Coca-Cola
Om man jobbar i Jordbro och åker kommunalt så lär man sig sakta men säkert att ogilla det företaget. Orsaken till att Cola ligger här i Jordbro är vattnet. Det är tydligen jättefint vatten här ute och det ville de ha. Så då kontaktade de kommunen och sa att "Vi skulle vilja lägga vår fabrik här hos er, men vi har några krav." Två av kraven var:
De ville ha allt vatten och de ville ha det billigt. Så nu får de som bor här Mälarvatten.
De ville ha förtur på spåren för sina godståg. Så nu får pendeltågen lämna företräde och det spelar ingen roll att pendeln har en tid att passa eller om pendeln är i tid eller inte. Colas långsamma godståg ska ha företräde.
Och de fick igenom sina krav. Skit i de tusental som bor här som får ett "sämre" vatten. Skit i de tusental som sitter på pendeln och riskerar att bli sena för att Cola inte kan vänta i fem minuter på sina varor.
Igår så fick jag den stora äran att ta med mig en hög visitkort till en av mina kollegor. Just nu så står han på Sollentunamässan och han hade inte tagit med sig tillräckligt med visitkort. Och eftersom han är en av de som bor nära mig så bad han mig ta med mig en hög och överlämna till honom på hemmaplan. Så jag tog med mig en hög och precis när jag låser upp min dörr så säger han att han är på g. Så tio minuter senare så kommer han och jag går ner och möter honom. Han ger mig en kram som tack för hjälpen och när han är på väg att gå till bilen så säger jag till honom att: "Du förresten. Han är gift så att det är bara att glömma det." (Vi hade pratat om det på tisdagen när han skjutsade hem mig)
Hans svar på det blev: "Men det är det väl inte. Det är ju bara att lägga om taktiken lite."
Då svarade jag: "Jasså, det säger du. Och vet du vad... Han sa lite på skoj att jag borde flytta ner dit och sätta mig där och jobba."
På det svarade han: "Jaha du. Där ser man." och så flinade han och blinkade med ögat som om att det kanske inte alls är kört för min del.
Vissa saker vill man höra fastän man inte vill det. Jag tror inte att han är intresserad av mig på det sättet. Får för mig att han är nöjd med sitt äktenskap... Eller rättare sagt så hoppas jag att det är så då mitt logiska tänkande inte vill vara den andra kvinnan eller den som bryter upp hans äktenskap. Men det känslomässiga går i helt andra banor kan jag säga...
Och när jag ändå är inne på ämnet (vilket jag är för jämnan) så glömde jag en sak som hände där i tisdags när han fyllde år. När han började prata med Relacom-snubben så vände jag ryggen åt receptionen och lutade mig mot den och tittade på deras intern-tv. Där står det om vad det är för mat i matsalen under veckan, lagerstatus, interninfo o. dyl. Egentligen helt ointressanta saker. Men eftersom jag inte vill störa när de står och pratar jobb så hade jag ändå något att göra. Så slutar de att prata (jag tjuvlyssnar ju lite...) och Relacom-killen börjar knappa på sin dator. Och när det har varit några sekunders tystnad så är det som att jag känner att någon tittar på mig så jag vrider på huvudet och finner att han står och tittar på mig med ett litet diskret småleende på läpparna. Han har alltså stått och tittat på mig utan att jag har gjort något annat än bara stått och tittat på deras tv. Inte för att jag har något emot det, men jag blev bara så paff. Så jag sa något om att det var väldigt intressant tv som de hade.
När klockan var 15:30 så stack min ena medarbetare med posten som skulle frankeras till Rörvägen. Innan hon stack så sa jag att jag ringer dig om fem minuter och hon sa "Ja, ja..." Så ringde jag efter fem minuter och sa: "Du behöver bara säga ja eller nej." Hennes svar blev: "Ja han var där. Han satt längst fram." och jag svarade:" Ok, vad bra. Då vet jag. Tack." Jag var ju bara tvungen att veta om han var här idag. Den enda kontakten jag har haft med receptionen där nere i dag var med den vikarierande tjejen som ringde upp om ett besök.
Idag frågade jag om jag fick åka med in till stan i en bil och det fick jag. När klockan var 16:40 gick vi från oss. Fyra tjejer(/kvinnor) i en samlad trupp. När vi kommer ner är jag längst bak i readen som går ut genom dörren, men det gjorde inte så mycket tänket jag då avlösaren redan satt på plats. Men vänta... Avlösaren tittar inte in i skärmen eller rakt fram. Han pratar med någon till vänster om sig, i dörröppningen till deras bakre utrymme. Och där står han. Fy fan vad gullig han såg ut där han stod. Han var på väg att gå då han hade både jacka och mössa på sig. Vad söt han var i mössa. Om jag inte hade gillat honom på det sättet jag gör nu så hade jag gjort det efter idag. Jag var fortfarande sist i ledet när vi alla sa hej då. Jag vet inte om avlösaren svarade på det eller inte då min uppmärksamhet var riktad åt ett annat håll. När han sa hej då till de tre andra så såg han "normal" ut, men när han såg mig så log han.
Och jag vet inte vad jag ska tro om den här mannen. Han sänder så olika signaler till mig så jag tror att jag håller på att bli galen. Jag vet inte om han vet om att jag är så intresserad av honom som jag är. Om han vet om det så är han nog en liten sadist som njuter åt att se mig plågas av den här förvirringen. Eller så vet han inte om det. Och det händer rätt så ofta nu för tiden att jag uppfattar hans beteende som att han skulle kanske kunna vara intresserad, men vill inte riskera sitt förhållande över något som kan vara över på en vecka. Eller så är det så att han är på det här sättet mot alla han har lärt känna lite om de bara är så mot honom.
Sedan kan jag säga om jag någonsin hade haft några som helst tvivel över min egen sexuella läggning så hade den definitivt varit över nu. Jag har aldrig känt på det här sättet för någon. Inte ens före detta pojkvänner eller one-night-stands... och det är det som gör det hela så jädrans jobbigt för mig då jag vet att han är upptagen så jag kan ju inte göra något alls. Inget annat än att fortsätta att vara som jag är. Om han skulle vara intresserad så ligger bollen definitivt hos honom. Jag kan ju inte visa mitt intresse på något annat sätt än så här.
De ville ha allt vatten och de ville ha det billigt. Så nu får de som bor här Mälarvatten.
De ville ha förtur på spåren för sina godståg. Så nu får pendeltågen lämna företräde och det spelar ingen roll att pendeln har en tid att passa eller om pendeln är i tid eller inte. Colas långsamma godståg ska ha företräde.
Och de fick igenom sina krav. Skit i de tusental som bor här som får ett "sämre" vatten. Skit i de tusental som sitter på pendeln och riskerar att bli sena för att Cola inte kan vänta i fem minuter på sina varor.
Igår så fick jag den stora äran att ta med mig en hög visitkort till en av mina kollegor. Just nu så står han på Sollentunamässan och han hade inte tagit med sig tillräckligt med visitkort. Och eftersom han är en av de som bor nära mig så bad han mig ta med mig en hög och överlämna till honom på hemmaplan. Så jag tog med mig en hög och precis när jag låser upp min dörr så säger han att han är på g. Så tio minuter senare så kommer han och jag går ner och möter honom. Han ger mig en kram som tack för hjälpen och när han är på väg att gå till bilen så säger jag till honom att: "Du förresten. Han är gift så att det är bara att glömma det." (Vi hade pratat om det på tisdagen när han skjutsade hem mig)
Hans svar på det blev: "Men det är det väl inte. Det är ju bara att lägga om taktiken lite."
Då svarade jag: "Jasså, det säger du. Och vet du vad... Han sa lite på skoj att jag borde flytta ner dit och sätta mig där och jobba."
På det svarade han: "Jaha du. Där ser man." och så flinade han och blinkade med ögat som om att det kanske inte alls är kört för min del.
Vissa saker vill man höra fastän man inte vill det. Jag tror inte att han är intresserad av mig på det sättet. Får för mig att han är nöjd med sitt äktenskap... Eller rättare sagt så hoppas jag att det är så då mitt logiska tänkande inte vill vara den andra kvinnan eller den som bryter upp hans äktenskap. Men det känslomässiga går i helt andra banor kan jag säga...
Och när jag ändå är inne på ämnet (vilket jag är för jämnan) så glömde jag en sak som hände där i tisdags när han fyllde år. När han började prata med Relacom-snubben så vände jag ryggen åt receptionen och lutade mig mot den och tittade på deras intern-tv. Där står det om vad det är för mat i matsalen under veckan, lagerstatus, interninfo o. dyl. Egentligen helt ointressanta saker. Men eftersom jag inte vill störa när de står och pratar jobb så hade jag ändå något att göra. Så slutar de att prata (jag tjuvlyssnar ju lite...) och Relacom-killen börjar knappa på sin dator. Och när det har varit några sekunders tystnad så är det som att jag känner att någon tittar på mig så jag vrider på huvudet och finner att han står och tittar på mig med ett litet diskret småleende på läpparna. Han har alltså stått och tittat på mig utan att jag har gjort något annat än bara stått och tittat på deras tv. Inte för att jag har något emot det, men jag blev bara så paff. Så jag sa något om att det var väldigt intressant tv som de hade.
När klockan var 15:30 så stack min ena medarbetare med posten som skulle frankeras till Rörvägen. Innan hon stack så sa jag att jag ringer dig om fem minuter och hon sa "Ja, ja..." Så ringde jag efter fem minuter och sa: "Du behöver bara säga ja eller nej." Hennes svar blev: "Ja han var där. Han satt längst fram." och jag svarade:" Ok, vad bra. Då vet jag. Tack." Jag var ju bara tvungen att veta om han var här idag. Den enda kontakten jag har haft med receptionen där nere i dag var med den vikarierande tjejen som ringde upp om ett besök.
Idag frågade jag om jag fick åka med in till stan i en bil och det fick jag. När klockan var 16:40 gick vi från oss. Fyra tjejer(/kvinnor) i en samlad trupp. När vi kommer ner är jag längst bak i readen som går ut genom dörren, men det gjorde inte så mycket tänket jag då avlösaren redan satt på plats. Men vänta... Avlösaren tittar inte in i skärmen eller rakt fram. Han pratar med någon till vänster om sig, i dörröppningen till deras bakre utrymme. Och där står han. Fy fan vad gullig han såg ut där han stod. Han var på väg att gå då han hade både jacka och mössa på sig. Vad söt han var i mössa. Om jag inte hade gillat honom på det sättet jag gör nu så hade jag gjort det efter idag. Jag var fortfarande sist i ledet när vi alla sa hej då. Jag vet inte om avlösaren svarade på det eller inte då min uppmärksamhet var riktad åt ett annat håll. När han sa hej då till de tre andra så såg han "normal" ut, men när han såg mig så log han.
Och jag vet inte vad jag ska tro om den här mannen. Han sänder så olika signaler till mig så jag tror att jag håller på att bli galen. Jag vet inte om han vet om att jag är så intresserad av honom som jag är. Om han vet om det så är han nog en liten sadist som njuter åt att se mig plågas av den här förvirringen. Eller så vet han inte om det. Och det händer rätt så ofta nu för tiden att jag uppfattar hans beteende som att han skulle kanske kunna vara intresserad, men vill inte riskera sitt förhållande över något som kan vara över på en vecka. Eller så är det så att han är på det här sättet mot alla han har lärt känna lite om de bara är så mot honom.
Sedan kan jag säga om jag någonsin hade haft några som helst tvivel över min egen sexuella läggning så hade den definitivt varit över nu. Jag har aldrig känt på det här sättet för någon. Inte ens före detta pojkvänner eller one-night-stands... och det är det som gör det hela så jädrans jobbigt för mig då jag vet att han är upptagen så jag kan ju inte göra något alls. Inget annat än att fortsätta att vara som jag är. Om han skulle vara intresserad så ligger bollen definitivt hos honom. Jag kan ju inte visa mitt intresse på något annat sätt än så här.
Kommentarer
Trackback
