Halvvecka
Då är det bara halva veckan kvar. Skönt. Och två-fredag har jag också. Det kan knappast bli bättre tycker jag.
Kunde inte fråga tjejen i receptionen om det där med uppsläppandet som ibland sker oannonserat. Jag kom ihåg det, men hon är inte på plats idag. Det sitter en vikarie där idag. Han ringde upp och meddelade ett besök och då presenterade han sig också. Trevligt när de gör det och inte bara säger "Växeln/receptionen här". Och när jag berättade för mina kollegor vad han hette så kom en av dem på att min älskling hade ringt upp när jag var och fixade med posten. Så nu har han samlat ihop till storstryk och eftersom det inte är björkperiod så föreslog hon att jag skulle ta granris och piska honom med. Men något säger mig att han inte stillatigande skulle gå med på det och jag har en väldigt stark känsla av att jag inte skulle lyckas med det även om jag ville då han helt klart är fysiskt starkare än vad jag är. Sedan ska jag nog erkänna att jag skulle ha svårt att göra det även om han ville att jag skulle göra det. Men jag skulle nog ge det ett försök.
I vilket fall som helst sitter jag här i godan ro när kollegan mittemot får ett samtal som hon snabbt som ögat skickar vidare så att det kommer till mig och jag fattar inte varför hon beter sig på det sättet tills det kommer upp på min display vem det är som ringer. Då blir jag alldeles full i skratt men lyckas behärska mig när jag svarar så jag skrattar honom inte i örat i alla fall. (Det var två stycken besökare till vår före detta vd som kom. Han jobbar fortfarande kvar fast inte anställd av oss.) Men jag måste säga att han lät lite dämpad idag, men det kanske bara var tillfälligt. Så nu ska jag inte ge honom stryk. Vill ju inte slå på en som kanske redan ligger.
Oj, oj, oj... Jag har verkligen ett geni till kollega här i receptionen. Hon ringde vår kaffe/te/sockerleverantör och skulle fråga om bitsocker. Hon läste högt från sidan på nätet till den hon pratade med: "Levereras styckevis i förpackningar om 1 000 gram. Ett kilo alltså..?" Jag och kollegan som sitter mitt emot mig bara tittade på varandra samtidigt som vi drog på smilbanden.
Fick följa med ett besök ner. I vanliga fall brukar vi släppa dem på plan två, men i det här fallet så verkade personen i fråga väldigt virrig så jag följde med honom till sista dörren som är tio meter från receptionen där nere. Dels gjorde jag det av omtanke för den här herren så att han inte gick vilse, dels gjorde jag det av en annan anledning... Han såg så fin ut där han satt längst bak i sin mörkblå collegetröja (arbetsklädsel).
Det är nog tur för honom att jag inte är psykiskt ostabil med tanke på att jag vet var han bor, vad han har för telefonnummer och när han fyller år. Jag skulle aldrig kunna vara en som förföljer en person. Det enda jag kommer att göra är att fortsätta att prata med honom och vara trevlig och så är det upp till honom nu om han vill något. Jag vet ju som sagt inte om han är fri och ledig eller inte. Hoppas bara att han inte tror att jag är yngre än jag är så att han tror att det är en för stor ålderskillnad mellan oss (då jag ofta blir tagen för att vara ungefär fem år yngre än jag är). Jag har inga som helst problem med nio års skillnad.
Var ute och åt lunch med fyra kollegor idag. Det kan vara trevligt och se annat än den här restaurangen ibland. När vi kom tillbaka så gick jag och min växelkollega in medans de andra två stod kvar utanför och rökte. Vi kommer fram till dörren där man behöver dra sitt passérkort för att komma in. Precis när jag har mitt kort vid den övre delen av springan i kortläsaren så säger det "klick" i dörren och de två gröna lamporna lyser och det är bara att öppna dörren. Men innan vi gör det vänder vi oss om och tackar och ser en flinande väktare där bakom disken. Så det är nog inget fel på hans humör inte. Det kan ju vara så att det kan vara sällskapet som dämpar honom lite. Så nu kan jag fortfarande piska honom med granris... ;-) Jag har en ganska stark känsla att det bor en liten buspojke i honom. Väldigt trevligt om det är så.
Var nu klockan tre nere och hämtade ett paket och då hade han och den andra snubben roterat så att han satt där fram. Jag skulle kunnat ha tittat på hans vänsterhand idag då den var synlig om jag hade sänkt blicken lite. Men jag kände att eftersom han hela tiden hade ögonkontakt med mig när vi pratade så skulle det ha varit för uppenbart om jag hade sänkt blicken för att se efter. Men det pirrar så härligt i mig varje gång jag ser honom eller pratar med honom och jag tror inte att det finns en enda ring i världen som kommer att ändra på det...
När jag gick idag så tänkte jag att om han sitter kvar där när jag går och om han är ensam så ska jag fråga honom om han har ändrade arbetstider då han aldrig har varit kvar de veckor jag har jouren. När jag kom ner så var han kvar, men det stod två lagerkillar och snackade med honom så jag vinkade bara (lika löjligt som igår) och sa hej då. Han svarade "Hej då [namn]!" och sedan tittade han längtansfyllt på mig och det såg ut som att han tänkte "jag önskar att jag kunde ta med mig dig hem"... Ehrm... Ok då. Det där sista var väl önsketänkande från min sida och egentligen är det väl jag som önskade att jag kunde få följa med honom hem. Men det är i alla fall första gången han säger hej då med mitt namn på slutet.
I vilket fall som helst så är snart hela företaget involverade i min förtjusning av honom och idag var det en som sa något klokt (tyvärr). Först frågade han hur det gick med väktaren och då sa jag att det inte gick alls. Då sa han att jag kunde fråga honom om han ville ta en kopp kaffe med mig någongång. Då sa jag "Aldrig i livet. Hur skulle jag kunna se honom i ögonen om han säger nej till mig? Vi ska ju vara kvar ett tag här." Då sa han att jag inte hade något att känna mig generad över. Och sedan frågade han mig hur jag reagerar när någon frågar mig om något sådant och då sa jag att man blir ju smickrad. "Precis" sa han bara då, "Varför skulle han vara annorlunda för?" fortsatte han sedan med. Det värsta i det här är ju att han hade rätt i det han sa, men jag är helt enkelt för blyg/feg vad gäller sådana här saker. Sedan tycker jag att det är killens "jobb" att göra det. Tyvärr är jag då motbevisad av en annan på jobbet. Den han är gift med var den som ringde upp honom och frågade ut honom och det trots att hon var sambo och bodde utomlands när hon gjorde det. *suck* Jobbiga människor som jobbar här. ;-)
Kunde inte fråga tjejen i receptionen om det där med uppsläppandet som ibland sker oannonserat. Jag kom ihåg det, men hon är inte på plats idag. Det sitter en vikarie där idag. Han ringde upp och meddelade ett besök och då presenterade han sig också. Trevligt när de gör det och inte bara säger "Växeln/receptionen här". Och när jag berättade för mina kollegor vad han hette så kom en av dem på att min älskling hade ringt upp när jag var och fixade med posten. Så nu har han samlat ihop till storstryk och eftersom det inte är björkperiod så föreslog hon att jag skulle ta granris och piska honom med. Men något säger mig att han inte stillatigande skulle gå med på det och jag har en väldigt stark känsla av att jag inte skulle lyckas med det även om jag ville då han helt klart är fysiskt starkare än vad jag är. Sedan ska jag nog erkänna att jag skulle ha svårt att göra det även om han ville att jag skulle göra det. Men jag skulle nog ge det ett försök.
I vilket fall som helst sitter jag här i godan ro när kollegan mittemot får ett samtal som hon snabbt som ögat skickar vidare så att det kommer till mig och jag fattar inte varför hon beter sig på det sättet tills det kommer upp på min display vem det är som ringer. Då blir jag alldeles full i skratt men lyckas behärska mig när jag svarar så jag skrattar honom inte i örat i alla fall. (Det var två stycken besökare till vår före detta vd som kom. Han jobbar fortfarande kvar fast inte anställd av oss.) Men jag måste säga att han lät lite dämpad idag, men det kanske bara var tillfälligt. Så nu ska jag inte ge honom stryk. Vill ju inte slå på en som kanske redan ligger.
Oj, oj, oj... Jag har verkligen ett geni till kollega här i receptionen. Hon ringde vår kaffe/te/sockerleverantör och skulle fråga om bitsocker. Hon läste högt från sidan på nätet till den hon pratade med: "Levereras styckevis i förpackningar om 1 000 gram. Ett kilo alltså..?" Jag och kollegan som sitter mitt emot mig bara tittade på varandra samtidigt som vi drog på smilbanden.
Fick följa med ett besök ner. I vanliga fall brukar vi släppa dem på plan två, men i det här fallet så verkade personen i fråga väldigt virrig så jag följde med honom till sista dörren som är tio meter från receptionen där nere. Dels gjorde jag det av omtanke för den här herren så att han inte gick vilse, dels gjorde jag det av en annan anledning... Han såg så fin ut där han satt längst bak i sin mörkblå collegetröja (arbetsklädsel).
Det är nog tur för honom att jag inte är psykiskt ostabil med tanke på att jag vet var han bor, vad han har för telefonnummer och när han fyller år. Jag skulle aldrig kunna vara en som förföljer en person. Det enda jag kommer att göra är att fortsätta att prata med honom och vara trevlig och så är det upp till honom nu om han vill något. Jag vet ju som sagt inte om han är fri och ledig eller inte. Hoppas bara att han inte tror att jag är yngre än jag är så att han tror att det är en för stor ålderskillnad mellan oss (då jag ofta blir tagen för att vara ungefär fem år yngre än jag är). Jag har inga som helst problem med nio års skillnad.
Var ute och åt lunch med fyra kollegor idag. Det kan vara trevligt och se annat än den här restaurangen ibland. När vi kom tillbaka så gick jag och min växelkollega in medans de andra två stod kvar utanför och rökte. Vi kommer fram till dörren där man behöver dra sitt passérkort för att komma in. Precis när jag har mitt kort vid den övre delen av springan i kortläsaren så säger det "klick" i dörren och de två gröna lamporna lyser och det är bara att öppna dörren. Men innan vi gör det vänder vi oss om och tackar och ser en flinande väktare där bakom disken. Så det är nog inget fel på hans humör inte. Det kan ju vara så att det kan vara sällskapet som dämpar honom lite. Så nu kan jag fortfarande piska honom med granris... ;-) Jag har en ganska stark känsla att det bor en liten buspojke i honom. Väldigt trevligt om det är så.
Var nu klockan tre nere och hämtade ett paket och då hade han och den andra snubben roterat så att han satt där fram. Jag skulle kunnat ha tittat på hans vänsterhand idag då den var synlig om jag hade sänkt blicken lite. Men jag kände att eftersom han hela tiden hade ögonkontakt med mig när vi pratade så skulle det ha varit för uppenbart om jag hade sänkt blicken för att se efter. Men det pirrar så härligt i mig varje gång jag ser honom eller pratar med honom och jag tror inte att det finns en enda ring i världen som kommer att ändra på det...
När jag gick idag så tänkte jag att om han sitter kvar där när jag går och om han är ensam så ska jag fråga honom om han har ändrade arbetstider då han aldrig har varit kvar de veckor jag har jouren. När jag kom ner så var han kvar, men det stod två lagerkillar och snackade med honom så jag vinkade bara (lika löjligt som igår) och sa hej då. Han svarade "Hej då [namn]!" och sedan tittade han längtansfyllt på mig och det såg ut som att han tänkte "jag önskar att jag kunde ta med mig dig hem"... Ehrm... Ok då. Det där sista var väl önsketänkande från min sida och egentligen är det väl jag som önskade att jag kunde få följa med honom hem. Men det är i alla fall första gången han säger hej då med mitt namn på slutet.
I vilket fall som helst så är snart hela företaget involverade i min förtjusning av honom och idag var det en som sa något klokt (tyvärr). Först frågade han hur det gick med väktaren och då sa jag att det inte gick alls. Då sa han att jag kunde fråga honom om han ville ta en kopp kaffe med mig någongång. Då sa jag "Aldrig i livet. Hur skulle jag kunna se honom i ögonen om han säger nej till mig? Vi ska ju vara kvar ett tag här." Då sa han att jag inte hade något att känna mig generad över. Och sedan frågade han mig hur jag reagerar när någon frågar mig om något sådant och då sa jag att man blir ju smickrad. "Precis" sa han bara då, "Varför skulle han vara annorlunda för?" fortsatte han sedan med. Det värsta i det här är ju att han hade rätt i det han sa, men jag är helt enkelt för blyg/feg vad gäller sådana här saker. Sedan tycker jag att det är killens "jobb" att göra det. Tyvärr är jag då motbevisad av en annan på jobbet. Den han är gift med var den som ringde upp honom och frågade ut honom och det trots att hon var sambo och bodde utomlands när hon gjorde det. *suck* Jobbiga människor som jobbar här. ;-)
Kommentarer
Trackback