Lagena-lunch
Idag kände jag inte för att äta maten här i Dagabs restaurang så jag åkte med till Lagena. När vi kom ner till receptionen så tänkte jag fråga om skivorna, men han var upptagen med att visa den nya kommande tjejen hur växeln fungerade så vi fortsatte bara rakt ut och åkte iväg till Lagena. Åt en mumsig Nasi Goreng med ägg. När vi kom tillbaka så stannade jag till vid receptionen, för nu kände jag att jag var tvungen att fråga. Lunchsällskapet fortsatte vidare upp.
När jag kom fram till receptionsdisken så stod han med ryggen åt mig, men han hörde väl min ljuva stämma (erhm...) och vände sig om. Då frågade jag om tråden hade hjälpt, men det hade den inte (varför är jag inte överraskad?) och så sa jag: "Men du kan få en kaka ändå." (hade snott med mig några från Lagena). Sedan sa jag: "Men vad ska jag göra för att du ska komma ihåg det? Ska jag SMS:a i morgon bitti och påminna dig?" Hans svar på det blev inte det jag hade förväntat mig ("Men du har ju inte mitt mobilnummer.") utan: "Det är inte säkert att jag har mobilen påslagen." Så föreslog jag: "Men jag kan ju skriva med en tuschpenna i pannan på dig. För du ser dig väl i spegeln?" och på det svarade han: "Njae... Tveksamt. Sedan tror jag inte att det skulle vara så populärt där hemma om jag hade tusch i pannan."
Så förklarade jag för den nya tjejen att vi hade hållit på med det här i en tre veckor nu. Då sa hon: "Men är du förvånad? Det är ju en man vi pratar om nu." så skrattade vi gott. Så frågade jag Honom: "Känner du dig mobbad nu?" och på det svarade han: "Njä, men det är ju så det är." På det opponerade jag mig ögonblickligen: "Men jag tror inte att det har med vilket kön man tillhör, utan hur mycket annat man har att tänka på." och på det svarade han "Jo, men det stämmer nog." Så sa jag: "Men det här är ju inte en så jätteviktig grej så..." och på det svarade han: "Njo, det är det väl. Det är ju en del boxar så det tar ju lite tid."
Sedan pratade vi lite till och så tyckte jag att jag skulle presentera mig för den nya tjejen. Jag sa: "Ja, jag kanske ska presentera mig. Jag heter [namn] och jag jobbar på Map och jag sitter i receptionen där. Så vi kommer ju att ha en del med varandra att göra." På det svarade hon: "Jaha, det är du som har så långt att åka, va?" Och det fick mig att fundera lite. Hur sjutton kunde hon veta det? Det enda jag kan tänka mig är att han har berättat om mig för henne. Vilket fick mig att undra varför han berättade det för henne om han inte gillade mig på något sätt. Det kan ju vara så att det bara är som en trevlig arbetskamrat han tänker på mig. Men i vilket fall som helst så fann jag mig snabbt och sa: "Ja, precis. Jag bor i Råcksta, eller, ja, Vällingby." Så sa han: "Hon har ännu närmare än vad jag har. Ungefär hälften så långt hit som jag har." Då sa jag: "Ja, du hade väl en sex, sju kilometer så då har du (sagt vänt mot henne) tre, tre och en halv?" och hon svarade: "Precis." Sedan sa han: "Hon bor i Handens centrum. Jag bor ju uppe i Brandbergen." Så började de prata lite om hur lång tid det tar att cykla till jobbet. Sedan sa han: "Idag var det verkligen jobbigt att cykla." Då frågade jag: "Men varför tog du inte bilen då?" På det svarade han: "Det är en principsak. Går det att cykla så gör jag det."
Sedan pratade vi lite till och sedan tyckte jag att det var dags att gå upp till oss så jag började gå mot dörren. Då passade han på att tacka för kakorna igen och jag svarade bara: "Det var så lite så." och så gick jag upp till oss.
Fick reda på igår att hans första jobb var som städare på en grill i ett hotell. Vi kom in på det då vi pratade om hur skitigt det var efter alla som hade gått in och ut. Jag sa då något om att det måste vara tröstlöst att vara städare när det är sådant här väder. Då sa han: "Ja, det är det. Jag har varit det en gång."
När jag gick idag så stod det en kvinna vid disken och pratade med honom och då kände jag att jag inte ville lägga mig i så jag höjde bara handen och sökte ögonkontakt med honom. Han såg det och mötte min blick och nickade lite lätt för att visa att han såg mig och han sa hej då han med.
När jag kom fram till receptionsdisken så stod han med ryggen åt mig, men han hörde väl min ljuva stämma (erhm...) och vände sig om. Då frågade jag om tråden hade hjälpt, men det hade den inte (varför är jag inte överraskad?) och så sa jag: "Men du kan få en kaka ändå." (hade snott med mig några från Lagena). Sedan sa jag: "Men vad ska jag göra för att du ska komma ihåg det? Ska jag SMS:a i morgon bitti och påminna dig?" Hans svar på det blev inte det jag hade förväntat mig ("Men du har ju inte mitt mobilnummer.") utan: "Det är inte säkert att jag har mobilen påslagen." Så föreslog jag: "Men jag kan ju skriva med en tuschpenna i pannan på dig. För du ser dig väl i spegeln?" och på det svarade han: "Njae... Tveksamt. Sedan tror jag inte att det skulle vara så populärt där hemma om jag hade tusch i pannan."
Så förklarade jag för den nya tjejen att vi hade hållit på med det här i en tre veckor nu. Då sa hon: "Men är du förvånad? Det är ju en man vi pratar om nu." så skrattade vi gott. Så frågade jag Honom: "Känner du dig mobbad nu?" och på det svarade han: "Njä, men det är ju så det är." På det opponerade jag mig ögonblickligen: "Men jag tror inte att det har med vilket kön man tillhör, utan hur mycket annat man har att tänka på." och på det svarade han "Jo, men det stämmer nog." Så sa jag: "Men det här är ju inte en så jätteviktig grej så..." och på det svarade han: "Njo, det är det väl. Det är ju en del boxar så det tar ju lite tid."
Sedan pratade vi lite till och så tyckte jag att jag skulle presentera mig för den nya tjejen. Jag sa: "Ja, jag kanske ska presentera mig. Jag heter [namn] och jag jobbar på Map och jag sitter i receptionen där. Så vi kommer ju att ha en del med varandra att göra." På det svarade hon: "Jaha, det är du som har så långt att åka, va?" Och det fick mig att fundera lite. Hur sjutton kunde hon veta det? Det enda jag kan tänka mig är att han har berättat om mig för henne. Vilket fick mig att undra varför han berättade det för henne om han inte gillade mig på något sätt. Det kan ju vara så att det bara är som en trevlig arbetskamrat han tänker på mig. Men i vilket fall som helst så fann jag mig snabbt och sa: "Ja, precis. Jag bor i Råcksta, eller, ja, Vällingby." Så sa han: "Hon har ännu närmare än vad jag har. Ungefär hälften så långt hit som jag har." Då sa jag: "Ja, du hade väl en sex, sju kilometer så då har du (sagt vänt mot henne) tre, tre och en halv?" och hon svarade: "Precis." Sedan sa han: "Hon bor i Handens centrum. Jag bor ju uppe i Brandbergen." Så började de prata lite om hur lång tid det tar att cykla till jobbet. Sedan sa han: "Idag var det verkligen jobbigt att cykla." Då frågade jag: "Men varför tog du inte bilen då?" På det svarade han: "Det är en principsak. Går det att cykla så gör jag det."
Sedan pratade vi lite till och sedan tyckte jag att det var dags att gå upp till oss så jag började gå mot dörren. Då passade han på att tacka för kakorna igen och jag svarade bara: "Det var så lite så." och så gick jag upp till oss.
Fick reda på igår att hans första jobb var som städare på en grill i ett hotell. Vi kom in på det då vi pratade om hur skitigt det var efter alla som hade gått in och ut. Jag sa då något om att det måste vara tröstlöst att vara städare när det är sådant här väder. Då sa han: "Ja, det är det. Jag har varit det en gång."
När jag gick idag så stod det en kvinna vid disken och pratade med honom och då kände jag att jag inte ville lägga mig i så jag höjde bara handen och sökte ögonkontakt med honom. Han såg det och mötte min blick och nickade lite lätt för att visa att han såg mig och han sa hej då han med.
Kommentarer
Trackback