Igår kom det
Har mer eller mindre väntat på att det ska inträffa och igår hände det. Allt bara rann över mig och jag bröt ihop totalt. Känner mig så värdelös, för att inte tala om frustrerad. Och bäst som jag stod där och lipade kände jag mig ännu mer värdelös eftersom jag inte kunde lipa ordentligt för att det gjorde ont i ryggen.
Sedan ringde jag sjukvårdsupplysningen och frågade om man kunde blanda Voltaren och Citodon (då en kompis till en kompis har sagt att man inte kan det). Och det kan man. Det är inget man ska göra till vana, men någon gång då och då går det bra. Så nu har jag fått min kära fars tabletter då han inte kunde äta dem för att han fick så jävulusiskt ont i magen av dem. Själv har jag ätit dem förr och det enda som hände med mig var att jag blev trött.
Så ikväll tar jag den första tabletten och så tar jag en imorgon bitti. Sedan så ställer min kompis pappa upp och skjutsar oss till Arlanda så att jag ska slippa bära för mycket och slippa åka t-bana och A-express.
Det enda som man vet säkert med det här är att ryggen kan inte bli sämre, utan bara bättre. Det enda som skulle kunna göra ryggen sämre i det här läget är om jag sitter eller ligger hela dagarna eller råkar ut för någon ny ryggolycka.
Så nu behöver jag bara packa allt oxå... Hur det ska gå till vet jag inte riktigt än, men det återstår att se.
Var hos företagsläkaren igår och han visste inte riktigt vad det kunde vara för fel, men han såg helt klart att det var något fel och att det inte var muskulärt. Så han skrev en remiss och så fick jag knalla över till Globen Röntgen för att beställa tid för en magnetröntgen. När jag kom in så och la fram pappret så sa jag lite skojfriskt att jag ville ha en tid så snart som möjligt. Och det fick jag. De hade fått ett återbud så det fanns en tid ledig klockan 15:00. Jag tog den. Sedan åkte jag in till piercaren för att byta till ett plastsmycke då man inte får ha någon som helst metall på kroppen oavsett vad den sitter när man utför en sådan här röntgen. Så då fick man bli lite pillad på igen. Fast den här gången så stod jag upp då jag förmodligen inte skulle ha kommit upp på eller ner från britsen. Det är Marcus och jag... ;-)
Sedan gick jag omkring på stan i tre timmar ungefär för att sedan åka tillbaka till Globen för att röntga mig.
Kom dit en halvtimme före utsatt tid, men vad gör man. Det var inte kul att gå omkring på stan längre. Plockade av mig alla metallföremål, d.v.s. örhängen och halsband. Även hårsnodden skulle av. Sedan får man inte heller ha färgade linser så jag hade köpt en saltlösning på Apoteket som jag kunde lägga dem i när jag undersöktes.
Blev inropad av en sköterska. Hon var hur gullig som helst. Alla som jag pratade med där var urtrevliga. Själva undersökningen tog c:a 45 minuter då de röntgade både nacken och ländryggen. Nacken tog de som en säkerhetsåtgärd. Först så fick jag klä av mig allt utom trosor och strumpor och ta på mig en "sjukrock" och sedan var det dags... När jag väl hade kommit ner på hårda och smala britsen så låg jag riktigt bekvämt. Sedan fick jag en typ av "gummiboll" som var fästad till en slang som gick till någon apparat och den skulle jag klämma på om jag ville något och ett par hörlurar där jag kunde ligga och lyssna på radio. Hon tog nacken först och då fick jag någon konstig ställning runt nacken och bröstkorg och så höll det fast armarna lite. Det är jätteviktigt att man ligger helt stilla när man gör en sådan här röntgen. Så åkte jag in i trumman som inte är så jättestor invändigt och eftersom jag är klaustrofobiskt lagd så blundade jag hela tiden och koncentrerade mig på vad de sa i hörlurarna, då taket i trumman var c:a en till två decimeter ovanför mig.
Även fast jag hade hörlurar så lät den där maskinen väldigt mycket. Många olika ljud hade den för sig. Måste säga att trots allt var det en upplevelse att få göra en sådan här sak. Visst: jag skulle gärna vara utan den, men som läget är nu så har jag ju inte så mycket val. Det enda som jag tycker var lite trist med det här är att svaret skickas till min doktor om en till en och en halv vecka... Jag hade nästan trott att de kunde säga på ett ungefär vad det var redan igår, men tydligen inte.
Det ska bli intressant att se vad den här "muskelskadan" egentligen är för något så får jag se om det är något att gå vidare med mot den här läkaren som gav mig den här diagnosen.
Fick förresten veta av osteopaten att den där brännande smärtan jag drabbas av lite då och då (allt mer sällan nu för tiden) är övertrötta muskler som ger upp. De orkar inte krampa ihop längre utan bara släpper taget. Kändes skönt att få höra det då jag var livrädd för att de gick sönder. Att de bara brast. Men så var det inte tack och lov.
Hmm... Det känns inte som att jag fick ur mig riktigt allt igår. Det känns som att det skulle kunna komma en ny omgång av tårar och snor. Men det blir kanske bättre när jag får komma iväg. Jag hoppas på det. Annars kan det ju vara Voltarenet som gör så att jag känner på det här sättet. Man kan bli nedstämd av det. Man kan till och med drabbas av depression om det vill sig illa. Men vad jag vet har jag bara drabbats av trötthet och eventuellt nedstämdhet.
Så, då blir det här förmodligen det sista jag kommer att skriva på två veckor. Återkommer med en rapport om hur resan var tidigast måndag den 16/10.
Érin go bragh!
Sedan ringde jag sjukvårdsupplysningen och frågade om man kunde blanda Voltaren och Citodon (då en kompis till en kompis har sagt att man inte kan det). Och det kan man. Det är inget man ska göra till vana, men någon gång då och då går det bra. Så nu har jag fått min kära fars tabletter då han inte kunde äta dem för att han fick så jävulusiskt ont i magen av dem. Själv har jag ätit dem förr och det enda som hände med mig var att jag blev trött.
Så ikväll tar jag den första tabletten och så tar jag en imorgon bitti. Sedan så ställer min kompis pappa upp och skjutsar oss till Arlanda så att jag ska slippa bära för mycket och slippa åka t-bana och A-express.
Det enda som man vet säkert med det här är att ryggen kan inte bli sämre, utan bara bättre. Det enda som skulle kunna göra ryggen sämre i det här läget är om jag sitter eller ligger hela dagarna eller råkar ut för någon ny ryggolycka.
Så nu behöver jag bara packa allt oxå... Hur det ska gå till vet jag inte riktigt än, men det återstår att se.
Var hos företagsläkaren igår och han visste inte riktigt vad det kunde vara för fel, men han såg helt klart att det var något fel och att det inte var muskulärt. Så han skrev en remiss och så fick jag knalla över till Globen Röntgen för att beställa tid för en magnetröntgen. När jag kom in så och la fram pappret så sa jag lite skojfriskt att jag ville ha en tid så snart som möjligt. Och det fick jag. De hade fått ett återbud så det fanns en tid ledig klockan 15:00. Jag tog den. Sedan åkte jag in till piercaren för att byta till ett plastsmycke då man inte får ha någon som helst metall på kroppen oavsett vad den sitter när man utför en sådan här röntgen. Så då fick man bli lite pillad på igen. Fast den här gången så stod jag upp då jag förmodligen inte skulle ha kommit upp på eller ner från britsen. Det är Marcus och jag... ;-)
Sedan gick jag omkring på stan i tre timmar ungefär för att sedan åka tillbaka till Globen för att röntga mig.
Kom dit en halvtimme före utsatt tid, men vad gör man. Det var inte kul att gå omkring på stan längre. Plockade av mig alla metallföremål, d.v.s. örhängen och halsband. Även hårsnodden skulle av. Sedan får man inte heller ha färgade linser så jag hade köpt en saltlösning på Apoteket som jag kunde lägga dem i när jag undersöktes.
Blev inropad av en sköterska. Hon var hur gullig som helst. Alla som jag pratade med där var urtrevliga. Själva undersökningen tog c:a 45 minuter då de röntgade både nacken och ländryggen. Nacken tog de som en säkerhetsåtgärd. Först så fick jag klä av mig allt utom trosor och strumpor och ta på mig en "sjukrock" och sedan var det dags... När jag väl hade kommit ner på hårda och smala britsen så låg jag riktigt bekvämt. Sedan fick jag en typ av "gummiboll" som var fästad till en slang som gick till någon apparat och den skulle jag klämma på om jag ville något och ett par hörlurar där jag kunde ligga och lyssna på radio. Hon tog nacken först och då fick jag någon konstig ställning runt nacken och bröstkorg och så höll det fast armarna lite. Det är jätteviktigt att man ligger helt stilla när man gör en sådan här röntgen. Så åkte jag in i trumman som inte är så jättestor invändigt och eftersom jag är klaustrofobiskt lagd så blundade jag hela tiden och koncentrerade mig på vad de sa i hörlurarna, då taket i trumman var c:a en till två decimeter ovanför mig.
Även fast jag hade hörlurar så lät den där maskinen väldigt mycket. Många olika ljud hade den för sig. Måste säga att trots allt var det en upplevelse att få göra en sådan här sak. Visst: jag skulle gärna vara utan den, men som läget är nu så har jag ju inte så mycket val. Det enda som jag tycker var lite trist med det här är att svaret skickas till min doktor om en till en och en halv vecka... Jag hade nästan trott att de kunde säga på ett ungefär vad det var redan igår, men tydligen inte.
Det ska bli intressant att se vad den här "muskelskadan" egentligen är för något så får jag se om det är något att gå vidare med mot den här läkaren som gav mig den här diagnosen.
Fick förresten veta av osteopaten att den där brännande smärtan jag drabbas av lite då och då (allt mer sällan nu för tiden) är övertrötta muskler som ger upp. De orkar inte krampa ihop längre utan bara släpper taget. Kändes skönt att få höra det då jag var livrädd för att de gick sönder. Att de bara brast. Men så var det inte tack och lov.
Hmm... Det känns inte som att jag fick ur mig riktigt allt igår. Det känns som att det skulle kunna komma en ny omgång av tårar och snor. Men det blir kanske bättre när jag får komma iväg. Jag hoppas på det. Annars kan det ju vara Voltarenet som gör så att jag känner på det här sättet. Man kan bli nedstämd av det. Man kan till och med drabbas av depression om det vill sig illa. Men vad jag vet har jag bara drabbats av trötthet och eventuellt nedstämdhet.
Så, då blir det här förmodligen det sista jag kommer att skriva på två veckor. Återkommer med en rapport om hur resan var tidigast måndag den 16/10.
Érin go bragh!
Domen
Jahapp... Då har man fått sin dom av osteopaten då. Hon sa redan när hon såg mig att så där ser man inte ut eller beter sig när man har en muskelskada. Och några kollegor sa redan innan hon hade träffat mig att jag såg sned ut. Så hon tog in mig i rummet och så fick jag ta av mig på överkroppen och knäppa upp byxorna. Fick sedan stå med ryggen mot henne och vicka lite på höfterna medans hon kände på ryggen och det hon sa att var att den läkaren på Cityakuten inte borde vara läkare som avfärdade mig med domen "en muskelskada" med tanke på att han har missat en sådan här uppenbar grej (hon sa i princip att man borde stämma honom för felbehandling). Det är tydligen så att jag har enligt henne förmodligen har fått (får se om jag kommer ihåg det här rätt nu) en utbuktande disk och en roterad kota. Det kunde vara så illa så att jag har drabbats av ett diskbråck (vilket ändå inte är någon dödsdom) men eftersom hon inte kunde se vad det var som hade hänt så sa hon åt mig att boka en tid för en magnetröntgen snarast. Så dit får jag ringa till företagshälsovården imorgon klockan åtta då de öppnar sin telefonjour igen (den stänger klockan två) och förklara läget och alla mina symptom och att jag vill ha en magnetröntgen så får de skriva en remiss.
Kul semester. Men jag får ju min lilla slav med mig som ska dra mig lite lätt i fotlederna och räta ut ryggen varje morgon och kanske även på kvällen och så får hon den stora äran att ta på mig strumpor och skor. Det jobbiga kommer ju att bli att packa... Fast sanning å säga så skulle jag hellre ta på mig strumpor och skor själv än att ha det på det här sättet.
Kul semester. Men jag får ju min lilla slav med mig som ska dra mig lite lätt i fotlederna och räta ut ryggen varje morgon och kanske även på kvällen och så får hon den stora äran att ta på mig strumpor och skor. Det jobbiga kommer ju att bli att packa... Fast sanning å säga så skulle jag hellre ta på mig strumpor och skor själv än att ha det på det här sättet.
Inte bra
Jahapp... Nu har det sånär som på en dag gått en vecka sedan innebandyincidenten och ryggen är fortfarande inte bra. Visst är det en liten förbättring, men med tanke på att det har gått sex dagar nu så är den så försvinnande mariginell. Det tar fortfarande en evighet att ta sig upp ur sängen. Ner är inte så farligt då jag har hittat ett sätt som funkar. Tror att det bara tog mig tre minuter igår från det att jag stod vid sängen tills att jag låg bekvämt på rygg i den. Upp ur sängen däremot är ingen lek. Där tar det nog uppemot tio minuter från det att jag inleder det tills att jag står på fötterna.
Nu börjar jag känna mig så trött och frustrerad på det här att jag har stor lust att ta till lipen när som helst. Rolig semester det kommer att bli då. Läkaren sa att det inte skulle vara några problem med den för mig när jag sa att jag skulle flyga utomlands lördagen den 30 september. Så idag ska jag för första gången gå till jobbets inhyrda osteopat och se vad hon säger. Ska vara hos henne 13:30.
Nu börjar jag känna mig så trött och frustrerad på det här att jag har stor lust att ta till lipen när som helst. Rolig semester det kommer att bli då. Läkaren sa att det inte skulle vara några problem med den för mig när jag sa att jag skulle flyga utomlands lördagen den 30 september. Så idag ska jag för första gången gå till jobbets inhyrda osteopat och se vad hon säger. Ska vara hos henne 13:30.
Det är nyttigt att idrotta
Me arse!
Vi har på jobbet dragit ihop ett gäng som spelar innebandy på torsdagar mellan 11-11:30. Jag tycker det är kul att spela det så jag kommer att fortsätta, men jag kommer passa mig för väggarna i framtiden.
Alla som har sett en cross-checking vet hur hemskt det ser ut. Ta en sådan minus tacklingen men plus en snubbling så får du det som jag lyckades få till när det var ett par minuter kvar av halvtimmen. Jag har ingen uppfattning om hur det såg ut, men mina kollegor sa att det såg riktigt otäckt ut. Först trodde jag bara att jag tappade luften sedan sa en av tjejerna att jag borde lägga mig på rygg med armarna över huvudet för att få det att lätta snabbare och då märkte jag att något var fruktansvärt fel. När jag vände på mig så gjorde det fruktansvärt ont i nedre delen av den vänstra sidan av ryggen samtidigt som det brände och stack så in i helvete. Alla sa att jag skulle låta en läkare kolla det där så att jag inte hade några skelettskador/kotskador. Jag trodde inte på det själv då jag kände att det satt i muskeln, men för att vara på den säkra sidan så...
Så det slutade med att jag fick skjuts in till Cityakuten och läkaren som jag fick träffa frågade först vad jag hade gjort och hur lång tid sedan det var. Sedan så tryckte han längs ryggraden och när han kom ner mot det sargade området så sa jag att det kändes lite där. Då flyttade han handen längre ut och tryckte till och då gjorde det så ont så att benen vek sig på mig. Tur att jag hade en brits som jag kunde ta stöd emot. Han kände sedan på revbenen oxå för säkerhets skull. Sedan frågade han om jag hade domningar eller stickningar i benet men det hade jag inte. Då kom han fram till att muskeln har tagit rejält med stryk, men att det borde försvinna på en vecka. Fick Voltaren som är en inflammationshämmande och smärtlindrande tablett. Inte för att jag tycker att smärtan har lindrats direkt, men jag har ju bara tagit en tablett än så länge.
När jag kom hem så lade jag mig för att vila ett par timmar och så länge som jag låg på rygg så gick det jättebra. Kände inte av något alls. Men när jag var tvungen att gå ur sängen tog det mig fem minuter när jag väl började försöka ta mig ur den. Tur att man har lyssnat på andra som har haft ryggskott. Så det var "bara" att rulla över på mage och sätta knäna i golvet. Sedan var det "bara" att resa sig till stående ställning. Det går nämligen hyfsat bra att gå, så länge som jag tar det väldigt lugnt. Det tog mig en kvart att gå från tunnelbanan och hem idag. En promenad som i vanliga fall tar allt mellan 5-7 minuter beroende på hur bråttom man har. Och det var ett litet äventyr att ta av sig skorna oxå. Men jag hittade ett sätt och det var att gå ner på knä och ställa mig i den så kallade "friarposen". Fast det tog ju så klart sin lilla tid.
Satte mig här nu framför datorn och det känns lite i ryggen nu. Det gör lite ont och emellanåt kommer den brännande känslan. Och andas djupt eller gäspa är bara att glömma då det gör ont.
Så det man kan säga är att det blir ingen innebandy för mig nästa torsdag och sedan är det semester i två veckor, så det blir tre veckor utan innebandy för min del. Det jag verkligen hoppas är att det har lagt sig tills dess att vi sticker då det annars kan bli väldigt jobbigt och tråkigt under två veckor.
Vi har på jobbet dragit ihop ett gäng som spelar innebandy på torsdagar mellan 11-11:30. Jag tycker det är kul att spela det så jag kommer att fortsätta, men jag kommer passa mig för väggarna i framtiden.
Alla som har sett en cross-checking vet hur hemskt det ser ut. Ta en sådan minus tacklingen men plus en snubbling så får du det som jag lyckades få till när det var ett par minuter kvar av halvtimmen. Jag har ingen uppfattning om hur det såg ut, men mina kollegor sa att det såg riktigt otäckt ut. Först trodde jag bara att jag tappade luften sedan sa en av tjejerna att jag borde lägga mig på rygg med armarna över huvudet för att få det att lätta snabbare och då märkte jag att något var fruktansvärt fel. När jag vände på mig så gjorde det fruktansvärt ont i nedre delen av den vänstra sidan av ryggen samtidigt som det brände och stack så in i helvete. Alla sa att jag skulle låta en läkare kolla det där så att jag inte hade några skelettskador/kotskador. Jag trodde inte på det själv då jag kände att det satt i muskeln, men för att vara på den säkra sidan så...
Så det slutade med att jag fick skjuts in till Cityakuten och läkaren som jag fick träffa frågade först vad jag hade gjort och hur lång tid sedan det var. Sedan så tryckte han längs ryggraden och när han kom ner mot det sargade området så sa jag att det kändes lite där. Då flyttade han handen längre ut och tryckte till och då gjorde det så ont så att benen vek sig på mig. Tur att jag hade en brits som jag kunde ta stöd emot. Han kände sedan på revbenen oxå för säkerhets skull. Sedan frågade han om jag hade domningar eller stickningar i benet men det hade jag inte. Då kom han fram till att muskeln har tagit rejält med stryk, men att det borde försvinna på en vecka. Fick Voltaren som är en inflammationshämmande och smärtlindrande tablett. Inte för att jag tycker att smärtan har lindrats direkt, men jag har ju bara tagit en tablett än så länge.
När jag kom hem så lade jag mig för att vila ett par timmar och så länge som jag låg på rygg så gick det jättebra. Kände inte av något alls. Men när jag var tvungen att gå ur sängen tog det mig fem minuter när jag väl började försöka ta mig ur den. Tur att man har lyssnat på andra som har haft ryggskott. Så det var "bara" att rulla över på mage och sätta knäna i golvet. Sedan var det "bara" att resa sig till stående ställning. Det går nämligen hyfsat bra att gå, så länge som jag tar det väldigt lugnt. Det tog mig en kvart att gå från tunnelbanan och hem idag. En promenad som i vanliga fall tar allt mellan 5-7 minuter beroende på hur bråttom man har. Och det var ett litet äventyr att ta av sig skorna oxå. Men jag hittade ett sätt och det var att gå ner på knä och ställa mig i den så kallade "friarposen". Fast det tog ju så klart sin lilla tid.
Satte mig här nu framför datorn och det känns lite i ryggen nu. Det gör lite ont och emellanåt kommer den brännande känslan. Och andas djupt eller gäspa är bara att glömma då det gör ont.
Så det man kan säga är att det blir ingen innebandy för mig nästa torsdag och sedan är det semester i två veckor, så det blir tre veckor utan innebandy för min del. Det jag verkligen hoppas är att det har lagt sig tills dess att vi sticker då det annars kan bli väldigt jobbigt och tråkigt under två veckor.
Nära, nära...
Nu är det inte så lång tid kvar. Bara tio dagar kvar. Nedräkningen har börjat. http://www.dublincity.ie/living_in_the_city/getting_around/traffic_cameras/
Paniken börjar väl lite smått infinna sig då det är så mycket kvar att göra och så lite tid att göra det på. Jag vet t.ex. inte hur mycket jag ska ha med mig eller vad jag ska ha med mig. Sedan måste jag ringa och föra över lite pengar från ett konto till ett annat och sedan måste jag ringa och fixa fram ett recept så att man kan skjuta upp mensen lite då det inte är så trevligt att åka massa buss när man har mens. Grejen är bara att jag har tappat bort visitkortet. Eller inte tappat bort, förlagt snarare.
Den här lördagen lär bli fullt upp från fem-tiden och framåt då jag är en av dem som håller i en 30+3-års fest. Jag hoppas att det blir kul och att det kommer mycket folk. http://www.u2.se/nyhet.php?id=710
Paniken börjar väl lite smått infinna sig då det är så mycket kvar att göra och så lite tid att göra det på. Jag vet t.ex. inte hur mycket jag ska ha med mig eller vad jag ska ha med mig. Sedan måste jag ringa och föra över lite pengar från ett konto till ett annat och sedan måste jag ringa och fixa fram ett recept så att man kan skjuta upp mensen lite då det inte är så trevligt att åka massa buss när man har mens. Grejen är bara att jag har tappat bort visitkortet. Eller inte tappat bort, förlagt snarare.
Den här lördagen lär bli fullt upp från fem-tiden och framåt då jag är en av dem som håller i en 30+3-års fest. Jag hoppas att det blir kul och att det kommer mycket folk. http://www.u2.se/nyhet.php?id=710
Ja! Ja! JA!
I går kväll så fick jag läsa en av de bästa "nyheterna" jag har läst på länge. Det är angående ett skivsläpp som jag har väntat på i en evighet nu känns det som. Jag citerar det rakt av från siten:
damien's new album
'9'
will be released later this year
further details to follow shortly
Är det inte underbart så säg? De senaste dagarna... nä det blev fel... veckorna så har jag inte lyssnat på något annat än Damo. Inte direkt på albumet, utan mer på nedladdade låtar som oftast är live.
Vad ska man säga om honom annat än att mannen är ett geni. Han är en gud på att skriva texter oavsett vad det än handlar om. Han skriver från hjärtat utan några omskrivningar och om han vill skriva och sjunga det väldigt föraktade "f-ordet" så gör han det. (Vilket han gör ganska så ofta) Och hans sätt att skriva och sedan framföra allt är bara så förlösande, så frigörande. Att någon vågar bryta alla skrivna regler och göra det på ett så pass underbart sätt.
Mer Damien Rice åt folket!
Och den där förkylningen jag fick var ju en lustig en. Började bli täppt på söndagkväll i ena näsborren och det höll i sig några dagar och på tisdagen var det dags för den andra. Men på tisdagsmorgonen så vaknade jag upp med 38 graders feber, men det var bara att trycka i sig en tablett och pallra sig iväg till jobbet och sedan knapra ett par tabletter till. Det gick hur bra som helst. Men kroppen sa ifrån höjljutt på det tilltaget på onsdagsmorgonen... 39.1 klockan 05:20 är för mycket till och med för mig. Så jag sjukskrev mig och var hemma resterande dagarna av veckan. Var visserligen feberfri torsdags kväll, men jag ville inte riskera några bakslag så jag var hemma på fredagen också. Var och handlade i lördags och fy fasiken vad jobbigt det var. Var helt slut efteråt. Men nu ska jag jobba imorgon och jag ska även gå igenom en friskprofil imorgon. Där ska de mäta fett- respektive muskelmassa och sedan ska man få cykla i sex minuter och jag antar att det är syn- och hörselkontroll också. Sedan ska jag få resultatet på mitt urin- och blodprov som de tog när jag var där förra gången. Nu ska man få reda på hur man egentligen mår. Spännande.
Vad ska man säga om honom annat än att mannen är ett geni. Han är en gud på att skriva texter oavsett vad det än handlar om. Han skriver från hjärtat utan några omskrivningar och om han vill skriva och sjunga det väldigt föraktade "f-ordet" så gör han det. (Vilket han gör ganska så ofta) Och hans sätt att skriva och sedan framföra allt är bara så förlösande, så frigörande. Att någon vågar bryta alla skrivna regler och göra det på ett så pass underbart sätt.
Mer Damien Rice åt folket!
Och den där förkylningen jag fick var ju en lustig en. Började bli täppt på söndagkväll i ena näsborren och det höll i sig några dagar och på tisdagen var det dags för den andra. Men på tisdagsmorgonen så vaknade jag upp med 38 graders feber, men det var bara att trycka i sig en tablett och pallra sig iväg till jobbet och sedan knapra ett par tabletter till. Det gick hur bra som helst. Men kroppen sa ifrån höjljutt på det tilltaget på onsdagsmorgonen... 39.1 klockan 05:20 är för mycket till och med för mig. Så jag sjukskrev mig och var hemma resterande dagarna av veckan. Var visserligen feberfri torsdags kväll, men jag ville inte riskera några bakslag så jag var hemma på fredagen också. Var och handlade i lördags och fy fasiken vad jobbigt det var. Var helt slut efteråt. Men nu ska jag jobba imorgon och jag ska även gå igenom en friskprofil imorgon. Där ska de mäta fett- respektive muskelmassa och sedan ska man få cykla i sex minuter och jag antar att det är syn- och hörselkontroll också. Sedan ska jag få resultatet på mitt urin- och blodprov som de tog när jag var där förra gången. Nu ska man få reda på hur man egentligen mår. Spännande.
Konferens m.m.
Jaha, nu tror jag att jag börjar bli en människa igen. Det har varit jobbiga tre dagar här nu. Det började i torsdags när det var dags för en konferens. Ingen hade den blekaste om vad som skulle ske så det var lite spännande. Allt vi hade fått veta av säljarna som hade haft samma aktivitet en och en halv vecka innan.
Dagen började med att jag vaknade halv sju och ser att det regnar... "Mys-pys" tänker jag och går upp. Jag blir hämtad halv nio vid Ängbyplan, fem minuters t-banefärd hemifrån mig. Får åka med en av de personer som har ordnat konferensen så han vet ju exakt vad det är som gäller, säger lite försynt att "Jag hoppas att det inte är några utomhusaktiviteter." och hans svar på det blev: "Jo, men det är ju det det är. Men det finns kläder och stövlar att låna där." När vi nästan är framme så ser vi bussen som ska hämta upp oss stående vid informationstavlan innan Fågelbro hus och min privatchaufför går ut för att prata med busschaffisen. Några minuter senare så kommer han tillbaka och säger att busschauffören känner sig lite tveksam till att köra ut i skogen i det där vädret, men att han ska göra det.
Kommer fram till Fågelbro hus ungefär en timme efter att jag blev upplockad och det regnar ännu mer. Anmäler mig i receptionen och får mitt rum och packar upp mina saker. Sedan är det samling i ett rum där det berättas att det står en buss utanför som ska ta oss till ett okänt ställe och c:a tjugo över tio sitter vi alla på bussen och så åker vi iväg.
När klockan är tio i elva kommer vi fram till det första stoppet som var Siggesta gård. Där stiger vi ur bussen och får gå till en "aula". På scenen där finns det sex personer. De blir presenterade som "fältjägare" och att de ska guida oss under dagen under vår överlevnadskurs. Sedan tar en av "fältjägarna" ordet och berättar hur det egentligen låg till. De som stod på scenen var från Stockholms Improvisationsteater (http://www.impro.a.se/). Fram till lunchen så visade de oss prov på vad de gör och jag tror inte att det var ett öga torrt när de var klara. Det var länge sedan som jag hade skrattat så mycket som jag gjorde då. De var helt underbara.
Sedan var det lunch och det blev inkokt lax med kokt potatis och en kall dill creme fraishe. Så underbart gott. Efter lunchen var det samlig i "aulan" igen och nu blev vi indelade i grupper. Vår guide blev en tjej som hette Therese. Nu fick vår grupp knalla iväg till herrgården. En promenad på två minuter. När vi hade kommit dit så fick vi nu göra olika övningar och vi hade jättekul. Det var svårt, men man fick göra fel. Det var snarare så att det var bra att göra fel för man fick på det sättet lära sig att det inte är farligt att göra fel eller att göra bort sig (vilket jag aldrig har haft några större problem med).
Efter att övningarna var avklarade var det dax för fika. Efter fikat var det dags för "uppdraget"! Varje gruppledare fick ett kuvert med ett uppdrag som vi skulle göra. Alla grupper fick olika filmgenrer att iscensätta. "Pjäsen" skulle vara mellan fem till sju minuter lång. Vi fick "såpa". Vår pjäs blev slutligen en såpauppsättning om en dag i "Provrummet".
När pjäsen var klar var det dags för en smörgås och vatten/lättöl. När den var uppäten var det dags för den slutgiltiga "examen". Vi skulle alla framföra vår pjäs. Fasiken var alla är duktiga på att spela teater om de verkligen vill. När alla hade framfört vår pjäs var det dags för premiärmingel på scenen. Ett glas skumpa (som fylldes på). En halvtimme senare var det middag. Jättegod mat även då och till maten blev det vin (ett glas vitt till förrätten och två glas rött till varmrätten). Sedan blev det efterrätt, världens godaste kladdkaka. Och till det kaffe och ett glas whiskey. När klockan var omkring halv elva så var det dags får återfärd till Fågelbro. Vi kom dit strax efter elva och då "sprang" jag in på mitt rum och bytte om. Sedan var det party resten av kvällen/natten. Jag kom i säng vid tre-tiden och sedan gick jag upp tjugo i sju.
Sedan kom själva konferensdelen. Det funkade riktigt bra tycker jag ändå trots sömnbrist och fylla (kan knappast ha hunnit nyktrat till unde tre och en halv timmes sömn). Vi lämnade Fågelbro strax efter två och jag blev avsläppt vid Gullmarsplan, vilket passade mig utmärkt då jag skulle in till stan och träffa två kompisar.
Jag hoppade av t-banan vid Medborgarplatsen då vi skulle träffas hos den som jobbade längst den dagen. Hon jobbar på Beroendecentrum, så det kändes lagom trevligt att gå in dit i det skicket jag befann mig i, men vad fan... Det är kul med konferens. ;-) Nu kom nästa uppdrag och det var att köpa present till en som vi skulle fira på lördagen. Hon fyllde 40 år så lite speciellt måste det ju bli då. Vi hade kommit överens om att vi skulle köpa något i Lovestore (www.lovestore.se) åt henne och det blev ett par godishandbojor och en liten fjädervippa.
Sedan skulle jag byta mitt läkesmycke till ett mindre så vi knallade iväg till East (http://www.east-street.com/pier/new/)och där var det fullt kaos. Till skillnad från när jag piercade mig så var det nu massa människor där, men jag anmälde mig vid disken (hos "min" piercare Marcus som hade klippt sig och färgat håret) och satte mig i fönstret och väntade. Mina kompisar sa då att de skulle gå och köpa present nummer två som var undanlagd på Åhléns då han hade några kunder innan. När de kom tillbaka satt jag fortfarande kvar där och till sist så sa en av dem att "du kanske ska säga till igen" vilket jag gjorde. Marcus blev då lite "ångerfull" och bad om ursäkt och gav mig en kram och tog genast ner mig till rummet där en kille väntade på att få tungan piercad. Där bytte han smycke och så fick jag det gamla med mig hem så att jag skulle ha reservkulor om jag skulle tappa någon av de här. Sedan kan jag ju säga att mina kompisar blev lite "avis" på mig för jag fick - som de sa - först lite hångel och sedan lite pill. ;-) Och jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte skulle kunna tänka mig det med honom... Han har något visst som är svårt att sätta fingret på.
Sedan kom nu lördagen och nu var det 40-års fest. Det var i en lokal på Tullgårdsgatan 36. Jättefin lokal. Jättegod mat. På det hela en trevlig och lyckad tillställning. Efter festen gick jag och en av mina kompisar iväg till Black & Brown för en riktig öl. Sedan gick vi till Slussen där jag hade turen att bara behöva vänta på mitt tåg i fyra minuter. Men bara för att man inte behöver vänta länge så betyder inte det för den sakens skulle att man kommer hem snabbt. Det var några idioter som hade sabbat något vid Alvik så att de hade drabbats av ett kortare strömavbrott. Från Slussen och hem brukar det ta 29 minuter. Igår tog det 54 minuter... Men, men... man ska vara glad att man kom hem i alla fall.
Håller dessutom på att bli förkyld nu. Underbart.
Dagen började med att jag vaknade halv sju och ser att det regnar... "Mys-pys" tänker jag och går upp. Jag blir hämtad halv nio vid Ängbyplan, fem minuters t-banefärd hemifrån mig. Får åka med en av de personer som har ordnat konferensen så han vet ju exakt vad det är som gäller, säger lite försynt att "Jag hoppas att det inte är några utomhusaktiviteter." och hans svar på det blev: "Jo, men det är ju det det är. Men det finns kläder och stövlar att låna där." När vi nästan är framme så ser vi bussen som ska hämta upp oss stående vid informationstavlan innan Fågelbro hus och min privatchaufför går ut för att prata med busschaffisen. Några minuter senare så kommer han tillbaka och säger att busschauffören känner sig lite tveksam till att köra ut i skogen i det där vädret, men att han ska göra det.
Kommer fram till Fågelbro hus ungefär en timme efter att jag blev upplockad och det regnar ännu mer. Anmäler mig i receptionen och får mitt rum och packar upp mina saker. Sedan är det samling i ett rum där det berättas att det står en buss utanför som ska ta oss till ett okänt ställe och c:a tjugo över tio sitter vi alla på bussen och så åker vi iväg.
När klockan är tio i elva kommer vi fram till det första stoppet som var Siggesta gård. Där stiger vi ur bussen och får gå till en "aula". På scenen där finns det sex personer. De blir presenterade som "fältjägare" och att de ska guida oss under dagen under vår överlevnadskurs. Sedan tar en av "fältjägarna" ordet och berättar hur det egentligen låg till. De som stod på scenen var från Stockholms Improvisationsteater (http://www.impro.a.se/). Fram till lunchen så visade de oss prov på vad de gör och jag tror inte att det var ett öga torrt när de var klara. Det var länge sedan som jag hade skrattat så mycket som jag gjorde då. De var helt underbara.
Sedan var det lunch och det blev inkokt lax med kokt potatis och en kall dill creme fraishe. Så underbart gott. Efter lunchen var det samlig i "aulan" igen och nu blev vi indelade i grupper. Vår guide blev en tjej som hette Therese. Nu fick vår grupp knalla iväg till herrgården. En promenad på två minuter. När vi hade kommit dit så fick vi nu göra olika övningar och vi hade jättekul. Det var svårt, men man fick göra fel. Det var snarare så att det var bra att göra fel för man fick på det sättet lära sig att det inte är farligt att göra fel eller att göra bort sig (vilket jag aldrig har haft några större problem med).
Efter att övningarna var avklarade var det dax för fika. Efter fikat var det dags för "uppdraget"! Varje gruppledare fick ett kuvert med ett uppdrag som vi skulle göra. Alla grupper fick olika filmgenrer att iscensätta. "Pjäsen" skulle vara mellan fem till sju minuter lång. Vi fick "såpa". Vår pjäs blev slutligen en såpauppsättning om en dag i "Provrummet".
När pjäsen var klar var det dags för en smörgås och vatten/lättöl. När den var uppäten var det dags för den slutgiltiga "examen". Vi skulle alla framföra vår pjäs. Fasiken var alla är duktiga på att spela teater om de verkligen vill. När alla hade framfört vår pjäs var det dags för premiärmingel på scenen. Ett glas skumpa (som fylldes på). En halvtimme senare var det middag. Jättegod mat även då och till maten blev det vin (ett glas vitt till förrätten och två glas rött till varmrätten). Sedan blev det efterrätt, världens godaste kladdkaka. Och till det kaffe och ett glas whiskey. När klockan var omkring halv elva så var det dags får återfärd till Fågelbro. Vi kom dit strax efter elva och då "sprang" jag in på mitt rum och bytte om. Sedan var det party resten av kvällen/natten. Jag kom i säng vid tre-tiden och sedan gick jag upp tjugo i sju.
Sedan kom själva konferensdelen. Det funkade riktigt bra tycker jag ändå trots sömnbrist och fylla (kan knappast ha hunnit nyktrat till unde tre och en halv timmes sömn). Vi lämnade Fågelbro strax efter två och jag blev avsläppt vid Gullmarsplan, vilket passade mig utmärkt då jag skulle in till stan och träffa två kompisar.
Jag hoppade av t-banan vid Medborgarplatsen då vi skulle träffas hos den som jobbade längst den dagen. Hon jobbar på Beroendecentrum, så det kändes lagom trevligt att gå in dit i det skicket jag befann mig i, men vad fan... Det är kul med konferens. ;-) Nu kom nästa uppdrag och det var att köpa present till en som vi skulle fira på lördagen. Hon fyllde 40 år så lite speciellt måste det ju bli då. Vi hade kommit överens om att vi skulle köpa något i Lovestore (www.lovestore.se) åt henne och det blev ett par godishandbojor och en liten fjädervippa.
Sedan skulle jag byta mitt läkesmycke till ett mindre så vi knallade iväg till East (http://www.east-street.com/pier/new/)och där var det fullt kaos. Till skillnad från när jag piercade mig så var det nu massa människor där, men jag anmälde mig vid disken (hos "min" piercare Marcus som hade klippt sig och färgat håret) och satte mig i fönstret och väntade. Mina kompisar sa då att de skulle gå och köpa present nummer två som var undanlagd på Åhléns då han hade några kunder innan. När de kom tillbaka satt jag fortfarande kvar där och till sist så sa en av dem att "du kanske ska säga till igen" vilket jag gjorde. Marcus blev då lite "ångerfull" och bad om ursäkt och gav mig en kram och tog genast ner mig till rummet där en kille väntade på att få tungan piercad. Där bytte han smycke och så fick jag det gamla med mig hem så att jag skulle ha reservkulor om jag skulle tappa någon av de här. Sedan kan jag ju säga att mina kompisar blev lite "avis" på mig för jag fick - som de sa - först lite hångel och sedan lite pill. ;-) Och jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte skulle kunna tänka mig det med honom... Han har något visst som är svårt att sätta fingret på.
Sedan kom nu lördagen och nu var det 40-års fest. Det var i en lokal på Tullgårdsgatan 36. Jättefin lokal. Jättegod mat. På det hela en trevlig och lyckad tillställning. Efter festen gick jag och en av mina kompisar iväg till Black & Brown för en riktig öl. Sedan gick vi till Slussen där jag hade turen att bara behöva vänta på mitt tåg i fyra minuter. Men bara för att man inte behöver vänta länge så betyder inte det för den sakens skulle att man kommer hem snabbt. Det var några idioter som hade sabbat något vid Alvik så att de hade drabbats av ett kortare strömavbrott. Från Slussen och hem brukar det ta 29 minuter. Igår tog det 54 minuter... Men, men... man ska vara glad att man kom hem i alla fall.
Håller dessutom på att bli förkyld nu. Underbart.
