Skillnad på folk...
... och fä.
Igår började min chef (som jag gillar jättemycket) känna av ryggont. Igår kväll var det så illa att hon inte kunde lägga sig ner så hennes dotter (som sommarjobbar här) skjutsade in henne till sjukhuset. Hon har varit inlagd förut med ryggskott.
Nu så berättade dottern det för ekonomichefen och han blev ju helt till sig. "Oj, oj... Nämen. Är det något vi kan göra?" Han började prata om ljudböcker (som ska betalas av företaget) och sedan kom VD:n förbi och när han hörde det så sa han: "Men vi kanske skulle ta och skicka dit [namn] (osteopattjejen)." Visserligen är det ju jättebra att de upptäcker (bättre sent än aldrig) att det blir kännbart när hon är borta. Hon har mycket uppgifter på sitt bord som bara hon gör.
MEN..! Det jag känner här nu är: När jag hade så jävla ont i ryggen att jag knappt kunde röra mig så fick jag åka kommunalt (t-bana, pendel) till Jordbro och där blev jag hämtad av en på jobbet som kom i bil. De kunde inte ens kosta på sig en taxi som skulle ha underlättat en hel del för mig.
Jag var väldigt nära att göra något, som att till exempel harkla mig för att göra dem medvetna om att jag sitter här och kanske få dem att tänka efter lite. Men jag gjorde inte det. De skulle inte ha fattat piken även om den stod mitt framför dem och slog dem på näsan.
Den här attityden gör mig så jävla förbannad, men samtidigt kan man inte göra annat än att skratta åt eländet. Jag är mycket för rättvisa och att man inte ska behandla vissa personer speciellt bara för att de har en lite högre (viktigare?) position än andra. Men det är inte första gången jag har känt att vår käre vd har lite av de fasonerna för sig. Innan han tillträdde så tyckte jag att han verkade vara en schysst och rättvis person, men det gör jag inte längre. Visst är han trevlig och social av sig och han stannar gärna till och pratar med alla, men den här behandlingen som kallas "vi-och-dem" har jag aldrig kommit överens med och jag kommer inte att göra det heller.