En dag på jobbet
Fjättrad vid sitt telefonverktyg
Författare: Claire Wikholm
Författare: Claire Wikholm
Sveriges växeltelefonister är en djupt underskattad yrkeskår. De borde höjas i ära och tapperhetsmedaljer.
Sätt er in i en växeltelefonists arbetsdag. Det är omöjligt att komma för sent på morgonen. Hela verket eller företaget skulle stanna av.
Man kan aldrig ta långlunch, aldrig gå en sekund tidigare än prick arbetsdagens slut. Kan man ens gå på toaletten på arbetstid? Nä, allt som allt är man i ur och skur fjättrad vid sitt telefonverktyg.
Inte nog med det. Man tvingas utgöra buffert mot alla andra anställdas nycker och påfund. Om jag ringer och ber att få tala med X, kopplas jag till X. Men X svarar inte och telefonisten meddelar vänligt att X tydligen inte är på sitt rum.
Vi samtalar fridsamt och kommer överens om att söka en kollega till X, nämligen Y.
Återigen går signalen fram och ingen svarar. Y är ej heller vid sin telefon. Telefonisten suckar vänligt och jag går något mindre vänligt med på att återkomma.
Jag ringer igen och då vet den tappra att X och Y är på lunch och återkommer kl.13.00. Jag ryter tack och sen är jag inte så dum att jag ringer 13.00. Jag ringer 13.25. Tyvärr har vare sig X eller Y återkommit från lunchen. Jag slänger på luren och undrar om växeldamen har lunchlåda. Jag ringer en timme senare. Då sitter X och Y i sammanträde till 15.30. Jag vrålar ett obehärskat NEEJ.
Damen trillar behärskat ”Välkommen åter”. Och jag återkommer lätt hysteriskt 15.45 för att ge X och Y chansen att släpa sig till sina rum i godan ro.
Inget svar, men telefonhelgonet är uppmuntrande och tror att de kommer när som helst. Jag morrar mot min vilja i det arma damörat och slänger på luren. 16.10 meddelas jag att X och Y har gått för dagen. Jag ylar och den lågavlönade hjälten ber mig vänta med att dö till dagen därpå. Jag blir så illa tvungen.
Telefonisten, som jag nu vet heter Berit, kan upplysa att X är på externt uppdrag och Y har tagit kompledigt. Jag börjat hata den stackars Berit. Jag ber Berit uppmana X och Y att ringa mig när de återkommer. Det gör de inte. På nytt anfaller jag den oskyldiga Berit och släpar henne i smutsen så gott jag kan. Berit kopplar och kopplar, men det råkar vara fredag och förmodligen är kraken ensam huset efter lunch. Alla andra har gått tidigare.
Ensligt sitter hon där och tar emot skäll, gråt och mordhot. Hennes kompetens ifrågasätts. Hela hon degraderas till ett vidrigt hinder för världens fortgång. Hur står hon ut när hon precis efter åtta timmar arbetsdag släpar sig hemåt med röda värkande öron? Jag hoppas hon drar ur jacket. Leve Berit och alla hennes gelikar.
Sluta skoja om telefonväxlar och snäsighet. Snäsighet är en ren yrkesskada. Hugg i stället till på de lömska smitarna högre upp i hierarkin, som redan infört sin privata sextimmarsdag och fyradagarsvecka. Utan att meddela Berit.
Sätt er in i en växeltelefonists arbetsdag. Det är omöjligt att komma för sent på morgonen. Hela verket eller företaget skulle stanna av.
Man kan aldrig ta långlunch, aldrig gå en sekund tidigare än prick arbetsdagens slut. Kan man ens gå på toaletten på arbetstid? Nä, allt som allt är man i ur och skur fjättrad vid sitt telefonverktyg.
Inte nog med det. Man tvingas utgöra buffert mot alla andra anställdas nycker och påfund. Om jag ringer och ber att få tala med X, kopplas jag till X. Men X svarar inte och telefonisten meddelar vänligt att X tydligen inte är på sitt rum.
Vi samtalar fridsamt och kommer överens om att söka en kollega till X, nämligen Y.
Återigen går signalen fram och ingen svarar. Y är ej heller vid sin telefon. Telefonisten suckar vänligt och jag går något mindre vänligt med på att återkomma.
Jag ringer igen och då vet den tappra att X och Y är på lunch och återkommer kl.13.00. Jag ryter tack och sen är jag inte så dum att jag ringer 13.00. Jag ringer 13.25. Tyvärr har vare sig X eller Y återkommit från lunchen. Jag slänger på luren och undrar om växeldamen har lunchlåda. Jag ringer en timme senare. Då sitter X och Y i sammanträde till 15.30. Jag vrålar ett obehärskat NEEJ.
Damen trillar behärskat ”Välkommen åter”. Och jag återkommer lätt hysteriskt 15.45 för att ge X och Y chansen att släpa sig till sina rum i godan ro.
Inget svar, men telefonhelgonet är uppmuntrande och tror att de kommer när som helst. Jag morrar mot min vilja i det arma damörat och slänger på luren. 16.10 meddelas jag att X och Y har gått för dagen. Jag ylar och den lågavlönade hjälten ber mig vänta med att dö till dagen därpå. Jag blir så illa tvungen.
Telefonisten, som jag nu vet heter Berit, kan upplysa att X är på externt uppdrag och Y har tagit kompledigt. Jag börjat hata den stackars Berit. Jag ber Berit uppmana X och Y att ringa mig när de återkommer. Det gör de inte. På nytt anfaller jag den oskyldiga Berit och släpar henne i smutsen så gott jag kan. Berit kopplar och kopplar, men det råkar vara fredag och förmodligen är kraken ensam huset efter lunch. Alla andra har gått tidigare.
Ensligt sitter hon där och tar emot skäll, gråt och mordhot. Hennes kompetens ifrågasätts. Hela hon degraderas till ett vidrigt hinder för världens fortgång. Hur står hon ut när hon precis efter åtta timmar arbetsdag släpar sig hemåt med röda värkande öron? Jag hoppas hon drar ur jacket. Leve Berit och alla hennes gelikar.
Sluta skoja om telefonväxlar och snäsighet. Snäsighet är en ren yrkesskada. Hugg i stället till på de lömska smitarna högre upp i hierarkin, som redan infört sin privata sextimmarsdag och fyradagarsvecka. Utan att meddela Berit.
Kommentarer
Trackback
