*snyft* *blä* *mutter* *morr*
Jag har sedan en vecka tillbaka vetat hur det sista avsnittet av RH S3 skulle sluta och jag blev lite smått förbannad över det slutet.
I avsnitt 12 så ...
Vet du. Vi gör så här. Jag varnar först för att jag nu kommer att berätta hur det hela kommer att sluta. Så om du inte vill veta så sluta läs nu, eller skyll dig själv.
I S3 så kommer det in tre nya karaktärer. Kate och Broder Tuck som ansluter sig till RHs gäng och så Guys lillasyster Isabella. I början tror man att Izzy kommer att vara en lierad med RH, men så är inte fallet. Izzy är en maktgalen kvinna som blir utnämnd till den nya sheriffen av Nottingham eftersom Guy har "dödat" den förra.
Izzy vill döda Guy för att han gifte bort henne när hon var 13 år till en man som erbjöd honom en stor summa pengar. (Egentligen inte så ovanligt på den tiden så hennes hat är inte trovärdigt.)
Guys sista dagar som en fri man börjar när han vänder sig mot prins John och försöker döda denne och efter dess är han på flykt.
Efter en del saker som händer så tillfångatar Izzy Guy och sätter honom i en fängelsehåla där han väntar på avrättning.
Där träffar Guy Meg och hon får honom att tänka över sitt liv.
Sedan kommer dagen för deras avrättning och Guy bönar och ber sin syster att inte döda Meg, men Izzy är en kvinna utan hjärta och säger åt bödeln att hugga halsen av dem båda.
Robin Hood räddar dem och när Guy och Meg är på väg ner från plattformen så kommer en soldat med nå't vapen mot Guy som står med ryggen åt honom. Meg ser det och puttar Guy åt sidan och blir själv spetsad.
Guy bär iväg med henne ut i skogen och där dör hon under ett träd och Guy gråter över henne, men ännu mer över Marian då Meg påminde honom om henne.
En dag stöter Guy och Robin på varandra i skogen men precis innan de börjar slåss så blir båda drogade av en liten pil.
De vaknar upp vid en lägereld och får sedan sitt livs historia berättad för sig och sedan får de veta att de har en halvbror som de måste rädda från att bli avrättad.
De tar sig till York och får ut sin gemensamma halvbror Archer ur fängelset, men tillfångatas och så ska de avrättas genom hängning. Men räddas i sista stund.
Robins gäng är inte överlyckliga över Gisbornes närvaro och ifrågasätter sin ledare vid flera tillfällen.
Så här långt tror jag har berättat tidigare så nu till de sista två avsnitten.
I avsnitt 12 så blir Allan a Dale utpekad som en förrädare igen och när gänget plus Guy ska ge sig iväg för att inta slottet i Nottingham så lämnar de honom kvar där. De binder fast honom och ska ta hand om honom när de kommer tillbaka.
Allan lyckas ta sig loss och är på väg därifrån när han blir attackerad av två soldater som han slår ner och dödar.
Sedan ser han ett stort följe av män och är på väg till Nottingham för att varna Robin när han får en massa pilar i sig och precis innan han dör så tittar han upp på en person (som vi inte får se) och säger "Du!"
Exit: Allan a Dale.
Det var misstag nummer ett. Döda en av karaktärerna som är populärast i gänget. En karaktär som båda sidor gillar. Både de som är så kallade Darksiders och de som kallas Lightsiders. Du kan nog gissa vad det betyder själv.
I avsnitt 13... Ja, här är det ett stort manfall. Den första som dör är Guy. Han blir dödad av sheriffen och sin egen syster när han räddar Robin från att bli spetsad av Isabellas kniv och han dör i tron om att ingen kommer att möta honom på den andra sidan! *sliter håret i frustration* Det var inte så här han skulle dö!
Den andra och tredje som dör är sheriffen och Isabella. De sprängs i tusen bitar när slottet exploderar. Den fjärde som dör är Robin Hood. Han har blivit förgiftad av Isabella när hon rispade honom med kniven. När Robin dör så får man se hur Marian kommer för att hämta honom.
Så nu får vi se om BBC kommer att göra en säsong fyra. De som finns kvar av originaluppsättningen av skådespelarna är nu Sam Troughton som spelar Much (fast det ryktas om att han inte vill vara med en säsong till) och Gordon Kennedy som spelar Lille John. Sedan har vi Archer (den nya Robin Hood om det blir en till säsong), Kate och Broder Tuck. För mig känns det här inte hållbart och med tanke på hur S3 har spårat ur tack vare manusförfattarna så... Nä.
Robin Hood tog i vilket fall som helst slut för mig när Guy dog och det står jag för då han var den enda anledningen till att jag tittade på serien och jag vet att jag inte är ensam om det.
Sedan tappade serien många tittare när Allan och Robin dog. Har svårt att se hur den här serien nu skulle kunna ha så många tittare kvar. Många barn har redan övergett serien då de inte tycker att den är bra längre. För mycket pussande för deras smak. Sedan tror jag en del föräldrar inte låter barnen titta på serien längre då den har blivit väldigt våldsam. Fast jag måste säga att scenerna när de slåss är mycket bättre nu än de var i S1 och S2.
Nu så fick jag redan i går kväll tag i avsnittet och har sett det ett antal gånger redan och jag kan inte hjälpa det, men varje gång det är Guys dödsscen så blir det väldigt vått om kinderna. Den är oerhört bra spelad. Robins dödsscen däremot lämnar mig kall.
Det är en stor skillnad på skådespelarna och det är inte rättvist mot Jonas Armstrong att jämföra honom med Richard Armitage. Jonas har dock blivit bättre och bättre då han har fått mer erfarenhet genom de här tre säsongerna och han är tio år yngre än Richard så han har ju framtiden för sig. Men Jonas känns helt enkelt inte övertygande, inte äkta. Man känner att han försöker spela en karaktär medans Richard blir karaktären han spelar.
Så dessa manusförfattare har nu lyckats med konststycket att göra sig av med sammanlagt (S2 och S3) åtta huvudkaraktärer.
I S2 så försvann:
Marian (Dödad av Gisborne. Hur tänkte de här?).
Will och Djaq som gifte sig och stannade kvar i det Heliga Landet.
I S3 så försvann:
Allan a Dale (Dödad av sheriffen).
Guy of Gisborne (Dödad av sheriffen och sin lillasyster Isabella).
Sheriff Vasey (Sprängd i bitar).
Isabella of Gisborne (Thornton?) (Sprängd i bitar).
Robin Hood (Dödad av Isabella som förgiftade honom med en rispa från en förgiftad kniv).
Och nu ska jag titta på avsnitt 13 igen och gråta en skvätt igen. (Trots att det inte har visats på brittisk tv än.)
I avsnitt 12 så ...
Vet du. Vi gör så här. Jag varnar först för att jag nu kommer att berätta hur det hela kommer att sluta. Så om du inte vill veta så sluta läs nu, eller skyll dig själv.
I S3 så kommer det in tre nya karaktärer. Kate och Broder Tuck som ansluter sig till RHs gäng och så Guys lillasyster Isabella. I början tror man att Izzy kommer att vara en lierad med RH, men så är inte fallet. Izzy är en maktgalen kvinna som blir utnämnd till den nya sheriffen av Nottingham eftersom Guy har "dödat" den förra.
Izzy vill döda Guy för att han gifte bort henne när hon var 13 år till en man som erbjöd honom en stor summa pengar. (Egentligen inte så ovanligt på den tiden så hennes hat är inte trovärdigt.)
Guys sista dagar som en fri man börjar när han vänder sig mot prins John och försöker döda denne och efter dess är han på flykt.
Efter en del saker som händer så tillfångatar Izzy Guy och sätter honom i en fängelsehåla där han väntar på avrättning.
Där träffar Guy Meg och hon får honom att tänka över sitt liv.
Sedan kommer dagen för deras avrättning och Guy bönar och ber sin syster att inte döda Meg, men Izzy är en kvinna utan hjärta och säger åt bödeln att hugga halsen av dem båda.
Robin Hood räddar dem och när Guy och Meg är på väg ner från plattformen så kommer en soldat med nå't vapen mot Guy som står med ryggen åt honom. Meg ser det och puttar Guy åt sidan och blir själv spetsad.
Guy bär iväg med henne ut i skogen och där dör hon under ett träd och Guy gråter över henne, men ännu mer över Marian då Meg påminde honom om henne.
En dag stöter Guy och Robin på varandra i skogen men precis innan de börjar slåss så blir båda drogade av en liten pil.
De vaknar upp vid en lägereld och får sedan sitt livs historia berättad för sig och sedan får de veta att de har en halvbror som de måste rädda från att bli avrättad.
De tar sig till York och får ut sin gemensamma halvbror Archer ur fängelset, men tillfångatas och så ska de avrättas genom hängning. Men räddas i sista stund.
Robins gäng är inte överlyckliga över Gisbornes närvaro och ifrågasätter sin ledare vid flera tillfällen.
Så här långt tror jag har berättat tidigare så nu till de sista två avsnitten.
I avsnitt 12 så blir Allan a Dale utpekad som en förrädare igen och när gänget plus Guy ska ge sig iväg för att inta slottet i Nottingham så lämnar de honom kvar där. De binder fast honom och ska ta hand om honom när de kommer tillbaka.
Allan lyckas ta sig loss och är på väg därifrån när han blir attackerad av två soldater som han slår ner och dödar.
Sedan ser han ett stort följe av män och är på väg till Nottingham för att varna Robin när han får en massa pilar i sig och precis innan han dör så tittar han upp på en person (som vi inte får se) och säger "Du!"
Exit: Allan a Dale.
Det var misstag nummer ett. Döda en av karaktärerna som är populärast i gänget. En karaktär som båda sidor gillar. Både de som är så kallade Darksiders och de som kallas Lightsiders. Du kan nog gissa vad det betyder själv.
I avsnitt 13... Ja, här är det ett stort manfall. Den första som dör är Guy. Han blir dödad av sheriffen och sin egen syster när han räddar Robin från att bli spetsad av Isabellas kniv och han dör i tron om att ingen kommer att möta honom på den andra sidan! *sliter håret i frustration* Det var inte så här han skulle dö!
Den andra och tredje som dör är sheriffen och Isabella. De sprängs i tusen bitar när slottet exploderar. Den fjärde som dör är Robin Hood. Han har blivit förgiftad av Isabella när hon rispade honom med kniven. När Robin dör så får man se hur Marian kommer för att hämta honom.
Så nu får vi se om BBC kommer att göra en säsong fyra. De som finns kvar av originaluppsättningen av skådespelarna är nu Sam Troughton som spelar Much (fast det ryktas om att han inte vill vara med en säsong till) och Gordon Kennedy som spelar Lille John. Sedan har vi Archer (den nya Robin Hood om det blir en till säsong), Kate och Broder Tuck. För mig känns det här inte hållbart och med tanke på hur S3 har spårat ur tack vare manusförfattarna så... Nä.
Robin Hood tog i vilket fall som helst slut för mig när Guy dog och det står jag för då han var den enda anledningen till att jag tittade på serien och jag vet att jag inte är ensam om det.
Sedan tappade serien många tittare när Allan och Robin dog. Har svårt att se hur den här serien nu skulle kunna ha så många tittare kvar. Många barn har redan övergett serien då de inte tycker att den är bra längre. För mycket pussande för deras smak. Sedan tror jag en del föräldrar inte låter barnen titta på serien längre då den har blivit väldigt våldsam. Fast jag måste säga att scenerna när de slåss är mycket bättre nu än de var i S1 och S2.
Nu så fick jag redan i går kväll tag i avsnittet och har sett det ett antal gånger redan och jag kan inte hjälpa det, men varje gång det är Guys dödsscen så blir det väldigt vått om kinderna. Den är oerhört bra spelad. Robins dödsscen däremot lämnar mig kall.
Det är en stor skillnad på skådespelarna och det är inte rättvist mot Jonas Armstrong att jämföra honom med Richard Armitage. Jonas har dock blivit bättre och bättre då han har fått mer erfarenhet genom de här tre säsongerna och han är tio år yngre än Richard så han har ju framtiden för sig. Men Jonas känns helt enkelt inte övertygande, inte äkta. Man känner att han försöker spela en karaktär medans Richard blir karaktären han spelar.
Så dessa manusförfattare har nu lyckats med konststycket att göra sig av med sammanlagt (S2 och S3) åtta huvudkaraktärer.
I S2 så försvann:
Marian (Dödad av Gisborne. Hur tänkte de här?).
Will och Djaq som gifte sig och stannade kvar i det Heliga Landet.
I S3 så försvann:
Allan a Dale (Dödad av sheriffen).
Guy of Gisborne (Dödad av sheriffen och sin lillasyster Isabella).
Sheriff Vasey (Sprängd i bitar).
Isabella of Gisborne (Thornton?) (Sprängd i bitar).
Robin Hood (Dödad av Isabella som förgiftade honom med en rispa från en förgiftad kniv).
Och nu ska jag titta på avsnitt 13 igen och gråta en skvätt igen. (Trots att det inte har visats på brittisk tv än.)
Är jag förvånad? Nä, inte direkt
Läste en artikel i dagens Aftonblad om fildelningen. Här är artikeln
Är jag förvånad över den utveckligen? Nä, det kan jag inte påstå direkt. Jag har hela tiden sagt att det var en tillfällig svacka och nu är beviset här.
I dag var det en trevlig inledning och jag kan inte påstå att jag är på det bästa humöret just nu. Min ena kollega är ledig idag och den andra kollegan sa att hon gärna ville ta hennes jourtid. En kvart på morgonen och en kvart vid stängning. Jag kan inte påstå att jag blev överraskad när jag fick ett SMS från henne klockan åtta där det stod att hon försovit sig. Lite senare ringde hon och sa att hon inte mådde så bra och ytterligare några minuter senare får jag ett SMS där det står att hon är dålig i magen och känner sig svag så hon lägger sig ett tag till. Men hon lovar att komma. Jag berättar det för vår chef och hon blev allt annat än glad. Hon ska ta sig ett snack med den här kollegan. (Ja, det är samma gamla vanliga kollega som är allmänt jobbig.)
Min kollega dök upp fem i elva och hon verkar inte ens ha vett att skämmas för sitt beteende. Men hon skrev ett mail till vår chef där hon sa att hon hade tagit en halv sjukdag.
Är jag förvånad över den utveckligen? Nä, det kan jag inte påstå direkt. Jag har hela tiden sagt att det var en tillfällig svacka och nu är beviset här.
I dag var det en trevlig inledning och jag kan inte påstå att jag är på det bästa humöret just nu. Min ena kollega är ledig idag och den andra kollegan sa att hon gärna ville ta hennes jourtid. En kvart på morgonen och en kvart vid stängning. Jag kan inte påstå att jag blev överraskad när jag fick ett SMS från henne klockan åtta där det stod att hon försovit sig. Lite senare ringde hon och sa att hon inte mådde så bra och ytterligare några minuter senare får jag ett SMS där det står att hon är dålig i magen och känner sig svag så hon lägger sig ett tag till. Men hon lovar att komma. Jag berättar det för vår chef och hon blev allt annat än glad. Hon ska ta sig ett snack med den här kollegan. (Ja, det är samma gamla vanliga kollega som är allmänt jobbig.)
Min kollega dök upp fem i elva och hon verkar inte ens ha vett att skämmas för sitt beteende. Men hon skrev ett mail till vår chef där hon sa att hon hade tagit en halv sjukdag.
Dumma fåglar
Ja, i lördags så satt jag på terrassen för jag ville vänja mina sädesärlor vid mig. Tror ni att de där två fåglarna uppskattade min uppoffring att sitta ute i det gråtrista vädret? Inte då. Jag gav upp efter en kvart och gick in igen. De gillade verkligen inte mig alls och det trots att jag satt ungefär två meter från boet. Fick i alla fallnågra bilder på de två vuxna individerna.
Igår när jag kom hem så slogs jag av att det var så tyst inne. Det var inget pipande från terrassen. Men jag tänkte först att det nog berodde på att de vuxna var ute och jagade insekter. Men när det hade varit tyst i en halvtimme gick jag ut och lyfte på "taket" till boet och såg att det var tomt där. De dumma fåglarna hade flygit ut när jag var på jobbet. Jag som hade sett fram emot att få se de små klumpigt flaxande ungarnas första försök att flyga. Men tji fick jag!
Lite bilder från i lördags och den sista bilden (bild 5) tog jag igår.
Igår när jag kom hem så slogs jag av att det var så tyst inne. Det var inget pipande från terrassen. Men jag tänkte först att det nog berodde på att de vuxna var ute och jagade insekter. Men när det hade varit tyst i en halvtimme gick jag ut och lyfte på "taket" till boet och såg att det var tomt där. De dumma fåglarna hade flygit ut när jag var på jobbet. Jag som hade sett fram emot att få se de små klumpigt flaxande ungarnas första försök att flyga. Men tji fick jag!
Lite bilder från i lördags och den sista bilden (bild 5) tog jag igår.
Fan också!
Här tror man att man är i kontroll över sin kropp och sina känslor men inte då.
Fick ett samtal från mammsen idag på jobbet och hon berättade att farmor hade dött någon gång på natten. Precis när man får sådana nyheter så blir allt nollställt och man befinner sig som i ett vacuum.
Så länge man är på jobbet så funkar det bra. Man sysselsätter sig hela tiden med något och har folk omkring sig som gör att man inte kan tänka så mycket på det.
Sedan kom jag hem och jag satte mig framför datorn och sedan så börjar det bara rinna från ögonen. Ingen förvarning alls. Kroppen, psyket och känslorna tar kontrollen över min kropp och jag gillar inte det och när det väl en gång har börjat rinna så går det inte att få det att sluta. Små kortare uppehåll är det, men sedan rinner det igen.
Har hört någostans att sorgen egentligen grundar sig i ren och skär egoism. Man är ledsen för att man aldrig kommer att träffa personen ifråga. Man är inte ledsen för den personen som är död, utan för att man själv inte kommer att träffa den personen som har dött igen.
Egentligen så var det här inte så oväntat. Farmor låg på ett sjukhem sedan flera år tillbaka efter en stroke som gjorde henne delvis förlamad i den vänstra sidan av kroppen, men efter stroken började tecknen för senilitet komma. Nu på slutet så var det inte många hon kände igen. Det kan väl ha varit pappa då eftersom han har varit med i hennes liv längst av oss som hälsade på lite då och då. Och egentligen så är det skönt för alla att hon äntligen har fått somna in - även fastän hon var lycklig i sin lilla värld. Fast samtidigt så vill man alltid ha dem kvar. Kan säga att jag fruktar den dagen mina föräldrar går bort. Om jag fick bestämma så skulle de aldrig få dö, men nu får jag tyvärr inte bestämma sådana saker.
Skrev in på min Facebook-sida om det som hade hänt och det svaret (av de som jag hittills har fått) som jag värderade högst var från Stephanie från England. Hon skrev: "Honey, I'm sorry. E-mail me if you need anything. Hope you're okay?" Men alla som skrivit något har varit så gulliga. En annan kvinna (Ann, USA) skrev när jag hade skrivit att jag avskyr att gråta, men att mina ögon nu var i kontroll: "let it out, better out than in. You will stress more if you do not let out the emotions. Time is a good healer so be patient with yourself and your heart."
Fick ett samtal från mammsen idag på jobbet och hon berättade att farmor hade dött någon gång på natten. Precis när man får sådana nyheter så blir allt nollställt och man befinner sig som i ett vacuum.
Så länge man är på jobbet så funkar det bra. Man sysselsätter sig hela tiden med något och har folk omkring sig som gör att man inte kan tänka så mycket på det.
Sedan kom jag hem och jag satte mig framför datorn och sedan så börjar det bara rinna från ögonen. Ingen förvarning alls. Kroppen, psyket och känslorna tar kontrollen över min kropp och jag gillar inte det och när det väl en gång har börjat rinna så går det inte att få det att sluta. Små kortare uppehåll är det, men sedan rinner det igen.
Har hört någostans att sorgen egentligen grundar sig i ren och skär egoism. Man är ledsen för att man aldrig kommer att träffa personen ifråga. Man är inte ledsen för den personen som är död, utan för att man själv inte kommer att träffa den personen som har dött igen.
Egentligen så var det här inte så oväntat. Farmor låg på ett sjukhem sedan flera år tillbaka efter en stroke som gjorde henne delvis förlamad i den vänstra sidan av kroppen, men efter stroken började tecknen för senilitet komma. Nu på slutet så var det inte många hon kände igen. Det kan väl ha varit pappa då eftersom han har varit med i hennes liv längst av oss som hälsade på lite då och då. Och egentligen så är det skönt för alla att hon äntligen har fått somna in - även fastän hon var lycklig i sin lilla värld. Fast samtidigt så vill man alltid ha dem kvar. Kan säga att jag fruktar den dagen mina föräldrar går bort. Om jag fick bestämma så skulle de aldrig få dö, men nu får jag tyvärr inte bestämma sådana saker.
Skrev in på min Facebook-sida om det som hade hänt och det svaret (av de som jag hittills har fått) som jag värderade högst var från Stephanie från England. Hon skrev: "Honey, I'm sorry. E-mail me if you need anything. Hope you're okay?" Men alla som skrivit något har varit så gulliga. En annan kvinna (Ann, USA) skrev när jag hade skrivit att jag avskyr att gråta, men att mina ögon nu var i kontroll: "let it out, better out than in. You will stress more if you do not let out the emotions. Time is a good healer so be patient with yourself and your heart."
Trevlig lunch
Idag var jag ute och åt lunch med mina föredetta Dagab-kompisar; båda två. Synd bara att en timme är en så kort tid.
Det började med ett mail i måndags:
" Hej mina kära vänner...vad säger ni om en gemensam lunch på onsdag?
Det började med ett mail i måndags:
" Hej mina kära vänner...vad säger ni om en gemensam lunch på onsdag?
/ [Hennes namn]"
Jag skrev tillbaka att jag gärna äter lunch med dem på onsdagen och han svarade att han gärna gjorde det med.
Idag på morgonen kom ett mail från henne:
"Ska jag komma och plocka upp dig straxt efter 11 [Mitt namn]?
[Hans namn] du åker bil idag eller??
/[Hennes namn]"
Så när klockan var elva så tar jag på mig kavajen till kostymen och gör mig redo för att gå. Jag vet av erfarenhet att det tar ungefär fem minuter för henne att komma hit så det var inte någon panik för mig att göra mig i ordning.
Det var länge sedan jag blev så paff och överraskad som jag blev idag.
En minut över elva så kommer det en person uppför trapporna och det är inte hon som kommer där utan han. Det tog en halv sekund eller så innan jag fattade att det var han. Han hade ringt till henne och sagt att eftersom hon har så tight lunchschema så tog han på sig att hämta mig och samtidigt så fick han ju se "nybygget" för första gången. Han blev impad av det kan jag säga. Han sa att han kanske någongång skulle ta med sig matlådan hit och käka lunch, men jag tror inte att det kommer att hända, någonsin.
Min ena kollega skojade till det lite och frågade om vi skulle på en lunchdate. Samma kollega sa senare när jag kom tillbaka från lunchen att det var första gången som hon hade sett mig generad. Jag blev tydligen lite röd om kinderna lite snabbt där. Så åkte vi iväg till restaurangen vi skulle till och det tar några minuter med bil.
Vi såg inte hennes bil där så han ville kolla in i receptionen och se om det var någon han kände som satt där och det var det. Så han stod där och pratade i några minuter när hans telefon ringde och det var hon som undrade var vi var så då gick vi till restaurangen.
Så satte vi oss med vår mat och snackade om allt och inget sedan var hon tvungen att springa för att hinna tillbaka i tid till jobbet. Han och jag satt kvar i tio minuter en kvart till och snackade innan vi gick därifrån.
Det vi tre kom fram till var i alla fall att vi skulle ta en A/W när vädret är lite varmare så vi har mer tid på oss att sitta och snacka.
Det här var en väldigt trevlig lunch måste jag säga. Fick en liten energikick av den. ;-) Fyra kramar inom loppet av en timme gör underverk.
Sädesärlebebisar
Idag när jag satt här framför datorn, utan några störande ljud omkring mig så hörde jag något som lite då och då lät lite pipande. Jag lokaliserade det till köksregionen och efter ett tag så anade jag vad det kunde vara för något som lät, men för att få det bekräftat så höll jag uppsikt genom glasdörren och fönstren mot terrassen.
Efter några minuter så fick jag det bekräftat när jag såg en sädesärla komma inflygande med någon halvstor insekt i näbben. När den hade hoppat upp till hörnan där jag förra året hade ett bo, men inga ungar, och det började pipa så fick jag det hela bekräftat. Jag har en sädesärlefamilj på min terrass. :-D Tyvärr kan jag inte ta några kort då det inte går att se boet utan att ommöblera krukorna som de har valt så därför låter jag dem vara ifred.
Så har jag då sett avsnitt tio av säsong tre av Robin Hood och... Ja, den här serien är inte direkt känd för sin kontiuitet och det som händer här stämmer inte överens med vissa saker som hände i säsong ett, men man kan ta det ändå eftersom man vet om att det är så serien fungerar. Kontinuitet och historisk korrekthet har aldrig existerat i den här serien. Men den är trevlig att titta på ändå. ;-)
I det här avsnittet så får vi se lite av Robins och Guys barndom och nu förstår man helt klart bättre varför Guy inte gillar Robin speciellt mycket. Robin är inget annat än en bortskämd barnrumpa om skyddades från livets svårigheter och inte behövde ta ansvar för sina handlingar, medans Guy däremot inte hade det så lätt och Robin och hans pappa gjorde inte saker och ting lättare för honom heller. Robins familj (han och pappa Malcolm) orsakade familjen Gisbornes fall.
Nu ska de två i alla fall ut och - tillsammans - rädda deras halvbror, Archer.
Och nej! Robin och Guy är inte släkt med varandra (tack och lov).
Efter några minuter så fick jag det bekräftat när jag såg en sädesärla komma inflygande med någon halvstor insekt i näbben. När den hade hoppat upp till hörnan där jag förra året hade ett bo, men inga ungar, och det började pipa så fick jag det hela bekräftat. Jag har en sädesärlefamilj på min terrass. :-D Tyvärr kan jag inte ta några kort då det inte går att se boet utan att ommöblera krukorna som de har valt så därför låter jag dem vara ifred.
Så har jag då sett avsnitt tio av säsong tre av Robin Hood och... Ja, den här serien är inte direkt känd för sin kontiuitet och det som händer här stämmer inte överens med vissa saker som hände i säsong ett, men man kan ta det ändå eftersom man vet om att det är så serien fungerar. Kontinuitet och historisk korrekthet har aldrig existerat i den här serien. Men den är trevlig att titta på ändå. ;-)
I det här avsnittet så får vi se lite av Robins och Guys barndom och nu förstår man helt klart bättre varför Guy inte gillar Robin speciellt mycket. Robin är inget annat än en bortskämd barnrumpa om skyddades från livets svårigheter och inte behövde ta ansvar för sina handlingar, medans Guy däremot inte hade det så lätt och Robin och hans pappa gjorde inte saker och ting lättare för honom heller. Robins familj (han och pappa Malcolm) orsakade familjen Gisbornes fall.
Nu ska de två i alla fall ut och - tillsammans - rädda deras halvbror, Archer.
Och nej! Robin och Guy är inte släkt med varandra (tack och lov).
Trevligt värre SL
Ja, det är inte ofta det inträffar, men ibland så går saker och ting sönder och det har jag all förståelse för. Igår blev jag stående på T-Centralen i 45-50 minuter innan t-banan kom för att det var ett signalfel i Skanstull. Och det är helt ok, även fast det inte är kul.
Det som retar mig är bristen på information. När jag kom ner på plattformen hade jag musik i lurarna, men när jag hade stått och väntat i tio minuter utan att ett enda tåg kommit förbi så stängde jag av musiken och tog ut lurarna för att höra om de sa något i högtalarna.
När jag hade stått i en kvart utan att de hade sagt något ringde jag mammsen så hon satte på radion och lyssnade. Hon ringde upp 5-10 minuter senare och sa att det var ett signalfel i Skanstull och att det bara drabbade tågen på gröna linjen västerut, det vill säga min linje och åt mitt håll.
Precis när vi lade på så säger de i högtalarna att trafiken förväntades komma igång om fem minuter efter signalfelet i Skanstull. Så när jag hade stått på T-Centralen i 20-25 minuter så pratade de i högtalarna. Det retade jag mig otroligt på. När det är stopp så tycker man att de kunde ropa ut i högtalarna åtminstone var femte minut då det hela tiden kommer folk till stationerna.
När de hade berättat att trafiken skulle komma igång så dröjde det väl lite mer än fem minuter, men det är som vanligt så det är man införstådd med. Jag klev på ett Hässelbytåg ett par minuter över sex lagom lycklig. Men så fort beskedet om att trafiken skulle komma igång strax så satte jag i lurarna i öronen och drog på Metallica på en väldigt hög volym. Det var inte den högsta, men tre snäpp från maxvolymen i telefonen. Jag ville ha riktigt hög volym för att spränga bort all irritation jag kände vid det där tillfället. Jag brydde mig inte om det störde mina medtrafikanter det minsta. Jag orkade inte visa hänsyn eller vara trevlig mot någon. Ett fel ord igår och det hade varit synd om den människan.
Som om inte det där trasslet räckte.
När jag klev av tunnelbanan så blev det en rask promenad hem. Ytterligare ett sätt att försöka bli av med lite irritation. Men sedan när jag kom hem så står det utanför min port en bil och den bilen tillhörde en hissreparationsfirma. Så till råga på allt så var jag tvungen att ta trapporna upp. Och efter att ha haft en restid på 2 timmar och 10 minuter så är man inte riktigt upplagd för sådana saker direkt.
När jag kom hem så var det hårtvättningsdag. Tänkte att ett varmt bad skulle få mig att koppla av, men jag fann ingen ro att ligga i badet så det blev nog ett av de snabbaste baden jag någonsin tagit i mitt liv. Det var knappt att spikmattan kunde få mig att koppla av när jag skulle sova. Tiden när jag låg på den (30 minuter) gick visserligen snabbt, men jag fick inte samma avkoppling som jag brukar få.
Igår så var det storfrämmande (eller nå't) hemma i Vällingby C klockan 16:30. Norska ESC-vinnaren Alexander Rybak gjorde sin enda skivsignering i Sverige i K:fem-huset. Ett inslag från Expressen finns HÄR. Det var kul att se hur mycket folk han drog.
Det som retar mig är bristen på information. När jag kom ner på plattformen hade jag musik i lurarna, men när jag hade stått och väntat i tio minuter utan att ett enda tåg kommit förbi så stängde jag av musiken och tog ut lurarna för att höra om de sa något i högtalarna.
När jag hade stått i en kvart utan att de hade sagt något ringde jag mammsen så hon satte på radion och lyssnade. Hon ringde upp 5-10 minuter senare och sa att det var ett signalfel i Skanstull och att det bara drabbade tågen på gröna linjen västerut, det vill säga min linje och åt mitt håll.
Precis när vi lade på så säger de i högtalarna att trafiken förväntades komma igång om fem minuter efter signalfelet i Skanstull. Så när jag hade stått på T-Centralen i 20-25 minuter så pratade de i högtalarna. Det retade jag mig otroligt på. När det är stopp så tycker man att de kunde ropa ut i högtalarna åtminstone var femte minut då det hela tiden kommer folk till stationerna.
När de hade berättat att trafiken skulle komma igång så dröjde det väl lite mer än fem minuter, men det är som vanligt så det är man införstådd med. Jag klev på ett Hässelbytåg ett par minuter över sex lagom lycklig. Men så fort beskedet om att trafiken skulle komma igång strax så satte jag i lurarna i öronen och drog på Metallica på en väldigt hög volym. Det var inte den högsta, men tre snäpp från maxvolymen i telefonen. Jag ville ha riktigt hög volym för att spränga bort all irritation jag kände vid det där tillfället. Jag brydde mig inte om det störde mina medtrafikanter det minsta. Jag orkade inte visa hänsyn eller vara trevlig mot någon. Ett fel ord igår och det hade varit synd om den människan.
Som om inte det där trasslet räckte.
När jag klev av tunnelbanan så blev det en rask promenad hem. Ytterligare ett sätt att försöka bli av med lite irritation. Men sedan när jag kom hem så står det utanför min port en bil och den bilen tillhörde en hissreparationsfirma. Så till råga på allt så var jag tvungen att ta trapporna upp. Och efter att ha haft en restid på 2 timmar och 10 minuter så är man inte riktigt upplagd för sådana saker direkt.
När jag kom hem så var det hårtvättningsdag. Tänkte att ett varmt bad skulle få mig att koppla av, men jag fann ingen ro att ligga i badet så det blev nog ett av de snabbaste baden jag någonsin tagit i mitt liv. Det var knappt att spikmattan kunde få mig att koppla av när jag skulle sova. Tiden när jag låg på den (30 minuter) gick visserligen snabbt, men jag fick inte samma avkoppling som jag brukar få.
Igår så var det storfrämmande (eller nå't) hemma i Vällingby C klockan 16:30. Norska ESC-vinnaren Alexander Rybak gjorde sin enda skivsignering i Sverige i K:fem-huset. Ett inslag från Expressen finns HÄR. Det var kul att se hur mycket folk han drog.
Roligare kan man ha det
Så var det en regnig tisdag efter all varm sol. Det var lite för varmt i mitt tycke, men jag ska inte klaga.
Hade en bra helg på landet. Firade pappsen som fyllde år (i torsdags) mest på fredagen då han ville ha sina presenter redan då. Jag kan nog ärligt säga att det blev för mycket av den starkare varan under en för kort tid. Jag klappade igenom totalt och var tvungen att spy. Sedan drabbades jag av minnesluckor. Det är inget jag eftersträvar direkt, men med tanke på att jag kan räkna dessa tillfällen på ena handens fingrar vid 34-års-ålder så är det inte så farligt tycker jag.
Lördagen var mycket lugnare kan jag säga och då åt vi födelsedagstårtan som på söndagen förvandlades till en morsdagstårta.
På fredagen tappade jag mitt anchorsmycke. Det gjorde inte så mycket då själva plattan sitter där den sitter. Sedan hade jag tur att mammsen hittade det när hon sopade upp lite småskräp på lördagsförmiddagen och trodde att det var en sten till ett örhänge eller liknande, så hon sparade det.
Igår så åkte jag då in till piercingstudion och det kostade inte mig ett öre att få det ditskruvat igen. Hade jag tappat bort det totalt hade jag tvingats att köpa ett nytt smycke för 125 spänn. När jag kom dit så fick jag vänta lite på att bli betjänad då det var några före mig. När jag berättade för tjejen i kassan vad som hade hänt så sa hon att det eventuellt kunde vara fel på gängan på smycket och om det var det skulle jag få ett nytt. Det kunde även vara så att det var fel på gängan i själva plattan som sitter under huden och då måste man byta ut den. Det tyckte jag inte lät så jättekul. jag fck sätta mig ner och vänta och jag fick väl vänta ett par minuter sedan fick jag gå ner.
Jag fick inte samma snubbe som jag har fått alla gånger tidigare, men det gjorde inte mig så mycket. Satte mig på britsen och så kom han in med tången han skulle använda i högsta hugg. Han satte på sig gummihandskar och fäste smycket i tången. Det jag trodde var att han skulle ha ett verktyg att hålla fast i den lilla metallstumpen som sticker upp ur huden för att hålla emot, men det gjorde han inte. Jag kan säga att det var nästan värre att sätta dit det där smycket igen än att göra piercingen. Det drog till ganska rejält vid två tillfällen kan jag säga. Den första gången han drog till var jag inte alls förberedd på det men vid nästa varv så sa han till att det kommer dra till lite till igen.
När jag kom hem så baddade jag för säkerhets skull med lite saltlösning och då såg jag att det kom lite blod på bomullstussen och med tanke på hur ont det gjorde så var jag väl inte direkt överraskad. Men nu sitter smycket där igen och jag tycker att det ser ut som att det sitter längre mot huden än förra gången, men det kanske bara är en synvilla.
Och nu är det bara fyra avsnitt kvar av RH S3. Kan säga att jag fann det förvånande att jag när jag tittade på helgens avsnitt så blev det tårar i ögonen. Det är inte vanligt förekommande när man tittar på den serien. Men det var så vackert och sorgligt på slutet av avsnitt nio. Guy har äntligen gråtit över Marian och han har äntligen hittat tillbaka till sin goda sida som man kunde ana i S2.
Hade en bra helg på landet. Firade pappsen som fyllde år (i torsdags) mest på fredagen då han ville ha sina presenter redan då. Jag kan nog ärligt säga att det blev för mycket av den starkare varan under en för kort tid. Jag klappade igenom totalt och var tvungen att spy. Sedan drabbades jag av minnesluckor. Det är inget jag eftersträvar direkt, men med tanke på att jag kan räkna dessa tillfällen på ena handens fingrar vid 34-års-ålder så är det inte så farligt tycker jag.
Lördagen var mycket lugnare kan jag säga och då åt vi födelsedagstårtan som på söndagen förvandlades till en morsdagstårta.
På fredagen tappade jag mitt anchorsmycke. Det gjorde inte så mycket då själva plattan sitter där den sitter. Sedan hade jag tur att mammsen hittade det när hon sopade upp lite småskräp på lördagsförmiddagen och trodde att det var en sten till ett örhänge eller liknande, så hon sparade det.
Igår så åkte jag då in till piercingstudion och det kostade inte mig ett öre att få det ditskruvat igen. Hade jag tappat bort det totalt hade jag tvingats att köpa ett nytt smycke för 125 spänn. När jag kom dit så fick jag vänta lite på att bli betjänad då det var några före mig. När jag berättade för tjejen i kassan vad som hade hänt så sa hon att det eventuellt kunde vara fel på gängan på smycket och om det var det skulle jag få ett nytt. Det kunde även vara så att det var fel på gängan i själva plattan som sitter under huden och då måste man byta ut den. Det tyckte jag inte lät så jättekul. jag fck sätta mig ner och vänta och jag fick väl vänta ett par minuter sedan fick jag gå ner.
Jag fick inte samma snubbe som jag har fått alla gånger tidigare, men det gjorde inte mig så mycket. Satte mig på britsen och så kom han in med tången han skulle använda i högsta hugg. Han satte på sig gummihandskar och fäste smycket i tången. Det jag trodde var att han skulle ha ett verktyg att hålla fast i den lilla metallstumpen som sticker upp ur huden för att hålla emot, men det gjorde han inte. Jag kan säga att det var nästan värre att sätta dit det där smycket igen än att göra piercingen. Det drog till ganska rejält vid två tillfällen kan jag säga. Den första gången han drog till var jag inte alls förberedd på det men vid nästa varv så sa han till att det kommer dra till lite till igen.
När jag kom hem så baddade jag för säkerhets skull med lite saltlösning och då såg jag att det kom lite blod på bomullstussen och med tanke på hur ont det gjorde så var jag väl inte direkt överraskad. Men nu sitter smycket där igen och jag tycker att det ser ut som att det sitter längre mot huden än förra gången, men det kanske bara är en synvilla.
Och nu är det bara fyra avsnitt kvar av RH S3. Kan säga att jag fann det förvånande att jag när jag tittade på helgens avsnitt så blev det tårar i ögonen. Det är inte vanligt förekommande när man tittar på den serien. Men det var så vackert och sorgligt på slutet av avsnitt nio. Guy har äntligen gråtit över Marian och han har äntligen hittat tillbaka till sin goda sida som man kunde ana i S2.