var det inga problem med. Efter de inledande fem minuternas blyghet så blev hon en solstråle. Vi åt lunch på en pizzeria som heter Chaplin. Riktigt gott och massa ost på pizzan.

Vi åkte hem till henne och så blev vi serverade kaffe av hennes sambo efter den inledande husesynen som hennes dotter stod för. Sedan blev det en liten fikastund med chokladen jag hade med mig och den gick hem bland barnen, milt sagt. Sedan satt vi vuxna och snackade ett tag sedan satt bara hon och jag och snackade. Vi åt middag, med ett par glas vin och sedan satt vi och snackade ett tag till. Efter det var det dags för barnen att gå och lägga sig och de var lite uppspelta. Det var ju spännande med besök...

När barnen gått och lagt sig så tog hon och jag och tittade på film samt lite OS. Hennes karl gillar att sitta framför datorn så han satt där mest hela kvällen. Men de sista två timmarna så gjorde han oss sällskap. Vi kom i säng vid två och jag somnade gott på luftmadrassen (som kändes som en vattensäng) och vaknade tio i nio.

Vi åt frukost och sedan så var det hennes tur att packa allt hon skulle ha med sig. Dottern fick besök av en kompis och sonen blev ivägskjutsad till en kompis att leka med. Eftersom de verkligen bor mitt ute på landet så är det inte bara att gå några meter till en kompis, utan det är planering och bilskjuts som gäller.

Vi lämnade Bredaryd klockan ett och så bar det av till Landvetter. Vi kom i god tid dit och åt en god lunch. För mig bestod den av en god hamburgare med ost och bacon på och med pommes frites till. Min kompis tog samma sak, fastän en vegetarisk hamburgare.

När klockan var 15:30 (tror jag) så var det dags att kliva på planet och 15:45 taxade vi ut.

London here we come!!!

Kom till Heathrow tio minuter innan utsatt tid (16:35 GMT) så vi fick vänta innan planet kunde köra in till gaten och det ösregnade. Men vi kom av till sist och vi blev insläppta i landet (undrar om de visste vad de gjorde), min kompis hämtade sitt incheckade bagage och så gick vi till tunnelbanan.

Nu är det så att Heathrow inte är den minsta flygplatsen i världen direkt så det är en liten bit att gå (c:a 10 min.). När vi kom till stationen så var den stängd på grund av något säkerhetsarbete och att vi skulle gå tillbaka till terminal 3 (samma vi kom ifrån). När vi kom dit så undrade vi var vi skulle och gick och frågade i informationen. Vi skulle gå till terminal 4 och ta tåget därifrån. Så då gick vi dit och det tog väl ungefär 10 minuter det med. Där kom vi på tåget och åkte till terminal 5 och där byta till Piccadilly-linjen (den som går ut till Heathrow).

Vi var på stället vi skulle sova på vid 21-tiden och vid den tiden hade det slutat regna. Själva tunnelbaneresan tar c:a en timme (när allt funkar som det ska) och vi bodde c:a tio minuters promenad från tunnelbanestationen King's Cross/St. Pancras. Så då kan du själv räkna ut hur mycket extratid det tog.

Det enda vi gjorde den kvällen var att vi lämnade av vårt bagage och upptäckte att det stället vi ska sova på inte var det bästa direkt. Det var jättelitet, det hade bara en dubbelsäng, ett litet handfat och den minsta uppläggningshyllan jag någonsin sett. Ventilation fanns inte och det kändes som man fick syrebrist där inne samt att det luktade gemmalt omklädningsrum, men det var i alla fall varmt... väldigt varmt. Sedan var det ett ställe som bestod till 90% av ungdomar under 20 år.

Vi gick ut och köpte en flaska vatten och en påse chips var och sedan gick vi till rummet och planerade för vad vi skulle göra nästa dag. Eftersom vi båda var helt slut så tänkte vi att vi tar en tidig kväll. men tji fick vi.

Som jag skrev så var de flesta under 20 år och det betyder livat. När vi bestämde oss för att sova (runt 23-tiden) men det var ett jädra oväsen utanför. Vi bodde i en korridor med massa italienska ungdomar och de var inte direkt tysta. Vi tyckte att vi kunde ge dem till midnatt. Men kvart i tolv så blev de tillsagda. Då höll de sig lugna ett tag, sedan blev det ett jädra liv igen. De blev tillsagda igen och med lite hot om varning så blev de tysta.

Men det betöd inte för den sakens skull att man fick en hel natts ostörd sömn. Men vi gick upp klockan åtta och gjorde oss i ordning, gick ner och åt frukost och när klockan var tio så gick vi ut.

Vi tog oss in till de centralare delarna av London och gick omkring och så gick vi omkring i strålande solsken och c:a +5. Bland annat så var vi inne på HMV. Där har de ett väldigt stort utbud av DVD och CD samt en del böcker. Jag kom därifrån med fem filmer och två böcker och det kostade mig £40.
 
Vi tog oss tillbaka till sovstället (Clink!) så vi var där klockan tre. Snackade lite och sedan gjorde vi oss i ordning för musikalen som skulle börja 17:00. Det blev lite stressig där på slutet, då vi inte visste riktigt var vi skulle. Men vi kom fram och vi hade 20 minuter till godo.

Chicago var helt underbar. Den höll på i två timmar, men det märktes inte.

När den var slut så ville vi äta något, men att hitta ett ställe där man kan äta på i Londons East End går inte på kvällarna, så vi tog oss tillbaka till vår station och gick in på en indisk restaurang. Det finns många indier i det där landet och de VET hur man gör riktig indisk mat. Så himla gott. Vi gick sedan tillbaka till stället vi sov på och låg och läste ett tag. (Vi har köpt böckerna som TV-serien The Vampire Diaries bygger på.)

Sedan var det samma visa den här kvällen. Höljudda italienska ungdomar.

Följande dag gick vi upp halv nio, gjorde oss i ordning och åt frukost. Den här dagen åkte vi ut till Knightsbridge och gick in på Harrod's. Det är verkligen gigantiskt. Det som inte finns där, finns inte. Sedan åt vi lunch på Mark's & Spencers och efter det så tänkte vi åka ut till Notting Hill och gå på marknaden på Portobello Road. Men allt går inte som man tänkt sig.

Vi valde att åka den vägen som var närmast från Knightsbridge och hur vi än vände och vred på allt så var vi ju tvugna att byta någonstans. Det sättet vi valde var inte bra. Vi hade tänkt att ta Circle-linjen från South Kensington, men Circle-linjen var helt avstängd. Då tänkte vi att vi tar District-linjen till Earl's Court och där byta till tåget mot Edgington, men det funkade inte då den sträckan av District-linjen var avstängd. Då tog vi och åkte Piccadilly-linjen till Green Park och där tänkte vi byta till Jubilee-linjen men den linjen gick inte. Ändrade planen ytterligare en gång och fortsatte med Piccadilly-linjen till Holborn och där äntligen kunde vi byta till Central-linjen och åka till Notting Hill. Vi var där kvart i fyra och marknaden slutar fyra. För att göra saken ännu bättre så väljer man ju helt klart att gå åt fel håll. Så vi gav upp och åkte tillbaka till sovstället för att lämpa av det vi hade handlat. Vi stannade kvar på rummet och läste lite med fötterna i högläge. Man svullnar om fötterna ganska snabbt.

Sedan åkte vi in till Leicester Square och köpte biobiljetter till Avatar. Det gick väl sisådär. Min kompis fick rätt, jag fick till kvart i sju-visningen (klockan var tio i sju). Jag gick tillbaka och sa att jag skulle ha till kvart i nio-föreställningen och han kladdade lite på biljetten och jag fick tillbaka den. När jag tittade på den stod det 22:15. Då gick vi in till en av biljettkassorna och pratade med en som stod i kassan. Han sa åt oss att gå mot där man visar upp biljetten och så följde han med och sa till han som stod där att jag skulle gå in på kvart i nio och det var inga problem.

Därefter så hade vi nästan två timmar på oss att göra något och vi behövde ju äta. Så vi bestämde oss för att äta marockanskt. Det var helt ok, men det smakade inte mycket. Sedan gick vi till bion igen och det funkade att komma in. Han kom ihåg oss.

Filmen var helt otrolig. Kan verkligen rekommendera den. Budskapet gick inte heller att missa, det var tydligt ganska snabbt och egentligen var handlingen inte så speciell, ganska "vanlig". Men se Avatar i 3D om du får chansen. Tror inte att du kommer bli besviken.

Filmen var slut kvart i tolv och vi åkte till sovstället. Låter trist att åka hem och sova en lördagkväll, men vi skulle trots allt upp klockan sex söndag morgon. Vi låg och läste ett tag och den här kvällen var det inga italienare i korridoren. Men det var ändå ett jädra rännande och tjugo över fyra på morgonen är en väldigt bra tid att använda hårtorken på... inte.

Vi gick upp och gjorde oss i ordning och checkade ut. Gick mot tunnelbanan och när vi kom fram till stationen så hade den inte öppnat än. Vi behövde inte stå där så jättelänge då den öppnade 06:45.

Det som inte funkade så bra var tunnelbanan. De hade något strul så vi fick vänta i 20 minuter innan vi fick informationen att tåget mot Heathrow gik från den andra perrongen. Vi gick dit och fick vänta ytterligare 10 minuter innan tåget kom. Tur att vi hade planerat att ha tid på oss för det behövdes. Fast det var ingen panik ändå. Vi hade tid att gå omkring lite på flygplatsen.

Flygresan hem gick väldigt smärtfritt. Vi var tidiga även till Landvetter. Snacka om skillnad i väder. London hade en temp på mellan 5-10 grader varmt och ingen snö så långt ögat nådde. När vi kom till Landvetter så stannade planet vid en inrikeshall (av någon anledning) och vi fick åka buss till ankomsthallen.

Min kompis hämtade ut sitt bagage och vi gick till bilen och hon skjutsade mig till Borås ReseCentrum. Jag fick vänta en timme på bussen och resten av den resan finns i inledningen av den här texten. Det jag inte har skrivit där var att bussen var 10 minuter sen redan till Borås. Att vi hade två förarbyten, så vi hade tre chaufförer. Den tredje var indier (eller liknande då han hade turban) och lite smårolig.

Eftersom vi var ganska sena så sa han när vi närmade oss Centralen: "Ja, vi är ganska sena och tyvärr så måste jag komma med ytterligare dåliga nyheter. För er som ska vidare till Uppsala så måste jag tyvärr meddela att all trafik dit är inställd. Men det finns ett vandrarhem som vi har ordnat åt er och det ligger i Rinkeby. Man måste ha med sig egna sängkläder och kudde och till frukost serveras falafel. Och ni som inte förstod det där är välkomna fram hit." Så blev han tyst ett tag innan han fortsatte: "Tyckte ni inte att det erbjudandet var bra?" Så blev det tyst igen. "Nä, jag skojade bara. Bussen kommer avgå som vanligt och jag kommer att köra er dit. Om ni vill får ni sitta kvar på bussen eller så går ni in i Centralhallen och köper något. Bussen kommer avgå tio över tio."

Men allt som allt så hade jag det trevligt. Fast nästa gång ska jag inte bo där vi bodde nu.