Igår kom det
Har mer eller mindre väntat på att det ska inträffa och igår hände det. Allt bara rann över mig och jag bröt ihop totalt. Känner mig så värdelös, för att inte tala om frustrerad. Och bäst som jag stod där och lipade kände jag mig ännu mer värdelös eftersom jag inte kunde lipa ordentligt för att det gjorde ont i ryggen.
Sedan ringde jag sjukvårdsupplysningen och frågade om man kunde blanda Voltaren och Citodon (då en kompis till en kompis har sagt att man inte kan det). Och det kan man. Det är inget man ska göra till vana, men någon gång då och då går det bra. Så nu har jag fått min kära fars tabletter då han inte kunde äta dem för att han fick så jävulusiskt ont i magen av dem. Själv har jag ätit dem förr och det enda som hände med mig var att jag blev trött.
Så ikväll tar jag den första tabletten och så tar jag en imorgon bitti. Sedan så ställer min kompis pappa upp och skjutsar oss till Arlanda så att jag ska slippa bära för mycket och slippa åka t-bana och A-express.
Det enda som man vet säkert med det här är att ryggen kan inte bli sämre, utan bara bättre. Det enda som skulle kunna göra ryggen sämre i det här läget är om jag sitter eller ligger hela dagarna eller råkar ut för någon ny ryggolycka.
Så nu behöver jag bara packa allt oxå... Hur det ska gå till vet jag inte riktigt än, men det återstår att se.
Var hos företagsläkaren igår och han visste inte riktigt vad det kunde vara för fel, men han såg helt klart att det var något fel och att det inte var muskulärt. Så han skrev en remiss och så fick jag knalla över till Globen Röntgen för att beställa tid för en magnetröntgen. När jag kom in så och la fram pappret så sa jag lite skojfriskt att jag ville ha en tid så snart som möjligt. Och det fick jag. De hade fått ett återbud så det fanns en tid ledig klockan 15:00. Jag tog den. Sedan åkte jag in till piercaren för att byta till ett plastsmycke då man inte får ha någon som helst metall på kroppen oavsett vad den sitter när man utför en sådan här röntgen. Så då fick man bli lite pillad på igen. Fast den här gången så stod jag upp då jag förmodligen inte skulle ha kommit upp på eller ner från britsen. Det är Marcus och jag... ;-)
Sedan gick jag omkring på stan i tre timmar ungefär för att sedan åka tillbaka till Globen för att röntga mig.
Kom dit en halvtimme före utsatt tid, men vad gör man. Det var inte kul att gå omkring på stan längre. Plockade av mig alla metallföremål, d.v.s. örhängen och halsband. Även hårsnodden skulle av. Sedan får man inte heller ha färgade linser så jag hade köpt en saltlösning på Apoteket som jag kunde lägga dem i när jag undersöktes.
Blev inropad av en sköterska. Hon var hur gullig som helst. Alla som jag pratade med där var urtrevliga. Själva undersökningen tog c:a 45 minuter då de röntgade både nacken och ländryggen. Nacken tog de som en säkerhetsåtgärd. Först så fick jag klä av mig allt utom trosor och strumpor och ta på mig en "sjukrock" och sedan var det dags... När jag väl hade kommit ner på hårda och smala britsen så låg jag riktigt bekvämt. Sedan fick jag en typ av "gummiboll" som var fästad till en slang som gick till någon apparat och den skulle jag klämma på om jag ville något och ett par hörlurar där jag kunde ligga och lyssna på radio. Hon tog nacken först och då fick jag någon konstig ställning runt nacken och bröstkorg och så höll det fast armarna lite. Det är jätteviktigt att man ligger helt stilla när man gör en sådan här röntgen. Så åkte jag in i trumman som inte är så jättestor invändigt och eftersom jag är klaustrofobiskt lagd så blundade jag hela tiden och koncentrerade mig på vad de sa i hörlurarna, då taket i trumman var c:a en till två decimeter ovanför mig.
Även fast jag hade hörlurar så lät den där maskinen väldigt mycket. Många olika ljud hade den för sig. Måste säga att trots allt var det en upplevelse att få göra en sådan här sak. Visst: jag skulle gärna vara utan den, men som läget är nu så har jag ju inte så mycket val. Det enda som jag tycker var lite trist med det här är att svaret skickas till min doktor om en till en och en halv vecka... Jag hade nästan trott att de kunde säga på ett ungefär vad det var redan igår, men tydligen inte.
Det ska bli intressant att se vad den här "muskelskadan" egentligen är för något så får jag se om det är något att gå vidare med mot den här läkaren som gav mig den här diagnosen.
Fick förresten veta av osteopaten att den där brännande smärtan jag drabbas av lite då och då (allt mer sällan nu för tiden) är övertrötta muskler som ger upp. De orkar inte krampa ihop längre utan bara släpper taget. Kändes skönt att få höra det då jag var livrädd för att de gick sönder. Att de bara brast. Men så var det inte tack och lov.
Hmm... Det känns inte som att jag fick ur mig riktigt allt igår. Det känns som att det skulle kunna komma en ny omgång av tårar och snor. Men det blir kanske bättre när jag får komma iväg. Jag hoppas på det. Annars kan det ju vara Voltarenet som gör så att jag känner på det här sättet. Man kan bli nedstämd av det. Man kan till och med drabbas av depression om det vill sig illa. Men vad jag vet har jag bara drabbats av trötthet och eventuellt nedstämdhet.
Så, då blir det här förmodligen det sista jag kommer att skriva på två veckor. Återkommer med en rapport om hur resan var tidigast måndag den 16/10.
Érin go bragh!
Sedan ringde jag sjukvårdsupplysningen och frågade om man kunde blanda Voltaren och Citodon (då en kompis till en kompis har sagt att man inte kan det). Och det kan man. Det är inget man ska göra till vana, men någon gång då och då går det bra. Så nu har jag fått min kära fars tabletter då han inte kunde äta dem för att han fick så jävulusiskt ont i magen av dem. Själv har jag ätit dem förr och det enda som hände med mig var att jag blev trött.
Så ikväll tar jag den första tabletten och så tar jag en imorgon bitti. Sedan så ställer min kompis pappa upp och skjutsar oss till Arlanda så att jag ska slippa bära för mycket och slippa åka t-bana och A-express.
Det enda som man vet säkert med det här är att ryggen kan inte bli sämre, utan bara bättre. Det enda som skulle kunna göra ryggen sämre i det här läget är om jag sitter eller ligger hela dagarna eller råkar ut för någon ny ryggolycka.
Så nu behöver jag bara packa allt oxå... Hur det ska gå till vet jag inte riktigt än, men det återstår att se.
Var hos företagsläkaren igår och han visste inte riktigt vad det kunde vara för fel, men han såg helt klart att det var något fel och att det inte var muskulärt. Så han skrev en remiss och så fick jag knalla över till Globen Röntgen för att beställa tid för en magnetröntgen. När jag kom in så och la fram pappret så sa jag lite skojfriskt att jag ville ha en tid så snart som möjligt. Och det fick jag. De hade fått ett återbud så det fanns en tid ledig klockan 15:00. Jag tog den. Sedan åkte jag in till piercaren för att byta till ett plastsmycke då man inte får ha någon som helst metall på kroppen oavsett vad den sitter när man utför en sådan här röntgen. Så då fick man bli lite pillad på igen. Fast den här gången så stod jag upp då jag förmodligen inte skulle ha kommit upp på eller ner från britsen. Det är Marcus och jag... ;-)
Sedan gick jag omkring på stan i tre timmar ungefär för att sedan åka tillbaka till Globen för att röntga mig.
Kom dit en halvtimme före utsatt tid, men vad gör man. Det var inte kul att gå omkring på stan längre. Plockade av mig alla metallföremål, d.v.s. örhängen och halsband. Även hårsnodden skulle av. Sedan får man inte heller ha färgade linser så jag hade köpt en saltlösning på Apoteket som jag kunde lägga dem i när jag undersöktes.
Blev inropad av en sköterska. Hon var hur gullig som helst. Alla som jag pratade med där var urtrevliga. Själva undersökningen tog c:a 45 minuter då de röntgade både nacken och ländryggen. Nacken tog de som en säkerhetsåtgärd. Först så fick jag klä av mig allt utom trosor och strumpor och ta på mig en "sjukrock" och sedan var det dags... När jag väl hade kommit ner på hårda och smala britsen så låg jag riktigt bekvämt. Sedan fick jag en typ av "gummiboll" som var fästad till en slang som gick till någon apparat och den skulle jag klämma på om jag ville något och ett par hörlurar där jag kunde ligga och lyssna på radio. Hon tog nacken först och då fick jag någon konstig ställning runt nacken och bröstkorg och så höll det fast armarna lite. Det är jätteviktigt att man ligger helt stilla när man gör en sådan här röntgen. Så åkte jag in i trumman som inte är så jättestor invändigt och eftersom jag är klaustrofobiskt lagd så blundade jag hela tiden och koncentrerade mig på vad de sa i hörlurarna, då taket i trumman var c:a en till två decimeter ovanför mig.
Även fast jag hade hörlurar så lät den där maskinen väldigt mycket. Många olika ljud hade den för sig. Måste säga att trots allt var det en upplevelse att få göra en sådan här sak. Visst: jag skulle gärna vara utan den, men som läget är nu så har jag ju inte så mycket val. Det enda som jag tycker var lite trist med det här är att svaret skickas till min doktor om en till en och en halv vecka... Jag hade nästan trott att de kunde säga på ett ungefär vad det var redan igår, men tydligen inte.
Det ska bli intressant att se vad den här "muskelskadan" egentligen är för något så får jag se om det är något att gå vidare med mot den här läkaren som gav mig den här diagnosen.
Fick förresten veta av osteopaten att den där brännande smärtan jag drabbas av lite då och då (allt mer sällan nu för tiden) är övertrötta muskler som ger upp. De orkar inte krampa ihop längre utan bara släpper taget. Kändes skönt att få höra det då jag var livrädd för att de gick sönder. Att de bara brast. Men så var det inte tack och lov.
Hmm... Det känns inte som att jag fick ur mig riktigt allt igår. Det känns som att det skulle kunna komma en ny omgång av tårar och snor. Men det blir kanske bättre när jag får komma iväg. Jag hoppas på det. Annars kan det ju vara Voltarenet som gör så att jag känner på det här sättet. Man kan bli nedstämd av det. Man kan till och med drabbas av depression om det vill sig illa. Men vad jag vet har jag bara drabbats av trötthet och eventuellt nedstämdhet.
Så, då blir det här förmodligen det sista jag kommer att skriva på två veckor. Återkommer med en rapport om hur resan var tidigast måndag den 16/10.
Érin go bragh!
Kommentarer
Trackback