The Final Countdown
Ja, så var vi här då. Sista dagen på Dagab och jag kan inte säga att jag känner mig ett dugg glad över att flytta. Det är rörigt och stökigt som fan här just nu, men det är inga större problem. Ingen träning blev det idag heller då hon skulle ut och äta lunch och han kunde inte träna före 14:30. Vid den tiden funkar det inte alls för mig. Men min kollega som jag jobbar ensam med efter klockan två har sagt att jag kan få gå tidigare och det tänker jag ta mig fan göra. De ska få sina presenter då hade jag tänkt.
Igår när jag gick så var han där bakom, Jehovas-vakten och en helt ny människa. Hon skulle läras upp för hon är den som ska ta över när Jehovas-vakten ska sluta. Jag har i princip bar hunnit ställa mig där när det kommer en lastbil som ska ut. Hon ska då få utföra en utpasseringskontroll så därför öppnar de inte bommen. Lasbilen (med släp) stannar ett par meter från bommen och står där ett tag, men innan hon har hunnit ut så börjar han köra och kör ner bommen. Vi står alla bara och tittar ut genom fönstret ett bra tag och undrar vad det var som precis hände.
Han tar då och går ut och hon följer med. Jag står kvar där inne med Jehovas-vakten. När Han kommer ut dit så pratar han först lite med chaffisen sedan fixar han bommen. Jag vet inte hur han gör, men när han är klar så funkar den. Jag frågar Jehovas-vakten om han skulle jobba imorgon (läs: idag), men det skulle han inte så då sa jag hej då och lycka till i framtiden till honom. Han önskade mig detsamma. Sedan sa jag att vi kanske kommer se varandra i Råcksta i framtiden. När jag passerar övergångstället (och bommarna) så håller jag ögonen på Honom hela tiden ifall han skulle se att jag gick där. Och det gjorde han. Han kände kanske min blick i ryggen för han vände sig till hälften om och så vinkade vi hej då till varandra.
Jag kan ju avslöja vad de kommer att få från mig. Böcker. De kommer få två böcker var. Hon kommer få: Marianne Fredriksson - Den som vandrar i natten och Leoni Swann - Glennkill. Han kommer att få: Terry Pratchett/Neil Gaiman - Goda omen och Leoni Swann - Glennkill. De har ju tid att sitta och läsa där nere och de tycker båda om att läsa så jag tyckte att det var passande att ge dem böcker. En adventskalender var, en batteridriven ljuslykta var (de får inte ha riktiga ljus) samt 12 olika sorters pepparkakor. Till det har jag skrivit ett litet kort/brev. Det är samma text på dem båda, med skillnaden att han har sitt namn och en påklistrad bild på en ekgren (Blekinges landskapsblomma) och hon fick sitt namn och en påklistrad bild av blåklint (Östergötlands landskapsblomma). På båda så var det en liten bild på mig från Croke Park, Dublin 2005.
Jag gick från jobbet kvart över tre med fyra papperskassar. En stor och tre små. I den stora låg pepparkakorna, sedan hade de en liten kasse var och i den tredje var mina smutsiga arbetsskjortor. När jag kom ner så sitter de båda där och bakom dem en vakt som hjälper till lite då och då. Så fort de ser mig så frågar Han om jag har hela bohaget med mig. Jag svarar att jag nästan har det samtidigt som jag ställer ner alla kassar plus min väska. Sedan tar jag tag i den stora kassen och ställer den på disken samtidigt som jag säger att de får göra vad de vill med det då de officiellt inte äter kakor.
Sedan tar jag upp deras små kassar och lämnar över dem. Hon får en rosa kasse och han en blå. Måste skilja på dem då innehållet var lite olika. Jag hinner ställa ner hennes på hennes skrivbord, men han blev ju förvarnad så han tog emot den med handen. Hon kollade igenom kassen (fast hon såg inte vilka böcker hon fick då jag hade slagit in dem) och läste sedan brevet/kortet och sedan reste hon sig bara, utan ett ord, kom ut till mig och gav mig en kram. Han var inte sen att följa efter hennes exempel. Typiskt. Sista dagen på Dagab och då får man en kram av honom. Jag erkänner villigt att jag höll kvar kramen med honom en aning längre än med henne.
De sa båda att de blev väldigt rörda och det hördes på deras röster. Jag tror att vi alla var rätt nära till att bli blöta i ögat. Hon kände sig taskig och sa: "Och vi har ingenting att ge till dig." Han sa då (på skoj): "Du får Vänner nummer tio." Han läste kortet/brevet och sa att de skulle sätta upp det så att de kunde minnas mig. Sedan såg han att på hans så var det en ek. Då kollade hon på sin och såg att det var en blåklint. Han sa då: "Du har verkligen tänkt på allt."
Hon bryter in med ett "allvarligt" ämne. Hans fru hade tydligen ringt och hon frågade om hon hade fått tag i honom då hon hade ringt precis efter han hade gått och tränat. Men han hade inte den blekaste om det. Sedan ringer det på deras sidotelefon och som man säger; När man talar om trollen står de i farstun. Det första hon måste ha frågat honom var: "Var höll du hus när jag ringde?" för det första han säger är: "Jag var och tränade och handlade." Men hon var, enligt honom, på bra humör.
Jag lämnar över kortet och korthållaren till dem och hon tar emot det. Han frågar om jag inte vill behålla det som minne, men jag tycker inte det är ett så bra minne. Hon börjar, försöka, bryta det mitt itu, men det går inte. Så säger hon till honom: "Men du kanske vill ha kvar det? Lägga det i plånboken." Han tyckte inte det var någon bra idé. Den andra vakten sa något om att det kan vara svårförklarat när frugan går igenom plånboken och ser det. Då säger han: "Det gör hon varje dag." Jag hoppas verkligen att han skämtade när han sa det. Efter det så gick den tredje väktaren.
Hon var nu väldigt nyfiken på det inslagna paketet, men han ville inte riktigt öppna det. Han såg det som en julklapp. När jag sa att det inte alls var menat som en sådan så gick han med på att öppna. Hon var snabbast och när hon såg vad hon fick så sken hon upp. När han såg att det var böcker så blev även han glad. Sedan kollade han på vilka böcker han fått och konstaterade att han inte hade läst någon av dem. Han läste på baksidan av Goda omen och tyckte att den verkade passa honom perfekt. Sedan tittade han på vad hon fick och sa att Marianne Fredriksson skriver riktigt bra "kvinnoböcker". När hon läste på baksidan av Glennkill så skrattade hon till när hon såg att handlingen utspelar sig på Irland.
Då tog jag fram kameran. Hon ville inte bli fotad, men han "tvingade" henne att vara med på en bild. Så nu har jag ett kort på dem. Tyvärr var ljusförhållandena inte de bästa så bilden blev suddig (såg jag när jag kom hem). Han ville se kortet på en gång och tyckte att det var en fin bild. De ser ut som värsta flygvärdinnorna. Sedan tyckte han att jag hade en fin kamera.
Han hade fått ett mail från en kvinna som jobbar på Dagab och hon ville att han skulle göra något. Han kallade henne "äcklig". Eftersom han har kallat flera äckliga så undrade jag om alla på Dagab var äckliga. Han sa då: "Ja. Alla är äckliga förutom [hennes namn] och du." Hade inte räknat med att han skulle ta med mig där då jag inte jobbar på Dagab, men det betyder ju inte att jag inte blev glad över att få höra det.
Jag fick den obligatoriska fredagsfrågan. "Vad ska du göra i helgen då?" ag sa att jag skulle ut och så berättade jag att jag är med i redaktionen på www.u2.se och att vi ska ha en fest på Victoria. Han hade glömt bort att jag har berättat det vid tidigare tillfälle, men nu gick han in på sidan och kollade. Jag sa att jag inte gör så mycket på den sidan då jag inte är lika fanatisk som de andra är. Min fanatism försvann sommaren 2005 när det blev fyra konserter. Tre i Dublin och en i Göteborg. Det blev bara lite för mycket för mig då.
Sedan tyckte han att det var synd att vi inte kunde träna tillsammans, men det var för att hon hade en lunchträff med en kollega som jobbar på Lagena. Sedan sa han: "Men vet du vad du kan göra tills ni får ett gym?" Jag hade inte den blekaste och då sa han: "Du har ju tidiga fredagar och då kan du ju gå från jobbet till stationen." Jag sa då att det bara tar sju minuter att gå dit, men då förtydligade han sig: "Handens pendelstation. Det tar nog runt 40 minuter." Jag sa något om att det är jätteskönt att göra det i 20 minusgrader och full snöstorm. Han sa då att det inte är många sådana dagar vi har här. Sedan sa han: "Och då kan du ju gå förbi här och värma upp dig... med en kopp varm choklad." Så jag är inbjuden att hälsa på dem och det var han som föreslog det.
Efter det så sa hon att hon nu vet var vi håller hus så även hon kan komma och hälsa på mig. Det tycker jag absolut att hon ska göra och det sa jag också. Och sedan sa jag att även han vet var vi bor så han får också komma och hälsa på och han sa att han absolut skulle göra det. Jag såg att klockan var tre minuter i tills bussen går så jag sa (samtidigt som jag tog på mig jackan) att om de får det tråkigt så kan de alltid ringa. Han sa då: "Ja och maila." Han sa faktiskt att: "Vi hörs på måndag." Hon frågade om jag kommer sitta kvar på samma direktnummer och det kommer jag göra. Hon sa sedan att de kommer inte att fatta förrän på måndag att vi har flyttat. Men nu har de ju lite tidsfördriv. Två böcker var. De sista orden han sa sades med inte riktigt stadig röst. Det var inte mycket darr, men det fanns lite där.
Jag tror inte att det verkligen gick upp för mig att jag inte kommer att träffa dem på måndag förrän jag var vid Ängbyplan. Jag kände att det började bli lite blötare än vanligt i ögat. Klarade mig hem i alla fall. Och jag vet att jag kommer att träffa dem igen och jag vet att de vill träffa mig igen, men ändå känns det fruktansvärt jobbigt.
Livet är hårt. Det består mest av att möta nya människor och gilla en del av dem och sedan ska man skiljas från dem.
Igår när jag gick så var han där bakom, Jehovas-vakten och en helt ny människa. Hon skulle läras upp för hon är den som ska ta över när Jehovas-vakten ska sluta. Jag har i princip bar hunnit ställa mig där när det kommer en lastbil som ska ut. Hon ska då få utföra en utpasseringskontroll så därför öppnar de inte bommen. Lasbilen (med släp) stannar ett par meter från bommen och står där ett tag, men innan hon har hunnit ut så börjar han köra och kör ner bommen. Vi står alla bara och tittar ut genom fönstret ett bra tag och undrar vad det var som precis hände.
Han tar då och går ut och hon följer med. Jag står kvar där inne med Jehovas-vakten. När Han kommer ut dit så pratar han först lite med chaffisen sedan fixar han bommen. Jag vet inte hur han gör, men när han är klar så funkar den. Jag frågar Jehovas-vakten om han skulle jobba imorgon (läs: idag), men det skulle han inte så då sa jag hej då och lycka till i framtiden till honom. Han önskade mig detsamma. Sedan sa jag att vi kanske kommer se varandra i Råcksta i framtiden. När jag passerar övergångstället (och bommarna) så håller jag ögonen på Honom hela tiden ifall han skulle se att jag gick där. Och det gjorde han. Han kände kanske min blick i ryggen för han vände sig till hälften om och så vinkade vi hej då till varandra.
Jag kan ju avslöja vad de kommer att få från mig. Böcker. De kommer få två böcker var. Hon kommer få: Marianne Fredriksson - Den som vandrar i natten och Leoni Swann - Glennkill. Han kommer att få: Terry Pratchett/Neil Gaiman - Goda omen och Leoni Swann - Glennkill. De har ju tid att sitta och läsa där nere och de tycker båda om att läsa så jag tyckte att det var passande att ge dem böcker. En adventskalender var, en batteridriven ljuslykta var (de får inte ha riktiga ljus) samt 12 olika sorters pepparkakor. Till det har jag skrivit ett litet kort/brev. Det är samma text på dem båda, med skillnaden att han har sitt namn och en påklistrad bild på en ekgren (Blekinges landskapsblomma) och hon fick sitt namn och en påklistrad bild av blåklint (Östergötlands landskapsblomma). På båda så var det en liten bild på mig från Croke Park, Dublin 2005.
Jag gick från jobbet kvart över tre med fyra papperskassar. En stor och tre små. I den stora låg pepparkakorna, sedan hade de en liten kasse var och i den tredje var mina smutsiga arbetsskjortor. När jag kom ner så sitter de båda där och bakom dem en vakt som hjälper till lite då och då. Så fort de ser mig så frågar Han om jag har hela bohaget med mig. Jag svarar att jag nästan har det samtidigt som jag ställer ner alla kassar plus min väska. Sedan tar jag tag i den stora kassen och ställer den på disken samtidigt som jag säger att de får göra vad de vill med det då de officiellt inte äter kakor.
Sedan tar jag upp deras små kassar och lämnar över dem. Hon får en rosa kasse och han en blå. Måste skilja på dem då innehållet var lite olika. Jag hinner ställa ner hennes på hennes skrivbord, men han blev ju förvarnad så han tog emot den med handen. Hon kollade igenom kassen (fast hon såg inte vilka böcker hon fick då jag hade slagit in dem) och läste sedan brevet/kortet och sedan reste hon sig bara, utan ett ord, kom ut till mig och gav mig en kram. Han var inte sen att följa efter hennes exempel. Typiskt. Sista dagen på Dagab och då får man en kram av honom. Jag erkänner villigt att jag höll kvar kramen med honom en aning längre än med henne.
De sa båda att de blev väldigt rörda och det hördes på deras röster. Jag tror att vi alla var rätt nära till att bli blöta i ögat. Hon kände sig taskig och sa: "Och vi har ingenting att ge till dig." Han sa då (på skoj): "Du får Vänner nummer tio." Han läste kortet/brevet och sa att de skulle sätta upp det så att de kunde minnas mig. Sedan såg han att på hans så var det en ek. Då kollade hon på sin och såg att det var en blåklint. Han sa då: "Du har verkligen tänkt på allt."
Hon bryter in med ett "allvarligt" ämne. Hans fru hade tydligen ringt och hon frågade om hon hade fått tag i honom då hon hade ringt precis efter han hade gått och tränat. Men han hade inte den blekaste om det. Sedan ringer det på deras sidotelefon och som man säger; När man talar om trollen står de i farstun. Det första hon måste ha frågat honom var: "Var höll du hus när jag ringde?" för det första han säger är: "Jag var och tränade och handlade." Men hon var, enligt honom, på bra humör.
Jag lämnar över kortet och korthållaren till dem och hon tar emot det. Han frågar om jag inte vill behålla det som minne, men jag tycker inte det är ett så bra minne. Hon börjar, försöka, bryta det mitt itu, men det går inte. Så säger hon till honom: "Men du kanske vill ha kvar det? Lägga det i plånboken." Han tyckte inte det var någon bra idé. Den andra vakten sa något om att det kan vara svårförklarat när frugan går igenom plånboken och ser det. Då säger han: "Det gör hon varje dag." Jag hoppas verkligen att han skämtade när han sa det. Efter det så gick den tredje väktaren.
Hon var nu väldigt nyfiken på det inslagna paketet, men han ville inte riktigt öppna det. Han såg det som en julklapp. När jag sa att det inte alls var menat som en sådan så gick han med på att öppna. Hon var snabbast och när hon såg vad hon fick så sken hon upp. När han såg att det var böcker så blev även han glad. Sedan kollade han på vilka böcker han fått och konstaterade att han inte hade läst någon av dem. Han läste på baksidan av Goda omen och tyckte att den verkade passa honom perfekt. Sedan tittade han på vad hon fick och sa att Marianne Fredriksson skriver riktigt bra "kvinnoböcker". När hon läste på baksidan av Glennkill så skrattade hon till när hon såg att handlingen utspelar sig på Irland.
Då tog jag fram kameran. Hon ville inte bli fotad, men han "tvingade" henne att vara med på en bild. Så nu har jag ett kort på dem. Tyvärr var ljusförhållandena inte de bästa så bilden blev suddig (såg jag när jag kom hem). Han ville se kortet på en gång och tyckte att det var en fin bild. De ser ut som värsta flygvärdinnorna. Sedan tyckte han att jag hade en fin kamera.
Han hade fått ett mail från en kvinna som jobbar på Dagab och hon ville att han skulle göra något. Han kallade henne "äcklig". Eftersom han har kallat flera äckliga så undrade jag om alla på Dagab var äckliga. Han sa då: "Ja. Alla är äckliga förutom [hennes namn] och du." Hade inte räknat med att han skulle ta med mig där då jag inte jobbar på Dagab, men det betyder ju inte att jag inte blev glad över att få höra det.
Jag fick den obligatoriska fredagsfrågan. "Vad ska du göra i helgen då?" ag sa att jag skulle ut och så berättade jag att jag är med i redaktionen på www.u2.se och att vi ska ha en fest på Victoria. Han hade glömt bort att jag har berättat det vid tidigare tillfälle, men nu gick han in på sidan och kollade. Jag sa att jag inte gör så mycket på den sidan då jag inte är lika fanatisk som de andra är. Min fanatism försvann sommaren 2005 när det blev fyra konserter. Tre i Dublin och en i Göteborg. Det blev bara lite för mycket för mig då.
Sedan tyckte han att det var synd att vi inte kunde träna tillsammans, men det var för att hon hade en lunchträff med en kollega som jobbar på Lagena. Sedan sa han: "Men vet du vad du kan göra tills ni får ett gym?" Jag hade inte den blekaste och då sa han: "Du har ju tidiga fredagar och då kan du ju gå från jobbet till stationen." Jag sa då att det bara tar sju minuter att gå dit, men då förtydligade han sig: "Handens pendelstation. Det tar nog runt 40 minuter." Jag sa något om att det är jätteskönt att göra det i 20 minusgrader och full snöstorm. Han sa då att det inte är många sådana dagar vi har här. Sedan sa han: "Och då kan du ju gå förbi här och värma upp dig... med en kopp varm choklad." Så jag är inbjuden att hälsa på dem och det var han som föreslog det.
Efter det så sa hon att hon nu vet var vi håller hus så även hon kan komma och hälsa på mig. Det tycker jag absolut att hon ska göra och det sa jag också. Och sedan sa jag att även han vet var vi bor så han får också komma och hälsa på och han sa att han absolut skulle göra det. Jag såg att klockan var tre minuter i tills bussen går så jag sa (samtidigt som jag tog på mig jackan) att om de får det tråkigt så kan de alltid ringa. Han sa då: "Ja och maila." Han sa faktiskt att: "Vi hörs på måndag." Hon frågade om jag kommer sitta kvar på samma direktnummer och det kommer jag göra. Hon sa sedan att de kommer inte att fatta förrän på måndag att vi har flyttat. Men nu har de ju lite tidsfördriv. Två böcker var. De sista orden han sa sades med inte riktigt stadig röst. Det var inte mycket darr, men det fanns lite där.
Jag tror inte att det verkligen gick upp för mig att jag inte kommer att träffa dem på måndag förrän jag var vid Ängbyplan. Jag kände att det började bli lite blötare än vanligt i ögat. Klarade mig hem i alla fall. Och jag vet att jag kommer att träffa dem igen och jag vet att de vill träffa mig igen, men ändå känns det fruktansvärt jobbigt.
Livet är hårt. Det består mest av att möta nya människor och gilla en del av dem och sedan ska man skiljas från dem.
Kommentarer
Trackback