Telefonstrul
Ja. Så var det då dags för fel i växeln igen. Det är Stockholmslinjen det är fel på. Vi kan inte ta emot några samtal och vi kan inte ringa några samtal. Så då var det bara att knalla ner till receptionen och meddela det. Tog med mig asken med gelehjärtan och gick med raska steg. När jag kom ner så var det fyra stycken bakom disken. Min gulleplutt, en vakt som jag har sett där förut, säkerhetschefen och väktarvikarien. Stegade fram till disken och sa hej och fick fyra mäns odelade uppmärksamhet. Alltid trevligt. ;-) Min plutt steg fram till mig, vilket han inte behöver göra då man gott och väl kan prata med varandra om han står två meter längre bort. Sedan så lade jag upp asken med gelehjärtan på disken och sa att det idag var den där dagen man skulle tänka på hjärtat och det verkade uppskattas av dem alla och så sa Han att det var jättegulligt av mig.
Och nu har jag fått ett och samma råd från flera av varandra oberoende personer vad gäller det här. Ta ett eller två steg tillbaka och låt honom göra något nu om han är intresserad. Så det verkar som att det är det jag ska göra nu. Sedan om jag ska vara ärlig så är det så jag tänkt själv. Men man är ju inte alltid bäst på att avgöra sådana här saker när man själv befinner sig mitt i det. Och sedan har jag glömt att berätta att varje gång jag har varit där nere så slipper jag dra kortet när jag ska gå tillbaka och 9,5 gånger av 10 så är det han som trycker på knappen som låser upp dörren.
Och klockan 11 så kom han upp till oss igen. Och när jag såg att han stod där utanför så släppte jag allt jag hade för mina händer (slängde över ett samtal till en kollega) och sprang och öppnade. Den här gången så kom han upp med ett inpasseringskort till en som kom tillbaka idag från sin mammaledighet. Och nu var jag precis lika vänlig mot honom som mot vilken kollega som helst. Och han var lika stilig i sin uniform idag som han var förra gången han kom upp. Blir alldeles skakig av honom. Först blev han lite förvånad över att jag var tvungen att resa mig från stolen för att trycka på dörrknappen som är bredvid dörren. Då föreslog jag att han kunde få installera en åt oss. Han verkade inte så pigg på det... Och så sa han att han såg att den funkade och då sa jag att en halvtimme efter det att vi hade pratats vid så funkade den och då sa han att det verkade som att det krävdes någon med pondus för att få saker och ting gjorda. Usch vad det här är jobbigt.
Under tiden som jag pratade med honom ringde det på min mobil och det var chefen som ringde så jag var tvungen att ta det samtalet. Så då passade han på att smita, men han vände sig om och tog ögonkontakt med mig och vinkade hej då och jag höll kvar ögonkontakten och vinkade tillbaka.
När en av mina kollegor kom tillbaka från lunchen så sa hon att hon hade pratat lite med honom och hon hade frågat honom om jag hade varit nere med gelehjärtan till honom idag och han hade tydligen lyst upp och sagt att "Jo, hon var nere här." Då hade hon sagt något i stil med att jag verkligen är jättegullig och då hade han tydligen sett glad ut och hållt med om det.
Vid halv ett gick jag om min kollega mittemot iväg och tränade på fastande mage, men det var så skönt att få komma ifrån allt och göra något annat och släppa allt strul. Det var jobbigt och så blev det en väldigt sen lunch. 13:30. Gissa om jag var hungrig. Lunchen blev god. Grillad kyckling, ris, sallad och rivna morötter. När klockan var 14:30 så reagerade min kropp på träningen och jag blev skakig.
ÄNTLIGEN! 14:45 så var växelfelet avhjälpt. Gud vad skönt det var att få börja svara i den vanliga telefonen. Höll på att bryta ihop här ett tag på den jobbiga signalen på mobilen. Och det fanns inte tid att ändra signalen då det ringde hela tiden. Så jag ringde ner till receptionen och meddelade att det funkade igen och jag fick prata med vikarien. Trevlig ung grabb det där. Serviceinriktad.
14:52 ringde det från det underbara numret och det hamnade på mitt växelbord. Det första han sa efter att han hade presenterat sig var: "Grattis till att telefonerna fungerar igen." Jag tackade och sa att jag höll på att få tuppjuck på mobilen så jag tyckte att det var jätteskönt. Det förstod han. Sedan sa han att det var en snubbe från Beans (kaffeleverantören) på väg upp och då sa jag att jag skulle hålla ett öga öppet och släppa in honom. Sedan sa han att jag skulle ha det så bra och jag önskade honom detsamma.
När jag gick så satt han där och så var det någon annan typ där som förmodligen har med larmet/säkerheten att göra. Så jag vinkade bara och sa: "Hej då! och han vinkade tillbaka och sa: "Hej då, [namn]" så fortsatte jag att gå och jag var nästan framme vid dörren när jag hörde honom säga "Tack så jättemycket." och då stannade jag upp och undrade om det var mig han pratade med så jag vred på huvudet och han tittade på mig så då förstod jag att det var mig han tilltalade. Sedan kom nästa sak och det var vad sjutton han tackade för. Vad hade jag nu gjort? Så jag stod och stirrade förvirrat på honom under ett par sekunder och sedan kom jag på vad han tackade för och svarade: "Det var så lite så." Så sa han: "Det var jättegott." och på det svarade jag: "Men det var ju bra. Är det helt slut nu?" och det var det så då frågade jag: "Fick kunderna något eller åt ni upp allt själva?" De hade gjort som han hade sagt: de hade bjudit kunderna lite. Sedan sa han att Dagab minsann inte tänkte på sådana saker och då sa jag att det var trist. Tänkte säga att Map inte gör det heller, utan att det var ett eget initiativ. Men det sa jag inte. Och han borde veta att det inte är Map som bjuder med tanke på det som min kollega sa till honom när hon kom tillbaka från lunchen. Sedan sa jag hej då och ses imorgon och så gick jag. Måste försöka göra det som mina kollegor och vänner säger. Var vänlig mot honom, men var inte den drivande. Ta ett eller två steg tillbaka och låt honom göra grovjobbet. Jag har ju gjort allt jag kan för att på ett diskret sätt visa mitt intresse. Nu är det upp till honom!
Annars har väl inte den här dagen varit den roligaste. Det började med ett signalfel vid Centralen så pendeln blev 17 minuter sen. Så det blev en promenad till jobbet. Kommer till jobbet och växeln är nere. Har sex timmars helvete där då fyra växlar var kopplade till två mobiler. Och från mobiler kan man inte koppla... Men så kom det igång. Så tog dagen slut och så kommer jag till Centralen och ska ta T-banan hem. Där var det följdförseningar efter ett tidigare stopp i Ängbyplan på grund av ett vagnfel. Så det verkade som att alla tåg gick med tiominuterstrafik på den gröna linjen. Men alla andra linjer och bussar gör ju inte det. En sardinburk framstår helt plötsligt som rymlig i förhållande till det här. Och ändå hoppade jag över det första tåget jag kunde ta.
Och nu har jag fått ett och samma råd från flera av varandra oberoende personer vad gäller det här. Ta ett eller två steg tillbaka och låt honom göra något nu om han är intresserad. Så det verkar som att det är det jag ska göra nu. Sedan om jag ska vara ärlig så är det så jag tänkt själv. Men man är ju inte alltid bäst på att avgöra sådana här saker när man själv befinner sig mitt i det. Och sedan har jag glömt att berätta att varje gång jag har varit där nere så slipper jag dra kortet när jag ska gå tillbaka och 9,5 gånger av 10 så är det han som trycker på knappen som låser upp dörren.
Och klockan 11 så kom han upp till oss igen. Och när jag såg att han stod där utanför så släppte jag allt jag hade för mina händer (slängde över ett samtal till en kollega) och sprang och öppnade. Den här gången så kom han upp med ett inpasseringskort till en som kom tillbaka idag från sin mammaledighet. Och nu var jag precis lika vänlig mot honom som mot vilken kollega som helst. Och han var lika stilig i sin uniform idag som han var förra gången han kom upp. Blir alldeles skakig av honom. Först blev han lite förvånad över att jag var tvungen att resa mig från stolen för att trycka på dörrknappen som är bredvid dörren. Då föreslog jag att han kunde få installera en åt oss. Han verkade inte så pigg på det... Och så sa han att han såg att den funkade och då sa jag att en halvtimme efter det att vi hade pratats vid så funkade den och då sa han att det verkade som att det krävdes någon med pondus för att få saker och ting gjorda. Usch vad det här är jobbigt.
Under tiden som jag pratade med honom ringde det på min mobil och det var chefen som ringde så jag var tvungen att ta det samtalet. Så då passade han på att smita, men han vände sig om och tog ögonkontakt med mig och vinkade hej då och jag höll kvar ögonkontakten och vinkade tillbaka.
När en av mina kollegor kom tillbaka från lunchen så sa hon att hon hade pratat lite med honom och hon hade frågat honom om jag hade varit nere med gelehjärtan till honom idag och han hade tydligen lyst upp och sagt att "Jo, hon var nere här." Då hade hon sagt något i stil med att jag verkligen är jättegullig och då hade han tydligen sett glad ut och hållt med om det.
Vid halv ett gick jag om min kollega mittemot iväg och tränade på fastande mage, men det var så skönt att få komma ifrån allt och göra något annat och släppa allt strul. Det var jobbigt och så blev det en väldigt sen lunch. 13:30. Gissa om jag var hungrig. Lunchen blev god. Grillad kyckling, ris, sallad och rivna morötter. När klockan var 14:30 så reagerade min kropp på träningen och jag blev skakig.
ÄNTLIGEN! 14:45 så var växelfelet avhjälpt. Gud vad skönt det var att få börja svara i den vanliga telefonen. Höll på att bryta ihop här ett tag på den jobbiga signalen på mobilen. Och det fanns inte tid att ändra signalen då det ringde hela tiden. Så jag ringde ner till receptionen och meddelade att det funkade igen och jag fick prata med vikarien. Trevlig ung grabb det där. Serviceinriktad.
14:52 ringde det från det underbara numret och det hamnade på mitt växelbord. Det första han sa efter att han hade presenterat sig var: "Grattis till att telefonerna fungerar igen." Jag tackade och sa att jag höll på att få tuppjuck på mobilen så jag tyckte att det var jätteskönt. Det förstod han. Sedan sa han att det var en snubbe från Beans (kaffeleverantören) på väg upp och då sa jag att jag skulle hålla ett öga öppet och släppa in honom. Sedan sa han att jag skulle ha det så bra och jag önskade honom detsamma.
När jag gick så satt han där och så var det någon annan typ där som förmodligen har med larmet/säkerheten att göra. Så jag vinkade bara och sa: "Hej då! och han vinkade tillbaka och sa: "Hej då, [namn]" så fortsatte jag att gå och jag var nästan framme vid dörren när jag hörde honom säga "Tack så jättemycket." och då stannade jag upp och undrade om det var mig han pratade med så jag vred på huvudet och han tittade på mig så då förstod jag att det var mig han tilltalade. Sedan kom nästa sak och det var vad sjutton han tackade för. Vad hade jag nu gjort? Så jag stod och stirrade förvirrat på honom under ett par sekunder och sedan kom jag på vad han tackade för och svarade: "Det var så lite så." Så sa han: "Det var jättegott." och på det svarade jag: "Men det var ju bra. Är det helt slut nu?" och det var det så då frågade jag: "Fick kunderna något eller åt ni upp allt själva?" De hade gjort som han hade sagt: de hade bjudit kunderna lite. Sedan sa han att Dagab minsann inte tänkte på sådana saker och då sa jag att det var trist. Tänkte säga att Map inte gör det heller, utan att det var ett eget initiativ. Men det sa jag inte. Och han borde veta att det inte är Map som bjuder med tanke på det som min kollega sa till honom när hon kom tillbaka från lunchen. Sedan sa jag hej då och ses imorgon och så gick jag. Måste försöka göra det som mina kollegor och vänner säger. Var vänlig mot honom, men var inte den drivande. Ta ett eller två steg tillbaka och låt honom göra grovjobbet. Jag har ju gjort allt jag kan för att på ett diskret sätt visa mitt intresse. Nu är det upp till honom!
Annars har väl inte den här dagen varit den roligaste. Det började med ett signalfel vid Centralen så pendeln blev 17 minuter sen. Så det blev en promenad till jobbet. Kommer till jobbet och växeln är nere. Har sex timmars helvete där då fyra växlar var kopplade till två mobiler. Och från mobiler kan man inte koppla... Men så kom det igång. Så tog dagen slut och så kommer jag till Centralen och ska ta T-banan hem. Där var det följdförseningar efter ett tidigare stopp i Ängbyplan på grund av ett vagnfel. Så det verkade som att alla tåg gick med tiominuterstrafik på den gröna linjen. Men alla andra linjer och bussar gör ju inte det. En sardinburk framstår helt plötsligt som rymlig i förhållande till det här. Och ändå hoppade jag över det första tåget jag kunde ta.
Kommentarer
Trackback