Fan också!
Här tror man att man är i kontroll över sin kropp och sina känslor men inte då.
Fick ett samtal från mammsen idag på jobbet och hon berättade att farmor hade dött någon gång på natten. Precis när man får sådana nyheter så blir allt nollställt och man befinner sig som i ett vacuum.
Så länge man är på jobbet så funkar det bra. Man sysselsätter sig hela tiden med något och har folk omkring sig som gör att man inte kan tänka så mycket på det.
Sedan kom jag hem och jag satte mig framför datorn och sedan så börjar det bara rinna från ögonen. Ingen förvarning alls. Kroppen, psyket och känslorna tar kontrollen över min kropp och jag gillar inte det och när det väl en gång har börjat rinna så går det inte att få det att sluta. Små kortare uppehåll är det, men sedan rinner det igen.
Har hört någostans att sorgen egentligen grundar sig i ren och skär egoism. Man är ledsen för att man aldrig kommer att träffa personen ifråga. Man är inte ledsen för den personen som är död, utan för att man själv inte kommer att träffa den personen som har dött igen.
Egentligen så var det här inte så oväntat. Farmor låg på ett sjukhem sedan flera år tillbaka efter en stroke som gjorde henne delvis förlamad i den vänstra sidan av kroppen, men efter stroken började tecknen för senilitet komma. Nu på slutet så var det inte många hon kände igen. Det kan väl ha varit pappa då eftersom han har varit med i hennes liv längst av oss som hälsade på lite då och då. Och egentligen så är det skönt för alla att hon äntligen har fått somna in - även fastän hon var lycklig i sin lilla värld. Fast samtidigt så vill man alltid ha dem kvar. Kan säga att jag fruktar den dagen mina föräldrar går bort. Om jag fick bestämma så skulle de aldrig få dö, men nu får jag tyvärr inte bestämma sådana saker.
Skrev in på min Facebook-sida om det som hade hänt och det svaret (av de som jag hittills har fått) som jag värderade högst var från Stephanie från England. Hon skrev: "Honey, I'm sorry. E-mail me if you need anything. Hope you're okay?" Men alla som skrivit något har varit så gulliga. En annan kvinna (Ann, USA) skrev när jag hade skrivit att jag avskyr att gråta, men att mina ögon nu var i kontroll: "let it out, better out than in. You will stress more if you do not let out the emotions. Time is a good healer so be patient with yourself and your heart."
Fick ett samtal från mammsen idag på jobbet och hon berättade att farmor hade dött någon gång på natten. Precis när man får sådana nyheter så blir allt nollställt och man befinner sig som i ett vacuum.
Så länge man är på jobbet så funkar det bra. Man sysselsätter sig hela tiden med något och har folk omkring sig som gör att man inte kan tänka så mycket på det.
Sedan kom jag hem och jag satte mig framför datorn och sedan så börjar det bara rinna från ögonen. Ingen förvarning alls. Kroppen, psyket och känslorna tar kontrollen över min kropp och jag gillar inte det och när det väl en gång har börjat rinna så går det inte att få det att sluta. Små kortare uppehåll är det, men sedan rinner det igen.
Har hört någostans att sorgen egentligen grundar sig i ren och skär egoism. Man är ledsen för att man aldrig kommer att träffa personen ifråga. Man är inte ledsen för den personen som är död, utan för att man själv inte kommer att träffa den personen som har dött igen.
Egentligen så var det här inte så oväntat. Farmor låg på ett sjukhem sedan flera år tillbaka efter en stroke som gjorde henne delvis förlamad i den vänstra sidan av kroppen, men efter stroken började tecknen för senilitet komma. Nu på slutet så var det inte många hon kände igen. Det kan väl ha varit pappa då eftersom han har varit med i hennes liv längst av oss som hälsade på lite då och då. Och egentligen så är det skönt för alla att hon äntligen har fått somna in - även fastän hon var lycklig i sin lilla värld. Fast samtidigt så vill man alltid ha dem kvar. Kan säga att jag fruktar den dagen mina föräldrar går bort. Om jag fick bestämma så skulle de aldrig få dö, men nu får jag tyvärr inte bestämma sådana saker.
Skrev in på min Facebook-sida om det som hade hänt och det svaret (av de som jag hittills har fått) som jag värderade högst var från Stephanie från England. Hon skrev: "Honey, I'm sorry. E-mail me if you need anything. Hope you're okay?" Men alla som skrivit något har varit så gulliga. En annan kvinna (Ann, USA) skrev när jag hade skrivit att jag avskyr att gråta, men att mina ögon nu var i kontroll: "let it out, better out than in. You will stress more if you do not let out the emotions. Time is a good healer so be patient with yourself and your heart."
Kommentarer
Trackback