Guinness

Så var snart den här dagen slut då. Den har väl varit helt ok, förutom på en punkt. Min jobbiga kollega är tillbaka. Den andra kollegan som var på kursen med henne sa vid tillfälle till mig att hon höll på att bli vansinnig på henne under de här två dagarna. Hon kommer sent den andra dagen och strosar in och sätter sig. Inte ett ord för att be om ursäkt inte andan i halsen som skulle indikera att hon har stressat (vilket hon inte har, men man kan ju spela lite teater). Hon klagade över att det inte var någon frukost, varpå kollegan säger att den serverades innan lektionen. När den dagen var slut så ställer de sig i toakön och min sansade kollega hamnar längre bak och när den lite jobbigare kollegan kommer ut från toan så frågar hon om hon ska vänta och den sansade kollegan säger: "Ja tack." varpå hon svarar: "Nä, jag har inte tid att göra det. Hej då."

Idag hade vi besök av en kille som jobbade på tidigare Svenskt Papper. En jättetrevlig kille som jag saknade när han slutade. Idag jobbar han på Iggesund. Men jag har berättat för honom om min lilla flirt så han var ju lagom nyfiken på honom idag. Han satt inte där när han kom. (Jag var där och hämtade två kuvert och stod och pratade med henne i växeln då) Så jag eskorterade honom hela vägen upp och sedan så hade han sitt möte och när han skulle gå så eskorterade jag honom hela vägen ner. Allt för att få en glimt.

Vi kommer ner och jag säger i dörren att han har tur och han förstår vad jag menar. När Han ser mig så ler han och hälsar på mig och min f.d. kollega "tvekar" lite om vad han ska göra med sin besökslapp, men beslutar sig för att lägga den framför Honom till sist (allt för att ta en koll på hur han ser ut).

Jag följer med honom ut och han frågar om de har några mikrofoner uppsatta utanför och det har de ju inte. Så säger han: "Men han såg ju riktigt trevlig ut." och på det svarade jag: "Jo, jag vet. Det är en del av mitt problem. Sedan är han jättetrevlig också." och han förstod mitt problem. Sedan sa han: "Och han log när han såg dig." och på det svarade jag: "Jag vet. Det gör han jämt." och det tyckte han var ett bra tecken. Sedan sa han: "Men ni kan ju bara hångla lite." och då började jag skratta och så sa jag: "Jo, men visst. Jag säger det till honom." Sedan skulle han åka hem och vara en bra pappa och så kramades vi och så gick han.

Jag kommer in och pratar lite med dem. Jag berättade för honom att hon hade svurit ve och förbannelse över att han var och tränade då det var som mest att göra och så flinade han bara lite. Och sedan berättade hon om ett samtal hon hade precis när jag kom ner och då sa jag att jag inte skulle avsluta ett samtal på det sättet. Då sa han: "Nä, men det är skillnad. Du är ju fast anställd. Du kan ju säga vad du vill." och då sa jag: "Precis. Jag kan be dem fara åt helvete." och då sa han: "Men det tror jag inte att du gör. Jag tror att ni är jättetrevliga i telefon." och på det svarade jag (samtidigt som jag gick mot dörren): "Jo, men det stämmer nog. Vi har gjort en undersökning och en del kunder ringer till oss istället för till Papyrus på grund av oss." och då sa han: "Är det så." och på det svarade jag: "Så är det." och så vände jag ryggen åt dem för att dörren närmade sig. Då sa det klick i dörren och så sa han något som jag inte hörde, så jag vänder mig om och frågar: "Va?" och då sa han: "Bara för att du är så trevlig i telefonen så öppnar jag här åt dig." och på det svarade jag: "Men tack så jättemycket. Du är verkligen jättesnäll." och då böjde han lite på huvudet och låtsades bli generad och så sa han: "Tack så mycket. Det var trevligt att höra."