*mutter* *morr*
Aldrig kan man få vara glad en hel vecka. Men jag antar att den här fredagen är ett straff för min underbara upplevelse förra fredagen på systemet. Den började normalt tycker jag. Det enda jag kunde klaga på var vädret när jag gick till T-banan (småregningt och moddigt). När jag kommer till S:t Eriksplan så ringer min mobil och en av mina kollegor ringer och meddelar att hon är sjuk. "Toppen!" tänker jag. Då blir vi bara två fram till 12 då en av de andra kollegorna är ledig idag. Nästa grej som händer är att jag sitter på pendeln och de säger att på grund av ett tekniskt fel på tåget så kan vi inte köra i full hastighet. "Great!" tänker jag då, "Då kommer vi komma sent till Jordbro, men förhoppningsvis inte för sent så att jag missar 07:35 bussen." Strax innan Älvsjö säger samma kvinnliga röst: "På grund av det tekniska felet kommer det här tåget tyvärr tas ur trafik så Älvsjö kommer att bli slutstationen för det här tåget."
Nu började jag känna mig lite smått irriterad för det här betyder att jag måste gå till jobbet för att kunna ha en chans att öppna växeln i tid. I vanliga fall funkar det, men den här veckan har jag börjat haft på mig mina stövlar som har en lite högre klack på. Kontaktar den kollegan jag har kvar idag och berättar hur det ligger till och strax därefter får jag svar från henne: "Mitt tåg från Västerhaninge var inställt." (det var det tåget som jag skulle ha kommit med om det inte hade blivit inställt) vilket betyder att jag är den som måste vara i tid så jag ökar på stegen så gott det nu går med det jag har på fötterna. Kommer fram till Dagab-huset och jag är varm, svettig och det bränner under fotsulorna. Det positiva med det hela är i alla fall att jag ser att Han är på plats.
Kommer upp till arbetsplatsen 07:56 och drar igång datorerna. Med tanke på att jag vet att min dator tar bra lång tid på sig att starta upp så känner jag mig lite pressad. 08:03 är jag up and running. Blir pikad av flera av mina kollegor (de gillar att reta mig av någon lustig anledning) och jag hotar en av dem med en blomkruka och han springer och gömmer sig. 08:15 kommer fredagsmackorna upp till oss (två av tjejerna på innesäljarsidan hämtade dem) och jag snor åt mig en macka. Hungrig som en gris är jag då. När det är ett par tuggor kvar ramlar den ihop och överdelen hamnar med smörsidan ned på mina jeans.
Resten av dagen verkar dock bli ok. Vår vikarie kommer 11:55 och strax därefter kommer min kollega tillbaka från lunchen. Får äta min lunch själv, men det gör inte så himla mycket. Ibland är det skönt att sitta själv och bara tänka. 13:35 ringer det på min kollegas telefon och det är där nerifrån och det är ju då han som ringer och meddelar att det har kommit två små paket. Jag tänker högt: "Men han ska ju inte vara där nu. Han ska ju ha gått till gymmet nu." (han brukar gå och träna mellan 13:30-13:45). 13:40 går jag ner och möter Honom i korridoren. Lyckan är total! Jag säger då: "Jasså, det är dags att träna nu." "Jajamensan det är det." Sedan blir det någon sekunds tystnad och så säger han: "Jamen visst fan. Jag hade ju kunnat ta upp paketen till er." "Det är ingen fara. Jag kan gå. Det var två paket va?" "Ja, precis. Och jag glömde ju bort att säga att de väger 20 kilo styck." och så flinade han. Då pekade jag bara på honom, skrattade och sa: "Passa dig du."
Den här konversationen skedde inte stillastående så på slutet fick man gå lite baklänges. Men han har verkligen en fin kropp även bakifrån. De där benen är inte taniga på något sätt. Sedan förtjänar han storstryk. Han hade sagt att det var två små paket, men det är bara det ena som var litet. Det andra innehöll 300 A4-plastfickor. 300 A4-plastfickor är varken små eller jättelätta. Paketet vägde enligt etiketten 7 kilo. Det är väl egentligen inte så jättetungt, men jag skulle verkligen inte kalla det för ett litet paket (36 cm långt, 26 cm brett, 17 cm högt). Får ta upp det med honom om han är kvar när jag går.
Ok, när jag gick så var han ensam, men det var inte jag. Fick nämligen skjuts hem idag så det blev inte tillfälle att fråga. Vi kommer ner och jag ser bara ett nedböjt huvud på den tredje (vanligtvis tomma) platsen. Den andra framme vid disken. Eftersom jag först inte ser att det är han som sitter där så säger jag bara hej då och då tittar han upp och då ser jag att det är han. Han säger: "Hej då. Trevlig helg." och jag önskar honom detsamma. Tror att det är första gången han har önskat mig trevlig helg först. Så jag får se när/om jag säger till honom att vi behöver prata om en sak. (Storleken på små paket)