Guinness

Den här veckan kunde ha börjat bättre. Om pendeltåget är i tid har jag fem minuter på mig tills bussen går till Dagab och den väntar inte in ett försenat tåg. Idag var pendeln tre minuter försenad vilket resulterade i att jag och alla andra fick springa till bussen och så här i efterhand var det nog inte det smartaste jag kunde göra då jag fick ont i ryggen av det.

Sedan är jag nu officellt superfjompig, men det roar mina kollegor i alla fall och det är alltid något. En av mina dagliga morgonuppgifter är att hjälpa till att öppna och sortera posten och när jag kom tillbaka från den sysslan så säger en av mina kollegor att min favoritreceptionist har ringt upp och meddelat att det finns ett litet paket att hämta nere hos dem och att jag fick välja först om jag skulle gå eller om någon av de andra skulle det. Självklart så anmälde jag mig som frivillig till att springa i trapporna, det är ju nyttigt med motion (som om det var trapporna som lockade...). Mer eller mindre hela vägen ner så har jag ett fånigt flin på läpparna och jag känner mig rödrosig. (Fjomp!) När jag kommer ner så pratar jag med dem båda och så kläcker jag ur mig något superintelligent om att jag nog orkar bära upp paketet den här gången då det är så litet. (Fjomp!) Sedan går jag tillbaka till våra lokaler med ett flin samtidigt som jag kände mig så dum på grund av det jag sa och lämnar över paketet till chefen som skulle ha det och hon tyckte att det var bra service och jag säger "allt för att springa i trapporna". (Fjomp!)
Så för att göra en lång historia kort, vill jag väl ha sagt att jag är så jävla fjompig just nu så det finns inte. Ibland skulle det ha varit bra om man var en robot så att man slapp allt det här jobbiga då jag har en känsla av att just det här var dödsdömt redan innan det började.