Chocktillstånd
Skriver det här med skakiga händer. Nog för att jag gillar överraskningar och den här typen av överraskning gillar jag ju egentligen, men...
Sitter i godan ro här och lägger Spindelharpan för att fördriva tiden. Och som jag är placerad så ser jag hela tiden dörren i ögonvrån och det gör jag den här gången också och så hör jag något som liknar skramlande nycklar som slår mot glasrutan så då tittar jag upp. Ser vem det är och säger: "Men vad fan..." noterar sedan tiden 10:13. En annan kollega från IT-avdelningen ser att någon vill in och går och öppnar dörren så att Han kan komma in. Jag slår av min växel och går till andra sidan av disken för att ta emot paketet.
När han kommer fram till disken ser han alldeles slut ut och jag frågar om det är ett tungt paket, men det är det inte så jag tar emot det och då nuddar mitt högra lillfinger vid hans vänstra hand. Så frågar jag om han har tagit trapporna och det har han då frågar min ena receptionskollega om han inte har någon kondis och det har han inte. Sedan sa han att han kom upp med det bara för att han ändå hade ett ärende till något annat ställe och då passade han på att ta med det här paketet upp. Och så sa han att han tyckte att han (jag) kunde bjuda mina kollegor på en timme (d.v.s. inte stå nere hos dem och snacka).
Sedan gick han (han kan ju inte vara borta lika länge då de bara är två som sitter i receptionen) och då frågade hon som frågade om han hade dålig kondis varför jag log så brett. Min andra kollega läste in lite mer i det hela då hon sa: "Jaha, han kom upp med paketet själv. Undrar vad det betyder..?" Då var det jag som var logisk och sa att han hade ett annat ärende ute i huset och passade på att ta med paketet hit upp.
Ja, ja... Jag kommer bli normal när jag kommer tillbaka till våra lokaler. Men det är ju ändå fyra, fem månader kvar så det är bara att "stå ut". Sedan har jag ju hans mailadress samt mobilnummer så jag kan ju alltid hålla kontakten om jag vill... Och därför tar jag mig nu en banan.
Kan berätta en liten "kul" grej som hände igår. Jag stod nere i receptionen och beklagade mig lite över min ena kollega och då säger han att jag överdriver. Då säger jag att hon kan sitta nere hos dem i ett par dagar så får de ju avgöra det själva. Då går han väldigt snabbt på defensiven och säger: "Men vi har ingen plats här." Då säger jag: "Men hon kan ju springa ärenden och brygga kaffe" varpå han hugger snabbt som ögat och säger: "Men det har vi ju dig till." Då blänger jag bara på honom i flera sekunder (man måste ju passa på) och hon bara skrattar. Det slutar med att jag bara säger: "Men jag har faktiskt inte bryggt något kaffe åt er."
Idag när jag gick så fick jag sällskap med en kollega från Malmö ner till receptionen. Hon skulle lämna in besöksbrickan och bli utskriven. Jag stannade till och pratade med de båda som satt där (Han och den urflippade typen). Jag sa till min kollega att de är väldigt stränga här nere, speciellt Han och då drog han på munnen så mycket han kunde utan att visa tänderna. Han gjorde med andra ord en grimas. Så gick min kollega ut och väntade på sin taxi och jag stannade kvar ett tag. Han frågar då om det var en kompis till mig och då sa jag att det var det. Från kontoret i Malmö. Sedan sa Han åt sin kollega att skriva ut henne, vilket han inte kände sig manad att göra, så det slutade med att jag gjorde det åt dem.
Efter det så frågade han hur det var med mig och då sa jag att det var bra och att min förkylning nog hade gått tillbaka och då sa han att det hade hans också. Då sa jag att det inte var synd om honom längre då, men det var det tydligen då han inte hade ätit något på hela dagen. Men det var självvalt. Han har bara druckit under hela dagen. En kortare fasta. Då frågade hans kollega om det var öl som han hade druckit...
Så tog han fram alla skivorna och så sa han åt sin kollega att han kunde ha disco. Då frågade jag vilka skivor de har lyssnat på och då sa han att han hade haft "In The Navy" i en loop på hela dagen och att han hade tröttnat på "YMCA". Då frågade jag om han inte lyssnade på "Macho Man" och då började han sjunga den och så sa han att han brukade sjunga den när han var uppe i butiken samtidigt som han vickade på rumpan. Då sa jag: "Då lär du ju få allt du vill..." och det höll han med om att han fick och så fortsatte jag: "...och lite till" och då såg han mindre glad ut när han kom på vad det kunde vara.
Precis innan jag gick så sa han att han skulle upp och bråka lite med sina kollegor (i butiken) och då var det jag som högg blixtsnabbt och sa: "Har du några?" Hans reaktion var att stanna upp i allt han gjorde och stirra på mig. Jag var vid det här laget nästan framme vid dörren så jag sa: "Nä, jag ska nog gå nu för annars finns risken att jag inte kommer in här imorgon.