Stirrigt
Det finns saker man kan irritera sig på och bli allmänt förbannad över så att man får bita sig i kinderna.
Idag har vi haft fullt upp med jobb fram till nu. Ett jobb som bestod av 725 A4 ark som ska falsas och kuverteras och på kuvertet ska det på en adressettikett. Kuverten är inte av den självhäftande typen, så vi får ha kuvertfuktare. Vi är tre i växeln nu och jag ljuger inte om jag säger att en av oss gjorde en sjättedel av allt och vi andra två fick göra resten. Vi två gjorde det på två timmar medan hon inte var klar när jag kom tillbaka från lunchen (d.v.s. två timmar efter det att vi var klara).
Men eftersom vi skulle få några hundra fakturor som skulle vikas och kuverteras så satt vår chef och hjälpte oss med det (när jag kom tillbaka från lunchen) så att det var klart när det andra jobbet kom. Vi pratade om den här personens ineffektivitet med henne och hon sa att hon är medveten om det och att hon har ögonen på henne.
Sedan får vi jobb nummer två klockan två och eftersom allt ska gå med dagens post så var det ju lite halvstressigt då posten går härifrån klockan tre. Den här personen i fråga får 25-30 fakturor och hon blir ändå inte klar innan någon av oss så min kollega som sitter bredvid tar några och viker och kuverterar.
När jobben sedan är klara så tackar ekonomichefen för ett snabbt och fint jobb och hon som har gjort minst är den som tar åt sig mest av det. Som om hon skulle ha dragit det tyngsta lasset själv. Vi två som stressat livet ur oss för att få det klart sa inte mycket alls. Min andra kollega här i växeln sa något som stämde jättebra: "Jag har aldrig sett henne stressa." Man kan ge henne ett jobb som måste var klart på en timme, men hon gör sakerna i sin takt och emellanåt går hon ifrån och torkar bord eller plockar in kontorsvaror. Så kan man inte jobba.
Jag följde med två av rökarna ut idag då jag kände att jag behövde frisk luft och få prata av mig lite. Jag märkte att jag inte är den enda som behövde det. Den ena av rökarna kände att hon hade samma problem med den här växelkollegan som vi andra har och hon har inte lika mycket med henne att göra som vi andra som sitter med henne hela dagarna. Den här kollegan sa att vår chef vid ett tillfälle sagt att: "Hon verkar inte ha alla hästar hemma."
Men lite glad är jag i alla fall. Jag har hittat min favoritradiostation på nätet. Så jag sitter med en hörlur i örat och kan koppla ifrån vissa störande moment lite i alla fall...
Nu när klockan var runt 15:30 så kom vår chef och frågade om vi var medvetna om att det här fakturajobbet kommer vi att få resten av veckan och kanske även början av nästa. Den här saktfärdiga kollegan säger då: "Ja, det vet vi. Men det är ju inte så mycket. Eller?" Jag säger då att det fyller en blå postlåda, samtidigt som jag och vår chef utbyter en talande blick.
Idag har vi haft fullt upp med jobb fram till nu. Ett jobb som bestod av 725 A4 ark som ska falsas och kuverteras och på kuvertet ska det på en adressettikett. Kuverten är inte av den självhäftande typen, så vi får ha kuvertfuktare. Vi är tre i växeln nu och jag ljuger inte om jag säger att en av oss gjorde en sjättedel av allt och vi andra två fick göra resten. Vi två gjorde det på två timmar medan hon inte var klar när jag kom tillbaka från lunchen (d.v.s. två timmar efter det att vi var klara).
Men eftersom vi skulle få några hundra fakturor som skulle vikas och kuverteras så satt vår chef och hjälpte oss med det (när jag kom tillbaka från lunchen) så att det var klart när det andra jobbet kom. Vi pratade om den här personens ineffektivitet med henne och hon sa att hon är medveten om det och att hon har ögonen på henne.
Sedan får vi jobb nummer två klockan två och eftersom allt ska gå med dagens post så var det ju lite halvstressigt då posten går härifrån klockan tre. Den här personen i fråga får 25-30 fakturor och hon blir ändå inte klar innan någon av oss så min kollega som sitter bredvid tar några och viker och kuverterar.
När jobben sedan är klara så tackar ekonomichefen för ett snabbt och fint jobb och hon som har gjort minst är den som tar åt sig mest av det. Som om hon skulle ha dragit det tyngsta lasset själv. Vi två som stressat livet ur oss för att få det klart sa inte mycket alls. Min andra kollega här i växeln sa något som stämde jättebra: "Jag har aldrig sett henne stressa." Man kan ge henne ett jobb som måste var klart på en timme, men hon gör sakerna i sin takt och emellanåt går hon ifrån och torkar bord eller plockar in kontorsvaror. Så kan man inte jobba.
Jag följde med två av rökarna ut idag då jag kände att jag behövde frisk luft och få prata av mig lite. Jag märkte att jag inte är den enda som behövde det. Den ena av rökarna kände att hon hade samma problem med den här växelkollegan som vi andra har och hon har inte lika mycket med henne att göra som vi andra som sitter med henne hela dagarna. Den här kollegan sa att vår chef vid ett tillfälle sagt att: "Hon verkar inte ha alla hästar hemma."
Men lite glad är jag i alla fall. Jag har hittat min favoritradiostation på nätet. Så jag sitter med en hörlur i örat och kan koppla ifrån vissa störande moment lite i alla fall...
Nu när klockan var runt 15:30 så kom vår chef och frågade om vi var medvetna om att det här fakturajobbet kommer vi att få resten av veckan och kanske även början av nästa. Den här saktfärdiga kollegan säger då: "Ja, det vet vi. Men det är ju inte så mycket. Eller?" Jag säger då att det fyller en blå postlåda, samtidigt som jag och vår chef utbyter en talande blick.
Kommentarer
Trackback