Yuck!
Vill inte! Vill inte! Nääää! Jag vill INTE!
Börjar jobba imorgon efter tre veckors ledighet. Jag vet inte var dessa tre veckor tog vägen. Var dessa tre veckor tog vägen med mig har ingen den blekaste om. Det kan omöjligt ha gått 23 dagar sedan jag gick från jobbet den där soliga och varma fredagen när jag slutade klockan två. Fast jag jobbade ju in lunchen så jag gick egentligen kvart över ett. Men det har inte med saken att göra. Jag totalvägrar att tro på att det nu har gått tre veckor. Tre veckor kan inte gå så fort som det har. Jag har ju inte gjort något speciellt utöver det vanliga. Första veckan gjorde jag ingenting då ingen jag kände hade semester. Det är verkligen skrämmande hur fort tiden egentligen går. Man börjar lite lätt inse att man blir äldre och att det går ganska fort. Konstigt det där. När man är liten så har man all tid i världen och en timme är hur lång som helst. 10 veckors sommarlov var en oändlighet.
Nu...
Nu är inte tio veckor en oändlighet längre. Åren går för fort. Jag hinner liksom inte med i den här farten. Stanna tiden, jag vill hoppa av. Döda krokodilen med klockan i magen. Inte för att jag egentligen har något emot att bli äldre, det är inte det. Det är bara det att det inte känns som att jag hinner att njuta av livet fullt ut. Man bara jobbar hela tiden och det är knappast att njuta av livet. Nä, man skulle ha mycket pengar och bara jobba när man kände för det. För det skulle jag känna för. I längden skulle jag må dåligt av att bara gå hemma och dra fötterna efter mig. Är det någon som har en 20 miljoner kronor att dela med sig av till mig så var inte rädd för att säga det till mig. Jag kan mer än gärna ta den bördan från dina axlar.
Men att en sådan sak skulle inträffa är lika trolig som att påven imorgon kommer att utannonsera att han är protestant och att han godkänner preventivmedel och aborter. Eller... Det är nog troligare att påven skulle säga en sådan sak än att någon vänlig själ skulle ge mig 20 miljoner kronor så där utan vidare. Så det är väl bara att bita i det sura äpplet och ta sig i kragen och inse att livets lott för de flesta är att jobba, jobba och åter jobba. Så...
Välkommen tillbaka till livet, verkligheten och jobbet imorgon.
Börjar jobba imorgon efter tre veckors ledighet. Jag vet inte var dessa tre veckor tog vägen. Var dessa tre veckor tog vägen med mig har ingen den blekaste om. Det kan omöjligt ha gått 23 dagar sedan jag gick från jobbet den där soliga och varma fredagen när jag slutade klockan två. Fast jag jobbade ju in lunchen så jag gick egentligen kvart över ett. Men det har inte med saken att göra. Jag totalvägrar att tro på att det nu har gått tre veckor. Tre veckor kan inte gå så fort som det har. Jag har ju inte gjort något speciellt utöver det vanliga. Första veckan gjorde jag ingenting då ingen jag kände hade semester. Det är verkligen skrämmande hur fort tiden egentligen går. Man börjar lite lätt inse att man blir äldre och att det går ganska fort. Konstigt det där. När man är liten så har man all tid i världen och en timme är hur lång som helst. 10 veckors sommarlov var en oändlighet.
Nu...
Nu är inte tio veckor en oändlighet längre. Åren går för fort. Jag hinner liksom inte med i den här farten. Stanna tiden, jag vill hoppa av. Döda krokodilen med klockan i magen. Inte för att jag egentligen har något emot att bli äldre, det är inte det. Det är bara det att det inte känns som att jag hinner att njuta av livet fullt ut. Man bara jobbar hela tiden och det är knappast att njuta av livet. Nä, man skulle ha mycket pengar och bara jobba när man kände för det. För det skulle jag känna för. I längden skulle jag må dåligt av att bara gå hemma och dra fötterna efter mig. Är det någon som har en 20 miljoner kronor att dela med sig av till mig så var inte rädd för att säga det till mig. Jag kan mer än gärna ta den bördan från dina axlar.
Men att en sådan sak skulle inträffa är lika trolig som att påven imorgon kommer att utannonsera att han är protestant och att han godkänner preventivmedel och aborter. Eller... Det är nog troligare att påven skulle säga en sådan sak än att någon vänlig själ skulle ge mig 20 miljoner kronor så där utan vidare. Så det är väl bara att bita i det sura äpplet och ta sig i kragen och inse att livets lott för de flesta är att jobba, jobba och åter jobba. Så...
Välkommen tillbaka till livet, verkligheten och jobbet imorgon.
Kommentarer
Trackback