W880i
Då har jag förnyat mitt mobilabonnemang på Telias hemsida. Inte för att det var någon panik att göra det men idag fick jag tips om en telefon. Visserligen är det lite emot mina principer att välja det märket jag nu valde. Har haft Nokia de senaste sex åren och trivts jättebra med de telefonerna, men nu går jag tillbaka till Ericsson och det tack vare modellen. Den är snygg och man kan ladda ner 900 låtar på minneskortet. Jättesmidigt. Då slipper jag ha med mig min musikspelare. Kolla bara min nya mobil W880i. Jag är redan kär i den och jag kan inte vänta tills att jag håller den i min hand. Eftersom jag förnyade abonnemanget så kostar den mig bara 495:- i engångsavgift och 150:- i månadskostnad.
Sedan tröttnade jag idag på att springa och öppna dörren här till en som har tappat bort sitt inpasseringskort. Så jag sa åt honom att se till att få ett nytt. Då sa han: "Kan man få det?" och på det svarade jag: "Men det är klart att man kan det. Ska jag ringa ner och förvarna?" Det tyckte han var en bra idé. Så när klockan var 10:00 så ringde jag ner på hans direktnummer (och ja, han ser att det är mitt nummer det ringer ifrån). Det är svårt att beskriva hur folk låter, men han lät väldigt mjuk när han svarade: "Ja, det är [namn] i växeln." I vanliga fall så brukar han låta mer skojfrisk/hurtig när han svarar ([Namn] i växeln, Växeln [namn], [Namn] i växelen, Ja det är [namn]), men av någon anledning så låter han mjuk i rösten när jag ringer och han svarar ordentligt. Sedan har han berättat att han alltid skriver "M.v.h. [namn]" i slutet av sina mail, även till sin fru, utom när han skriver till mig för då blir det "/ [namn]".
I vilket fall som helst så la jag fram mitt ärende och då sa han att han fixar det. Då sa jag: "Vad snäll du är." och det lät som han sög åt sig det. Isch. Vad jag har blivit beroende av honom. Det är verkligen inte bra. Speciellt inte eftersom att det inte verkar som att han är beredd att lämna sin fru, trots att saker han har gjort och sagt tyder på ett intresse. Men han vågar väl inte riskera något. Det är ju ett ganska stort steg att ta när man har en familj. Och som en av de kollegorna som jag hade sällskap med i bilen igår sa: "Karlar är sådana. De skiljer sig väldigt sällan om de inte har något nytt att gå till." och visserligen så har han ju något att gå till, men jag kan ju inte garantera att det kommer att hålla i längden. Jag känner ju inte honom helt och fullt och han känner ju inte mig. Vi kanske inte alls går ihop i längden.
Jag pratade med han som fick ett nytt kort när han kom upp och han sa att när han kom ner så stod Han i givakt där nere med kortet i hand. Han tyckte att jag hade bra disciplin på Honom. När jag ber Honom att göra något så gör Han det på en gång och det tyckte han var ett bra tecken. Då sa jag att det nog inte bara var jag som fick den behandlingen. Han är väldigt snäll och hjälpsam av sig. *suck* Det här blir bara värre och värre för mig. Jag faller bara djupare och djupare och jag kommer inte att sluta falla förrän jag kommer härifrån. Så en del av mig vill flytta nu, medans den andra - större - delen av mig vill vara kvar här för evigt.
Sedan tröttnade jag idag på att springa och öppna dörren här till en som har tappat bort sitt inpasseringskort. Så jag sa åt honom att se till att få ett nytt. Då sa han: "Kan man få det?" och på det svarade jag: "Men det är klart att man kan det. Ska jag ringa ner och förvarna?" Det tyckte han var en bra idé. Så när klockan var 10:00 så ringde jag ner på hans direktnummer (och ja, han ser att det är mitt nummer det ringer ifrån). Det är svårt att beskriva hur folk låter, men han lät väldigt mjuk när han svarade: "Ja, det är [namn] i växeln." I vanliga fall så brukar han låta mer skojfrisk/hurtig när han svarar ([Namn] i växeln, Växeln [namn], [Namn] i växelen, Ja det är [namn]), men av någon anledning så låter han mjuk i rösten när jag ringer och han svarar ordentligt. Sedan har han berättat att han alltid skriver "M.v.h. [namn]" i slutet av sina mail, även till sin fru, utom när han skriver till mig för då blir det "/ [namn]".
I vilket fall som helst så la jag fram mitt ärende och då sa han att han fixar det. Då sa jag: "Vad snäll du är." och det lät som han sög åt sig det. Isch. Vad jag har blivit beroende av honom. Det är verkligen inte bra. Speciellt inte eftersom att det inte verkar som att han är beredd att lämna sin fru, trots att saker han har gjort och sagt tyder på ett intresse. Men han vågar väl inte riskera något. Det är ju ett ganska stort steg att ta när man har en familj. Och som en av de kollegorna som jag hade sällskap med i bilen igår sa: "Karlar är sådana. De skiljer sig väldigt sällan om de inte har något nytt att gå till." och visserligen så har han ju något att gå till, men jag kan ju inte garantera att det kommer att hålla i längden. Jag känner ju inte honom helt och fullt och han känner ju inte mig. Vi kanske inte alls går ihop i längden.
Jag pratade med han som fick ett nytt kort när han kom upp och han sa att när han kom ner så stod Han i givakt där nere med kortet i hand. Han tyckte att jag hade bra disciplin på Honom. När jag ber Honom att göra något så gör Han det på en gång och det tyckte han var ett bra tecken. Då sa jag att det nog inte bara var jag som fick den behandlingen. Han är väldigt snäll och hjälpsam av sig. *suck* Det här blir bara värre och värre för mig. Jag faller bara djupare och djupare och jag kommer inte att sluta falla förrän jag kommer härifrån. Så en del av mig vill flytta nu, medans den andra - större - delen av mig vill vara kvar här för evigt.
Kommentarer
Trackback