Guinness

Så härligt det är när det är en röd dag på en lördag, för då får vi sluta klockan tolv. Fast jag kommer inte att komma från det här huset innan två ändå. Jag har ju en träningsdate. Han skulle inte på något möte inne i stan idag. Trist kan jag tycka, för det betyder att jag måste ta mig kommunalt hela vägen.

Sedan kan han få hota med vad som helst idag vad gäller träningen, men jag totalvägrar att göra en endaste övning som inbegriper den minsta lilla muskel mellan axeln och armbågen. Höger arm skulle klara det, men inte vänster. Den är slutkörd. Totalt.

Igår när jag gick så var han ju kvar på sin plats. Alltid trevligt. Han har sällskap med samma vakt som igår. Det första han säger till mig när jag kommer ner (förutom "Hej") är: "[Mitt namn]! Vet du vad jag har gjort idag?" Eftersom jag inte vet det så svarar jag ju: "Nej. Det vet jag inte." Han säger då: "Jag har gjort något som man inte ska göra." Då svarar jag: "Jaså?" Han säger då: "Ja, jag hade för mycket vikter idag. Så nu har jag sträckt ryggen." Med tanke på att jag vet hur det är att ha ont i ryggen så har han mina sympatier.

Jag sa då att han kanske skulle ha haft det jag hade idag, nämligen massage. Han svarar då att massage inte fungerar för honom. Han är för kittlig. Jag frågar då hur det blir med träningen imorgon (d.v.s. idag). Han säger att han inte ska träna ryggen så det kommer inte att bli några problem. Med det hindret undanröjt så var det bara ett till och det var om han skulle sluta tidigare, men det skulle han som sagt inte.

Sedan ser han att jag har reflexer på min jacka och berömmer mig för det. Jag säger att man måste ha det för annars stannar inte bussen. Då kommer han på att hans cykellampor är trasiga, både den främre och bakre. Så han tar och hämtar cykeln och ställer den precis utanför och tar med sig den främre lampan in först. Efter en del fnipplande så upptäcker han att det är lite rost på en av kontakterna. Så han skrapar bort det och sedan funkar lampan.

När han går ut och sätter fast den så pratar jag lite med den andra vakten. Vi pratar om att det kan bli dyrt om man som cyklist blir stoppad av farbror polisen. Den vakten säger då att det inte är så ofta som polisen stoppar cyklister.

Så jag frågar honom om han har blivit stoppad av polisen någon gång. Han hör inte vad jag säger först och säger: "Vad sa du, gumman?" Jag upprepar frågan och han svarar att han en gång blivit stoppad av polisen och det var när han körde bil i Ronneby. Han fastnade då i en nykterhetskontroll och för ovanlighetens skull så var han nykter den gången. Det var ju semester...

Efter det hämtar han den bakre och efter en hel del fnipplande så upptäcker han att det är lite glapp i batterihållaren. Hållaren är lite för stor för batteriet. Men han får den att funka och lyser mig i ögonen med den. Trots att den bakre lampan är röd så är den ganska stark, så jag får vända bort blicken för att inte bli bländad. Efter det så skakar han lite på den och då slocknar den. Så han bestämmer sig för att han ska köpa en ny. De är inte så dyra tydligen.

Jag stannar kvar några minuter till sedan måste jag gå för att jag ville inte missa bussen. Sedan gick jag nog lite tidigare än jag behövde, för jag ville inte gå samtidigt som Honom. Det skulle ha blivit för genomskinligt.

Kom på en sak som jag och en kollega till mig pratade om i hennes bil när vi var på väg från go-carten till Thaibåten. Hon sa att hon har läst att all vänskap, oavsett om det är med samma eller motsatt kön, bygger på en attraktion. Personen man blir vän med har något eller någon egenskap som man tycker om. Och om man tänker efter så är det ju på det sättet. Man kan umgås med många som man inte gillar dagligen, men de blir man ju inte vänner med, även fast man kan umgås med dem på ett trevligt och civiliserat sätt.

Var nere och hämtade ett paket och han satt ensam där då hon var och duschade efter ha varit ute och sprungit. Det var två stora paket (toners) och så skulle jag hämta pirran som någon hade lämnat där. På pirran så satt det en lapp att den tillhörde Map och den var ordentligt fasttejpad. När jag höll på att ta bort den så skar jag mig lite på pappret och det började blöda lite. Ville inte bloda ner så jag frågade om de hade lite papper eller ett plåster som jag kunde få.

Självklart hade det det, men precis när jag hade ställt frågan så började det ringa i deras sidotelefon. Han tog upp den och kollade numret sedan bar han den med sig samtidigt som han visade mig var plåstren fanns. Efter det så svarade han. Det första hansa efter att ha svarat var: "Men jag jobbar i en reception. Ibland tar det tid för jag har annat att göra." Jag förstod på det svaret att den i andra luren hade frågat varför det tog sådan tid att svara. Jag förstod på samtalets natur att det var hans fru som ringde.

Jag tog ett plåster och sedan ställde jag mig vid kundvagnen med kvällstidningar som de har stående där och bläddrade i en fredagsbilaga. Ville inte stå och hänga vid disken när han hade ett privatsamtal. Och bläddrar man in en tidning så ser det inte ut som att man lyssnar på samtalet. Han pratar i några minuter och så lägger han på och när han har lagt på så säger han: "Så bra." Jag frågar då vad det är som är bra och han svarar: "Det vill jag inte säga." Och jag accepterar det svaret. Man vill inte berätta allt.

Vi kommer in på ämnet träning med tanke på att han är impad av att hon springer tre dagar i veckan. Sedan säger han att det finns de som skadar sig själv genom träning. Att de fortsätter att träna den delen som är skadad även fast det gör ont.

Det finns en sådan på Dagab och jag vet vem det är. Han säger då att han nu går på rehab och inte kan jobba förrän han får nya, rätta skor. Men han tycker inte synd om den här snubben då han är en sådan som skadar sig själv medvetet och sedan får omgivningens sympatier. Men inte Hans. Skadar man sig själv får man skylla sig själv. Han är snarare förbannad på den här snubben då han kostar skattepengar.

Sedan kommer han in på sin fru. Han fick henne att springa ett tag, men hon slutade sedan för att hon fick ont (inte vanlig träningsvärk). Det man kan göra då är att vila en vecka och sedan försöka igen. Det är inte alls säkert att man får ont då, då kroppen har insett att det där är något som jag ska göra nu. En anpassningsfas skulle man kunna säga. Men hon har tydligen totalvägrat att ens försöka igen. Efter det sa han: "Jag ser fram emot att se dig springa." Jag sa då: "Gör du?" och då backade han lite och sa: "Ja, kanske inte se... Men du skulle må bra av det." Och visst, jag skulle med all säkerhet göra det. Men vi får se...

Så kommer hon ner strax därefter alldeles röd i ansiktet efter löpningen och en varm dusch. Hon kommer in på det han skulle göra på kvällen, nämligen vara på en båt och dansa. Jag frågar inte vilken båt de skulle åka, då han tidigare inte ville berätta något om det. Hon sa att hon tyckte synd om hans fru som åker med honom. Att hon borde skaffa sig en man som kan dansa. Han reser sig då och visar att han visst kan dansa (fast utan danspartner). Sedan säger hon att om han går på toa och är borta några minuter så kommer hon snabbt som ögat vara omgiven av tio män som vill vara med henne. Han säger då: "Nä. Det är inte hon som ska hitta någon."

Vi snackar om en massa saker och så kommer vi in på det där att vi slutar tidigare idag. Han frågar när vi slutar och jag säger att vi slutar klockan tolv. Jag kan säga att jag steg ett antal pinnhål då, med tanke på att vi hade bestämt att träna halv ett. Han tyckte att det var riktigt ambitiöst att stanna och träna efter arbetstid. Så säger han: "Men då kan vi ju köra riktigt hårt. Du ska ju inte jobba efteråt."

Hon säger på skoj att han ska ta piskan med sig. Han tar fram någon tunn, genomskinlig plaststav som är ungefär en meter lång. Jag säger då att jag svarar inte så bra på pisk. Jag behöver en morot. Hon säger då på skoj: "Men han kanske kan ta batongen med sig." Sedan börjar hon skratta så mycket så att hon inte kan prata och han börjar skratta för han förstår vad hon menar. Först tror jag att det är något internskämt, men sedan får hon fram (vänd mot honom): "Men den har du ju alltid med dig" och så börjar hon asgarva igen samtidigt som hon försöker prata. Det enda jag då uppfattar är: "Expanderbatong."

När de båda har samlat sig (tack vare ett telefonsamtal) så säger hon till mig: "Som du kanske vet så finns det två typer av batonger. Först den vanliga, sedan expander..." och här börjar hon fnissa igen. Han säger då att hans expander är gjord av stål. Jag känner i det här läget att det nog är bäst att gå upp till mig så jag går iväg samtidigt som jag säger: "Vi ses."

Så blir klockan tolv och många går hem. Inte alla dock. En del har för mycket att göra och en del (innesälj) har arbetstid till tre. Jag går och byter om från arbetskläder till privata kläder i lugn och ro, packar ner allt i tränningsväskan. Sedan kollar jag upp när bussarna går och det är inte ofta. När klockan blir halv ett så går jag ner och som vanligt är det tomt i herrarnas omklädningstum. Den här gången är det till och med mörkt. Jag går in till damernas och drar igång bastun så att den hinner bli varm och skön och sedan byter jag om.

När jag kommer in till gymmet så är han redan där. Som vanligt. Han säger till mig: "Ja, du vet vad du ska göra." Jag svarar: "Ja, jag vet" och så går jag mot cyklarna. "Fem minuter fettförbrännare på nivå fem." Han sa då: "Precis. Men sedan blir det en liten förändring. Vi sänker en nivå, men du ska cykla i en kvart istället." Med tanke på att jag vill ha en som får igång mig ordentligt så finner jag mig i det. Så jag sätter mig på cykeln och kör mina fem minuter.

Eftersom det där inte är så jobbigt så kan jag ju prata under tiden utan problem. Han säger att han inte kan göra så mycket med tanke på muskelsträckningen i ryggen. Men han kan träna skuldror och överarmar. Han visar sedan att han har blivit mycket bättre i ryggen från igår. Han kan böja ryggen nu i alla fall. Men det syns att han fortfarande har ont. Så man kan träna trots skada, bara man inte tränar/belastar den skadade delen.

När jag har gjort det och vilar lite så kommer han fram och så säger han: "Hmm... Vi kanske ska ta ett annat program åt dig, men det ska vara på nivå åtta." Han säger åt mig att trampa på pedalen lite så att displayen går igång. Han vill ju kolla på hur de olika programmen ser ut. Så han lutar sig mot "cykelstyret" med vänster underarm och kollar alternativen. Han fastnar för aerobicsprogrammet. Han väljer det och så går han därifrån och säger att jag får knappa in resten (min vikt, nivå och tid), men att han kommer att kolla mig så att det är rätt inställt.

Jag sätter igång och det går ganska lätt... några minuter. Efter fem minuter säger jag åt honom att det kommer att bli en lång kvart. Han säger bara: "Nej då. Det kommer det inte alls det." Efter några minuter till frågar han: "Är det verkligen nivå åtta du har?" Jag svarar att det är det och då säger han: "Men då har du ju rätt bra kondis." (Allt är relativt...) och så kommer han fram och kollar mig. Han tyckte nämligen att jag hade bra fart på pedalerna. Han ser att min snittfart är 28,5 km/h och det är helt klart godkänt.

När det är två och en halv minut kvar så frågar jag honom om jag inte kan få slippa dem. Hans svar är (inte helt överraskande): "Nej." Jag känner hur trött jag är och svetten rinner nedför ryggen och benen orkar inte hålla hög fart längre så jag saktar ner till ungefär 12 km/h och frågar om jag inte kan få trampa långsammare den sista tiden. Han säger då: "Nä du. Dubbelt så fort mot det där vill jag se." Så jag tar fram reservkraften och ökar och han säger: "Jättebra." Så jag klarar de sista två minuterna och han berömmer mig då och så säger han: "Nu får du vila i fem minuter." Men han kollar inte om jag har har cyklat en kvart på nivå åtta.

Jag kliver av cykeln och sätter mig på en bänk. Så säger jag att jag inte känner mina ben och han säger att det är precis så det ska kännas. Under tiden som jag återhämtar mig så fixar han i ordning nästa station. Jag ser att han har problem med så enkla saker som att ändra vikterna då han måste böja sig och frågar om han inte vill ha hjälp. Men han säger bara åt mig att sitta och vila så jag gör det.

Bäst som jag sitter där spelas Bob Dylans Knockin' On Heaven's Door och han säger då att det där är en bra låt (trots att han inte är ett direkt fan av Dylan) men att de yngre gillar Guns n' Roses version bättre. Och med yngre menade han de som är i min ålder och nedåt. Hon som han jobbar med (som är ett halvår äldre än mig) gillar den bättre. Själv är jag oftast av den uppfattningen att originalet är bättre och det gäller även den här låten. Sedan sa han att han tycker att Axl Rose låter gnällig när han sjunger. Det gör han visserligen, men det är ju hans sätt att sjunga på och gillar man det så gör man. När fem minuter har gått så är det dags att träna några sidomuskler i ryggen samt bicepsen.

Jag förstår mig inte på honom. Han verkar vara besatt av att träna mina armar. Förutom cyklingen, som är obligatorisk, så är det bara magen jag har tränat en gång som inte har med armarna att göra.

Men i vilket fall som helst så visar han hur jag ska göra och så ställer jag mig på plats. Han säger då åt mig att göra några övningar för att kolla in om vikten är rätt. När jag har gjort sju repetitioner så säger han att jag kan sluta och så sänker han motståndet med 2,5 kg. Sedan ska jag göra det 8x5. Det vill säga åtta repetitioner fem gånger. Men jag har ju redan gjort en gång så då var det bara fyra gånger kvar. När jag börjar med dessa övningar är det till Metallicas Sad But True. Passar väl ganska bra tycker jag.

Under en av mina enminuterspausar så lyfter jag upp en vikt som ligger på golvet. Vet inte hur mycket den väger, men jag fick ta i med båda händerna. I vanliga fall så skulle han ha gjort det, men nu kan han inte städa efter de andra som bara lämnar saker och ting. Han berömmer mig för att jag lyckades med det. Först frågar han vilken det var. Han trodde nämligen först att det var en 30 kg:s hantel, men jag visar vilken det var och då blev han lite mer imponerad, för det jag lyfte upp var en 40 kg:s hantel.

Under en av de andra enminuterspauserna så spelas Europes ballad Carrie och jag går omkring och mimar med till den låten. Han sjunger med, men så kan han ju sjunga också. Om jag hade sjungit så hade jag förstört hela låten.

När jag var klar med det där så skulle jag använda samma maskin, men nu med ett rep istället för handtaget. Han bytte åt mig, trots att jag erbjöd mig att göra det då han har ont när han gör vissa rörelser, men inte fick jag det inte. Så då lade jag ner handtaget han bara hade lagt på golvet i hinken.

Nu var det dags att träna lite triceps. Jag skulle stå med tyggen åt vikterna och göra ett utfall och stå så samtidigt som armarna ska vara ovanför huvudet med böjda armbågar. Sedan ska man bara låta armbågarna arbeta. Inte hela armen. Först ville han kolla så att vikten var rätt och när jag drog repet över huvudet så fastnade karbinhaken lite i håret, så jag gjorde så att jag släppte ut håret och han gav tipset att jag skulle luta huvudet framåt, inåt för att inte slita av mig håret.

Jag gjorde lite fel i början så han tog tag i min vänstra överarm för att jag skulle göra på rätt sätt (tyvärr så var jag ju tvungen att duscha efteråt). När jag gjorde den här övningen så var det lite ont om tid så det blev bara en liten snabbis med den. Sedan var det dags att sluta för dagen. Jag gick glatt med på det och skuttade in i bastun.

Åh, vad skönt det var. Satt i en kvart och bara njöt. Sedan tog jag en lång varm dusch. Jag gick sedan upp till kontoret och lämpade av allt där. Hänger upp kläder och handdukar efter träningen för att de ska torka och så luktar det inte illa om dem sedan. Stängde av datorn, tog min väska, tog på mig jackan och lämnade kontoret. Klockan var då 14:15. Ganska perfekt tid att gå, då bussen gick 14:34.

När jag kommer ner så är de tre personer där. Förutom de två vanliga så var det Jehvas-vakten. Det första jag får höra när jag kommer ut dit är: "Hej träningskompis." Blir kvar där lite och snackar. Mest med henne, då han sitter vid datorn där bak samtidigt som han pratar lite med den andra väktaren. Hon har fått tillstånd att gå klockan tre idag så hon var ganska nöjd.

Han säger att jag förmodligen kommer att få lite träningsvärk i armarna i helgen, men att det inte gjorde så mycket då jag ändå inte skulle göra något. Jag säger då: "Men äta då. Hur ska jag göra då? Så här *och här böjer jag huvudet framåt och låtsas böka runt på en tallrik med ansiktet*" Han säger då: "Precis. Du får äta som en gris."

Samtidigt som jag pratar med henne så tjuvlyssnar jag lite på grabbarnas snack så fort hon måste svara i telefonen. Det visar sig att han ska på en Finlandskryssning med frun. En tolvtimmarsresa till Åbo. Han säger inte att det är en tolvtimmars. Det är en slutsats jag själv drar då han berättat tidigare att de brukar åka till Skogskyrkogården vid femtiden och gå upp på Estonia-kullen och titta på alla ljus som tänts. Men vad jag tycker är konstigt är att han inte ville berätta för mig vad han (och frun) skulle göra. Att jag måste få reda på det via andras frågor samt tjuvlyssning...

När klockan blir halv så inser jag att jag nog måste gå ut till busshållplatsen. Vill inte missa bussen. Hon säger då åt mig att jag ska ha en trevlig helg och jag önskar henne detsamma. Sedan höjer jag rösten och säger: "Trevlig helg på er med." Jehovas-vakten reagerar först och önskar detsamma. Han sitter och knappar på datorn och upptäcker att det har blivit tyst och tittar lite småförvirrat upp och säger: "Tack detsamma."

Åker upp till Vällingby Centrum och handlar lite. Först linsvätska på Apoteket. Sedan mascara och make-up remover på Åhléns. Efter det så blir det träningshandskar på Stadium och sist men inte minst, mat på Hemköp. Det blir lite tunga kassar att bära hem, men samtidigt känns det skönt med två tunga kassar som sträcker/drar ut armarna lite efter träningen.