Äntligen fredag
Så var den här igen då. Fredagen. Det började kanske inte så bra. Pendeln (som var i tid) var tvungen att stanna strax innan Älvsjö för att släppa förbi ett tåg som inte var i trafik. Det jag har läst i tidningar att både SL och Banverket sagt att alla pendeltåg som är i tid inte ska stanna för att släppa förbi andra tåg. Vi kommer till Jordbro St:n fyra minuter sena och tack vare att man sprang och tack vare att busschauffören var snäll så hinner vi alla med bussen.
Kvart över nio ringer det från receptionen där nere och min kollega får det samtalet då jag är upptagen med att beställa ett bud. Det är en snubbe på väg upp för att hämta ett paket. En halv minut senare ringer han igen och han hamnar hos henne igen och när de pratar med varandra går jag fram och lägger händerna om hennes hals och låtsasstryper henne. Nu meddelade han att det hade kommit paket och att det behövs en pirra (han sa att det var pärmpaket och det vet han för att det har jag berättat för honom när han frågade för ett tag sedan). Så jag kommer att gå ner och hämta dem strax innan elva idag. Jag vill gå ner redan nu, men jag kan inte lämna min kollega ensam. Sedan är jag nervös så att det skriker om det. Vill ha det hela "överstökat". Är lite småfuktig om händerna redan nu... och det är lite drygt en timme kvar.
Men nu har jag i alla fall bestämt mig. Jag ska börja träna tre dagar i veckan nu. Måndagar, onsdagar och fredagar. Kommer att gå runt 11:30-11:45. Jag ska inte gå på måndagar vid 12:30 i alla fall för då skulle jag inte få så mycket gjort.
Var och handlade med mina föräldrar igår och det sista min kära mor säger till mig efter att ha frågat vad jag ska göra i helgen är: "Och ta det lugnt. Med allt." och jag ska att jag ska försöka ta det så lugnt jag vågar.
Igår hade vi ett växelmöte. Det var inplanerat sedan länge, men det var väldigt lägligt med det mötet med tanke på det som hände i onsdags. Den av oss som hade störst problem med att hålla humöret i styr var den som sa att det inte var några större problem. Hon var allmänt snäsig mot oss alla i växeln samt en del andra oskyldiga, men det sa vi inget om. Sedan frågade vår chef om det blev några irritationer och det sa både jag och en annan av mina kollegor att det var och vi sa det samtidigt. Då frågade hon om det var mot andra eller inom gruppen och då sa vi att det var inom gruppen. Vi tre tror att den fjärde uppfattade piken. Tack och lov så är hon ledig idag så det är så lugnt och skönt här i växeln idag. Vår allt-i-allo har gett henne ett smeknamn: "Hispiga Lisa" och det är ett så passande namn så det finns inte.
Sedan kom den där historien med att ta sig hem. Tåget jag brukar åka var inställt så att jag fick vänta på pendeln i 20 minuter istället för normala fem. Lagom roligt. Tror inte att pendeln och/eller tunnelbanan har fungerat ordentligt under hela den här veckan.
Nu är klockan snart 10:20 och det är ungefär en halvtimme kvar innan jag ska gå och hämta paketen. Jag vet inte hur många känslor som brottas om herraväldet över min kropp. Men alla yttrar sig väldigt fysiskt på ett eller annat sätt. Nervositeten gör sig tillkänna genom att jag börjar tycka att det är jobbigt att vara trevlig mot kunderna. Det skulle aldrig falla mig in att vara det dock. Om Han bara visste vilka helvetes alla kval han låter mig genomgå varje gång så borde han göra något åt det. Oavsett vad det än är. Bryr mig egentligen inte om om det är positivt eller negativt. Det är den här ovetskapen som tär på mig.
Gick ner för att hämta paketen 10:50. Tog pirran och kände mig nervös som fan, men samtidigt väldigt glad. Kommer ner och ser att det är fyra pärmkartonger och ett stort paket. Självklart hade jag valt den minsta pirran då... Men jag staplade på alla paket och det var precis så att de fick plats. Tjejen som satt föreslog att jag skulle gå fler gånger istället. Då sa jag att: "om man kan ta allt på en gång så gör man det. Dessutom så har någon visat mig hur man ska stapla så att man får med sig alla paket på en gång." och så tittade jag åt ett helt annat håll. Då säger han: "Det måste ha varit en väldigt smart person." och då säger tjejen: "Var det du [namn]?" På det svarade han: "Nä, det var en riddare i skinande rustning på en vit häst." Om han bara visste att jag ser på honom på det sättet...
Sedan pratade vi om lite ditt och datt. Bland annat så sa han att Relacomsnubben som jag pratade med igår tyckte att jag var häftig. Så det är fler som pratar för mig och den här gången utan att veta om det. Villan som han bor i är 160 kvadratmeter. Och så lät han nästan lite sorgsen när han sa att man måste vara två för att ha råd att bo i villa ("Man måste ju vara två för att bo i villa."). Han berättade att han hade fasta utgifter på 11 000:-/månad och det är utan att räkna in telefonräkningen då den varierar. Sedan frågade han mig om jag brukar gå till gymmet och när jag brukar gå. Då sa jag att jag var och tränade i onsdags men att jag ska börja träna måndag, onsdag och fredag och att jag går vid lunchtid. Så frågade jag vid vilken tid han brukar träna och han sa vid halv ett, kvart i ett. Så jag får nog ta och se till att jag går därifrån när han är på ingående. Vill inte riktigt träna samtidigt som honom. Inte riktigt än i alla fall.
Efter ett tag kom jag på att jag hade lite pennor med mig ner. Pennor som det står Map på. Tog en av varje färg: grön, röd, orange och ofärgad. Så jag lade dem på disken och han kom fram och valde färg först. Han valde sin favoritfärg och det visar sig att vi delar favoritfärg. Grön. (Så det kändes bra att ha gett honom födelsedagspresenten. Den gröna isskrapan och den gröna pennan.) Så satte han pennan i bröstfickan så att man såg Map-loggan. Och då sa jag: "Oj så fint. Nu ser man att det står Map." och då sa han: "Ja, jag har blivit ett fan."
Sedan pratade vi om jobb och sådant och så sa jag någonting om att det gäller att ha tur ibland och då sa han sarkastiskt: "Jag har alltid tur. Det är därför jag sitter här." Och då tittade vi bara på honom och så sa han: "Nej då. Jag är inte bitter." och så skrattade vi. Så sa jag att: "Jag har ju hört av samma riddare att hans dröm är att få ett vanligt kontorsjobb." Och så började han leka chef. Så frågade jag om han letar jobb, men det gjorde han inte just nu då det är mycket som händer för den receptionen just nu. Idag blev jag bara kvar där i 40 minuter eftersom jag hade min lunch vid halv tolv. Men när jag skulle dra iväg med pirran så kände jag bara att det här kommer att gå åt helvete. Så då vände jag mig till honom och frågade med rådjursögon om han inte kunde ta upp det när han ändå skulle gå och träna. Och det var absolut inga problem. Men han kunde inte stanna kvar och snacka och det kan jag förstå.
Så jag skyndar mig iväg och äter lunch. Rimmad lax med dillstuvad potatis. Så kommer jag upp kvart över tolv och där står alla paket. Då kände jag bara: "Vad i helvete???" Det visade sig att vår allt-i-allo hade kommit in där i receptionen efter ett ärende och sett paketen och frågat om de var våra. Tjejen sa att det var det och så frågade hon honom om han inte kunde ta med dem upp. VARFÖR FÖRSTÖR ALLA ALLT FÖR MIG?
Blev ivägskickad klockan fyra idag. När jag kommer ner till receptionen så sitter säkerhetschefen där och håller på så jag säger till honom: "Jasså, det sitter en vikarie här idag." och han sa att det gjorde det. Min favorit var utanför dörren, men han verkade ha hört mig då han öppnade dörren igen för att säga: "Jag knyter ett snöre." och så visade han mig fingret. Och det var mittenfingret. Försökte se chockad ut, men jag tror inte att det gick så bra då jag skrattade samtidigt. Men han menade det inte på det sättet sa han och det tror jag inte att han gjorde. Så gick han ut för att prata med en lastbil. Men han hade bara gått ut tre meter när lastbilen började backa, så han kom in igen och så sa han: "Han blev rädd bara han såg mig." och så bröstade han upp sig lite. Jag gjorde nu det jag inte skulle göra. Jag stannade kvar och var social. Kan inte låta bli. Fick reda på att lagret stänger halv två på fredagar (det var därför han var på väg ut, för att avvisa en lastbil).
Sedan verkade han väldigt glad över pennan han hade. Vi började prata om värdet på pennor och jag frågade honom hur mycket han trodde att den pennan han hade fått var värd och då sa han: "Tja, det här är ju en gåva så den är ju ovärdelig. Men om man, som i Antikrundan, måste värdesätta den så... *här sitter han och vänder och vrider på pennan* 150:-"
Kom in på de vikarier som han har haft och han verkar inte riktigt nöjd med någon av dem. Den som satt idag var tydligen lite jobbig. När man väl hade fått igång henne att prata så var det ingen hejd på henne. Hon pratade med honom trots att han tog samtal. Sedan sa han att hon var en sådan som måste bräcka alla andra. När jag pratade med henne så sa jag att vi har väl en 600 samtal/dag och då var hon tvungen att säga att när hon satt ensam så hade hon 500 samtal per dag plus en massa extraarbete vid sidan om. Han verkade inte vara alltför förtjust i sådana saker och det kan jag förstå.
Han berättade om sitt första minne och det var från när han var fem år. Hans familj flyttade in i sitt första hus och så låg det en snok där. Det blev en väldans uppståndelse och hans pappa var den som lyfte bort snoken som var två meter lång. Då sa jag "Jag är väldigt ledsen, men det där tror jag inte på. Snokar blir inte två meter." Då sa han "Ok då. Den var väl en och åttio." Men det trodde jag inte heller på så då frågade ha: "Och hur långa tror du att de blir då?" Då sa jag: "Runt en meter." Så börjar han knappa på sin dator varpå jag säger: "Slår du upp det? Det är ju fusk" och på det svarar han "Ja, men vad brukar du använda din dator till då?" Så fick han upp en sida och läste att de blir omkring en och tjugo. Så i princip kunde den ha varit en och femtio. Då log jag bara och sa "Visst. Jag kan till och med gå med på att den var två meter om det gör dig glad."
Sedan pratade vi lite om musik. Vi kom in på det då en kollega till mig gick för dagen och hon har en klarröd läderväst på sig. När hon hade gått ut så sa han till mig att det påminde honom om Thriller. Och så kom vi in på Michael Jackson. Det är ju musik som han lyssnade mycket på när han växte upp så han tycker ju att det finns en hel del bra låtar som han har skrivit (och det håller jag med om) men att han som person är helt... konstig. Och under tiden jag står där så kommer det ner en person som sjunger Norwegian Wood och Han stämmer in i sången och den jäveln kan sjunga också.
Förstår inte varför alla ser så roade ut och fäller små kommentarer när de ser mig stå där nere. ;-) Men tillsist så kom den kollegan som släppte mig tidigare och erbjöd mig skjuts (bussen hade ju gått) till stationen och det kunde jag inte säga nej till. Dessutom hade jag förvarnat henne om att jag kanske skulle stå där när hon kom ner. Och i samma veva som hon kom ner så kom avlösningen till honom så det var väldigt passande. Så vi önskade varandra trevlig helg och så gick jag.
Kvart över nio ringer det från receptionen där nere och min kollega får det samtalet då jag är upptagen med att beställa ett bud. Det är en snubbe på väg upp för att hämta ett paket. En halv minut senare ringer han igen och han hamnar hos henne igen och när de pratar med varandra går jag fram och lägger händerna om hennes hals och låtsasstryper henne. Nu meddelade han att det hade kommit paket och att det behövs en pirra (han sa att det var pärmpaket och det vet han för att det har jag berättat för honom när han frågade för ett tag sedan). Så jag kommer att gå ner och hämta dem strax innan elva idag. Jag vill gå ner redan nu, men jag kan inte lämna min kollega ensam. Sedan är jag nervös så att det skriker om det. Vill ha det hela "överstökat". Är lite småfuktig om händerna redan nu... och det är lite drygt en timme kvar.
Men nu har jag i alla fall bestämt mig. Jag ska börja träna tre dagar i veckan nu. Måndagar, onsdagar och fredagar. Kommer att gå runt 11:30-11:45. Jag ska inte gå på måndagar vid 12:30 i alla fall för då skulle jag inte få så mycket gjort.
Var och handlade med mina föräldrar igår och det sista min kära mor säger till mig efter att ha frågat vad jag ska göra i helgen är: "Och ta det lugnt. Med allt." och jag ska att jag ska försöka ta det så lugnt jag vågar.
Igår hade vi ett växelmöte. Det var inplanerat sedan länge, men det var väldigt lägligt med det mötet med tanke på det som hände i onsdags. Den av oss som hade störst problem med att hålla humöret i styr var den som sa att det inte var några större problem. Hon var allmänt snäsig mot oss alla i växeln samt en del andra oskyldiga, men det sa vi inget om. Sedan frågade vår chef om det blev några irritationer och det sa både jag och en annan av mina kollegor att det var och vi sa det samtidigt. Då frågade hon om det var mot andra eller inom gruppen och då sa vi att det var inom gruppen. Vi tre tror att den fjärde uppfattade piken. Tack och lov så är hon ledig idag så det är så lugnt och skönt här i växeln idag. Vår allt-i-allo har gett henne ett smeknamn: "Hispiga Lisa" och det är ett så passande namn så det finns inte.
Sedan kom den där historien med att ta sig hem. Tåget jag brukar åka var inställt så att jag fick vänta på pendeln i 20 minuter istället för normala fem. Lagom roligt. Tror inte att pendeln och/eller tunnelbanan har fungerat ordentligt under hela den här veckan.
Nu är klockan snart 10:20 och det är ungefär en halvtimme kvar innan jag ska gå och hämta paketen. Jag vet inte hur många känslor som brottas om herraväldet över min kropp. Men alla yttrar sig väldigt fysiskt på ett eller annat sätt. Nervositeten gör sig tillkänna genom att jag börjar tycka att det är jobbigt att vara trevlig mot kunderna. Det skulle aldrig falla mig in att vara det dock. Om Han bara visste vilka helvetes alla kval han låter mig genomgå varje gång så borde han göra något åt det. Oavsett vad det än är. Bryr mig egentligen inte om om det är positivt eller negativt. Det är den här ovetskapen som tär på mig.
Gick ner för att hämta paketen 10:50. Tog pirran och kände mig nervös som fan, men samtidigt väldigt glad. Kommer ner och ser att det är fyra pärmkartonger och ett stort paket. Självklart hade jag valt den minsta pirran då... Men jag staplade på alla paket och det var precis så att de fick plats. Tjejen som satt föreslog att jag skulle gå fler gånger istället. Då sa jag att: "om man kan ta allt på en gång så gör man det. Dessutom så har någon visat mig hur man ska stapla så att man får med sig alla paket på en gång." och så tittade jag åt ett helt annat håll. Då säger han: "Det måste ha varit en väldigt smart person." och då säger tjejen: "Var det du [namn]?" På det svarade han: "Nä, det var en riddare i skinande rustning på en vit häst." Om han bara visste att jag ser på honom på det sättet...
Sedan pratade vi om lite ditt och datt. Bland annat så sa han att Relacomsnubben som jag pratade med igår tyckte att jag var häftig. Så det är fler som pratar för mig och den här gången utan att veta om det. Villan som han bor i är 160 kvadratmeter. Och så lät han nästan lite sorgsen när han sa att man måste vara två för att ha råd att bo i villa ("Man måste ju vara två för att bo i villa."). Han berättade att han hade fasta utgifter på 11 000:-/månad och det är utan att räkna in telefonräkningen då den varierar. Sedan frågade han mig om jag brukar gå till gymmet och när jag brukar gå. Då sa jag att jag var och tränade i onsdags men att jag ska börja träna måndag, onsdag och fredag och att jag går vid lunchtid. Så frågade jag vid vilken tid han brukar träna och han sa vid halv ett, kvart i ett. Så jag får nog ta och se till att jag går därifrån när han är på ingående. Vill inte riktigt träna samtidigt som honom. Inte riktigt än i alla fall.
Efter ett tag kom jag på att jag hade lite pennor med mig ner. Pennor som det står Map på. Tog en av varje färg: grön, röd, orange och ofärgad. Så jag lade dem på disken och han kom fram och valde färg först. Han valde sin favoritfärg och det visar sig att vi delar favoritfärg. Grön. (Så det kändes bra att ha gett honom födelsedagspresenten. Den gröna isskrapan och den gröna pennan.) Så satte han pennan i bröstfickan så att man såg Map-loggan. Och då sa jag: "Oj så fint. Nu ser man att det står Map." och då sa han: "Ja, jag har blivit ett fan."
Sedan pratade vi om jobb och sådant och så sa jag någonting om att det gäller att ha tur ibland och då sa han sarkastiskt: "Jag har alltid tur. Det är därför jag sitter här." Och då tittade vi bara på honom och så sa han: "Nej då. Jag är inte bitter." och så skrattade vi. Så sa jag att: "Jag har ju hört av samma riddare att hans dröm är att få ett vanligt kontorsjobb." Och så började han leka chef. Så frågade jag om han letar jobb, men det gjorde han inte just nu då det är mycket som händer för den receptionen just nu. Idag blev jag bara kvar där i 40 minuter eftersom jag hade min lunch vid halv tolv. Men när jag skulle dra iväg med pirran så kände jag bara att det här kommer att gå åt helvete. Så då vände jag mig till honom och frågade med rådjursögon om han inte kunde ta upp det när han ändå skulle gå och träna. Och det var absolut inga problem. Men han kunde inte stanna kvar och snacka och det kan jag förstå.
Så jag skyndar mig iväg och äter lunch. Rimmad lax med dillstuvad potatis. Så kommer jag upp kvart över tolv och där står alla paket. Då kände jag bara: "Vad i helvete???" Det visade sig att vår allt-i-allo hade kommit in där i receptionen efter ett ärende och sett paketen och frågat om de var våra. Tjejen sa att det var det och så frågade hon honom om han inte kunde ta med dem upp. VARFÖR FÖRSTÖR ALLA ALLT FÖR MIG?
Blev ivägskickad klockan fyra idag. När jag kommer ner till receptionen så sitter säkerhetschefen där och håller på så jag säger till honom: "Jasså, det sitter en vikarie här idag." och han sa att det gjorde det. Min favorit var utanför dörren, men han verkade ha hört mig då han öppnade dörren igen för att säga: "Jag knyter ett snöre." och så visade han mig fingret. Och det var mittenfingret. Försökte se chockad ut, men jag tror inte att det gick så bra då jag skrattade samtidigt. Men han menade det inte på det sättet sa han och det tror jag inte att han gjorde. Så gick han ut för att prata med en lastbil. Men han hade bara gått ut tre meter när lastbilen började backa, så han kom in igen och så sa han: "Han blev rädd bara han såg mig." och så bröstade han upp sig lite. Jag gjorde nu det jag inte skulle göra. Jag stannade kvar och var social. Kan inte låta bli. Fick reda på att lagret stänger halv två på fredagar (det var därför han var på väg ut, för att avvisa en lastbil).
Sedan verkade han väldigt glad över pennan han hade. Vi började prata om värdet på pennor och jag frågade honom hur mycket han trodde att den pennan han hade fått var värd och då sa han: "Tja, det här är ju en gåva så den är ju ovärdelig. Men om man, som i Antikrundan, måste värdesätta den så... *här sitter han och vänder och vrider på pennan* 150:-"
Kom in på de vikarier som han har haft och han verkar inte riktigt nöjd med någon av dem. Den som satt idag var tydligen lite jobbig. När man väl hade fått igång henne att prata så var det ingen hejd på henne. Hon pratade med honom trots att han tog samtal. Sedan sa han att hon var en sådan som måste bräcka alla andra. När jag pratade med henne så sa jag att vi har väl en 600 samtal/dag och då var hon tvungen att säga att när hon satt ensam så hade hon 500 samtal per dag plus en massa extraarbete vid sidan om. Han verkade inte vara alltför förtjust i sådana saker och det kan jag förstå.
Han berättade om sitt första minne och det var från när han var fem år. Hans familj flyttade in i sitt första hus och så låg det en snok där. Det blev en väldans uppståndelse och hans pappa var den som lyfte bort snoken som var två meter lång. Då sa jag "Jag är väldigt ledsen, men det där tror jag inte på. Snokar blir inte två meter." Då sa han "Ok då. Den var väl en och åttio." Men det trodde jag inte heller på så då frågade ha: "Och hur långa tror du att de blir då?" Då sa jag: "Runt en meter." Så börjar han knappa på sin dator varpå jag säger: "Slår du upp det? Det är ju fusk" och på det svarar han "Ja, men vad brukar du använda din dator till då?" Så fick han upp en sida och läste att de blir omkring en och tjugo. Så i princip kunde den ha varit en och femtio. Då log jag bara och sa "Visst. Jag kan till och med gå med på att den var två meter om det gör dig glad."
Sedan pratade vi lite om musik. Vi kom in på det då en kollega till mig gick för dagen och hon har en klarröd läderväst på sig. När hon hade gått ut så sa han till mig att det påminde honom om Thriller. Och så kom vi in på Michael Jackson. Det är ju musik som han lyssnade mycket på när han växte upp så han tycker ju att det finns en hel del bra låtar som han har skrivit (och det håller jag med om) men att han som person är helt... konstig. Och under tiden jag står där så kommer det ner en person som sjunger Norwegian Wood och Han stämmer in i sången och den jäveln kan sjunga också.
Förstår inte varför alla ser så roade ut och fäller små kommentarer när de ser mig stå där nere. ;-) Men tillsist så kom den kollegan som släppte mig tidigare och erbjöd mig skjuts (bussen hade ju gått) till stationen och det kunde jag inte säga nej till. Dessutom hade jag förvarnat henne om att jag kanske skulle stå där när hon kom ner. Och i samma veva som hon kom ner så kom avlösningen till honom så det var väldigt passande. Så vi önskade varandra trevlig helg och så gick jag.
Kommentarer
Trackback