Tisdag
Blåsigt även idag om än inte så mycket som igår. Och blåsigt kommer det att fortsätta att vara också. Jag skulle verkligen velat haft -10 och snö just nu för då hade man sluppit den här förbaskade blåsten.
Halv tio var jag nere för att hämta tre paket. När jag kommer ner med pirran så ser jag att han sitter ensam och så hälsar han "God morgon [namn]!" och jag hälsar tillbaka. När jag kommer närmare disken så ser jag att det är fem paket som står nedanför och då säger jag "Jag fick höra att det var tre paket som jag skulle hämta." "Hur många står det där då?" frågade han. Då sa jag att det var fem. Då kom han ut till mig (i strumplästen som han alltid brukar vara) för att kolla samtidigt som han sa att det kanske var några paket till Dagab. Och det var det också. Två paket närmare bestämt. Sedan berättade han att när postkillen kommer med paketen så slänger han bara in dem och så sticker han. Det kan man i och för sig förstå då de har några ställen att dela ut på.
Men åhh vilket underbart hår han ser ut att ha (också). Mörkt (mörkare än mitt) med lite självfall så det blir lite lagom rufsigt när han har det i den där perfekta längden som han har nu och så ser han ut att ha ganska mycket hår. Perfekt att dra fingrarna igenom och leka med. Och den där kroppen och hans utseende och leende sedan då... Åh. Det borde vara förbjudet att se ut som han gör samtidigt som man är så trevlig som han är. (Du ser, jag visste att vetskapen om fru och barn inte skulle ändra det här.)
10:07 så ser jag på min kollegas skärm att det ringer från det där numret. Samtidigt får jag ett samtal. Så jag skickar vidare det samtalet till kollega nummer tre samtidigt som jag säger till min kollega som har det samtalet att hon ska skicka vidare det till mig. Det gjorde hon så jag fick det samtalet samtidigt som jag kände mig lite småfnissig. Men jag svarade som jag brukar göra "Ja det är [namn]" och han sa "Hej [namn], [namn] här" och på det svarade jag som jag har börjat göra "Hej [namn]". Han hade en liten fråga och det berodde på att det var en bil som hade rullat av parkeringen för att handbromsen (förmodligen) inte var ilagd och bilen tillhörde en person som han inte kände igen namnet på så han undrade om vi hade någon vid det namnet hos oss. Men det hade vi inte. Då frågade jag om det kunde vara en besökare, men han sa att det fanns ingen besökare här med det efternamnet. Vi (han) kom fram till att de får ta och hålla ett öga på den där bilen och se vad som händer med den. Sedan så avslutade vi det samtalet. Och nu känner jag mig alldeles skakig. Jag gillar inte att en person kan ha den effekten på mig. Speciellt inte när det var så länge sedan som det var någon som hade den här effekten på mig och jag hade förträngt hur det är. Det är inte rättvist. Jag vill kunna ha full kontroll på mina känslor och reaktioner, men det har jag fått bevisat för mig ett antal gånger nu att det inte går.
Nu när jag gick idag så satt han ensam och övergiven där nere (som han oftast brukar göra vid den tiden) och såg allmänt uttråkad ut. Så istället för att bara säga hej då så blev det en liten kort konversation:
Jag: "Vad du ser uttråkad ut."
Han: "Ja, det är ju inte det roligaste jobbet direkt."
J: "Men vad menar du med det nu då? Det är ju världens roligaste jobb."
H: "Ja, just det. Så var det ja."
J: "Ja, men tänk på alla uppskattningar man får höra."
Åt det så log han bara lite snett. Så som man gör när man vet att det den andra säger är menat precis tvärt om och man håller med om det.
J: "Hej då!" *vink*
H: Här hörde jag inte riktigt vad han svarade då jag var halvvägs ut genom dörren, men det var inte ett "hej då" i alla fall.
Halv tio var jag nere för att hämta tre paket. När jag kommer ner med pirran så ser jag att han sitter ensam och så hälsar han "God morgon [namn]!" och jag hälsar tillbaka. När jag kommer närmare disken så ser jag att det är fem paket som står nedanför och då säger jag "Jag fick höra att det var tre paket som jag skulle hämta." "Hur många står det där då?" frågade han. Då sa jag att det var fem. Då kom han ut till mig (i strumplästen som han alltid brukar vara) för att kolla samtidigt som han sa att det kanske var några paket till Dagab. Och det var det också. Två paket närmare bestämt. Sedan berättade han att när postkillen kommer med paketen så slänger han bara in dem och så sticker han. Det kan man i och för sig förstå då de har några ställen att dela ut på.
Men åhh vilket underbart hår han ser ut att ha (också). Mörkt (mörkare än mitt) med lite självfall så det blir lite lagom rufsigt när han har det i den där perfekta längden som han har nu och så ser han ut att ha ganska mycket hår. Perfekt att dra fingrarna igenom och leka med. Och den där kroppen och hans utseende och leende sedan då... Åh. Det borde vara förbjudet att se ut som han gör samtidigt som man är så trevlig som han är. (Du ser, jag visste att vetskapen om fru och barn inte skulle ändra det här.)
10:07 så ser jag på min kollegas skärm att det ringer från det där numret. Samtidigt får jag ett samtal. Så jag skickar vidare det samtalet till kollega nummer tre samtidigt som jag säger till min kollega som har det samtalet att hon ska skicka vidare det till mig. Det gjorde hon så jag fick det samtalet samtidigt som jag kände mig lite småfnissig. Men jag svarade som jag brukar göra "Ja det är [namn]" och han sa "Hej [namn], [namn] här" och på det svarade jag som jag har börjat göra "Hej [namn]". Han hade en liten fråga och det berodde på att det var en bil som hade rullat av parkeringen för att handbromsen (förmodligen) inte var ilagd och bilen tillhörde en person som han inte kände igen namnet på så han undrade om vi hade någon vid det namnet hos oss. Men det hade vi inte. Då frågade jag om det kunde vara en besökare, men han sa att det fanns ingen besökare här med det efternamnet. Vi (han) kom fram till att de får ta och hålla ett öga på den där bilen och se vad som händer med den. Sedan så avslutade vi det samtalet. Och nu känner jag mig alldeles skakig. Jag gillar inte att en person kan ha den effekten på mig. Speciellt inte när det var så länge sedan som det var någon som hade den här effekten på mig och jag hade förträngt hur det är. Det är inte rättvist. Jag vill kunna ha full kontroll på mina känslor och reaktioner, men det har jag fått bevisat för mig ett antal gånger nu att det inte går.
Nu när jag gick idag så satt han ensam och övergiven där nere (som han oftast brukar göra vid den tiden) och såg allmänt uttråkad ut. Så istället för att bara säga hej då så blev det en liten kort konversation:
Jag: "Vad du ser uttråkad ut."
Han: "Ja, det är ju inte det roligaste jobbet direkt."
J: "Men vad menar du med det nu då? Det är ju världens roligaste jobb."
H: "Ja, just det. Så var det ja."
J: "Ja, men tänk på alla uppskattningar man får höra."
Åt det så log han bara lite snett. Så som man gör när man vet att det den andra säger är menat precis tvärt om och man håller med om det.
J: "Hej då!" *vink*
H: Här hörde jag inte riktigt vad han svarade då jag var halvvägs ut genom dörren, men det var inte ett "hej då" i alla fall.
Kommentarer
Trackback