Ehm...
Sitter här i godan ro på jobbet när jag får ett samtal klockan 15:00. Det är en kvinna som presenterar sig och sedan säger hon att hon ringer från Schenker. Sedan sa hon: "Jag söker [mitt namn]. Har jag kommit rätt då?" Jag blir paff och svarar att hon har det. Då säger hon att de har en leverans från Dell till mig.
Då blir jag ännu mer paff eftersom att det på orderbekräftelsen står att leveransen beräknades till den 4/12. Hon säger att jag kan välja mellan en dagleverans på måndag eller kvällsleverans på tisdag. Jag jobbar ju på dagarna så jag frågar om de inte kan leverera till jobbet. Hon svarar att det tyvärr inte går. Dell har sina regler. Så det kommer komma någon med en leverans till mig på tisdag mellan 17-22. Jag sa att jag är hemma vid 18:00 och hon noterade det och frågade efter en eventuell portkod. Portkoden är något som sitter i mitt muskelminne så jag tror att jag gav rätt siffror till henne. Annars får de ringa.
Min kära mor ringde i morse för att tigga till sig lite svarta papper. Sedan när det var avklarat så sa hon att det var dumt att jag tog ett lån för datorn. Jag hade kunnat låna pengarna räntefritt av henne och pappa. Nu fick jag tänka över det. Ett lån på GE Money Bank med massa ränta blir ju några tusenlappar extra. Men om jag lånar av mina föräldrar så kan jag ju betala av det lånet på en gång. Däremot så har jag svårt för det där med att låna pengar av mina föräldrar. Har bara gjort det en gång sedan jag flyttade hemifrån (1998). Jag vet inte varför, men jag tycker att det känns taskigt... fel på något sätt. Men jag får väl försöka komma över den känslan antar jag.
Då blir jag ännu mer paff eftersom att det på orderbekräftelsen står att leveransen beräknades till den 4/12. Hon säger att jag kan välja mellan en dagleverans på måndag eller kvällsleverans på tisdag. Jag jobbar ju på dagarna så jag frågar om de inte kan leverera till jobbet. Hon svarar att det tyvärr inte går. Dell har sina regler. Så det kommer komma någon med en leverans till mig på tisdag mellan 17-22. Jag sa att jag är hemma vid 18:00 och hon noterade det och frågade efter en eventuell portkod. Portkoden är något som sitter i mitt muskelminne så jag tror att jag gav rätt siffror till henne. Annars får de ringa.
Min kära mor ringde i morse för att tigga till sig lite svarta papper. Sedan när det var avklarat så sa hon att det var dumt att jag tog ett lån för datorn. Jag hade kunnat låna pengarna räntefritt av henne och pappa. Nu fick jag tänka över det. Ett lån på GE Money Bank med massa ränta blir ju några tusenlappar extra. Men om jag lånar av mina föräldrar så kan jag ju betala av det lånet på en gång. Däremot så har jag svårt för det där med att låna pengar av mina föräldrar. Har bara gjort det en gång sedan jag flyttade hemifrån (1998). Jag vet inte varför, men jag tycker att det känns taskigt... fel på något sätt. Men jag får väl försöka komma över den känslan antar jag.
Osteopatfia
Idag har jag varit hos osteopaten. Jag behövde nog det har jag en känsla av. Hon sa att jag åter igen lutar mig på vänster ben (vilket jag känner själv) istället för att vara centrerad. Jag var stum på höger sida av ländryggen och allmänt stel. Och det är fortfarande på grund av olyckan jag var med om för 14 månader och en dag sedan.
Fan att det ska ta en så pass lång tid för ryggen att bli bra igen. Men nu är jag i alla fall centrerad och upplåst igen. Det är alltid skönt att vara det. Hon knakade ut mina tår också. När man har fel på ryggen belastar man fötterna fel och då blir det låsningar i tårna. Föga överraskande så var det vänster fots tår som behövde knakas ut.
Hon rekommenderade mig att köpa en balansplatta. Det är främst bra för mina fötter eftersom de lutar inåt och för att hindra att det fortsätter att luta inåt så bygger den upp musklerna i fötterna (ja, man har sådana). Men det bygger även upp alla småmuskler man har från fotknölarna upp till bålen. Och det är muskler som jag behöver bygga upp mer för att bli bra.
Så jag får väl knalla in på Stadium igen och skaffa en sådan. De är inte så dyra. Sedan klarar jag nog av att stå på den plattan ett par minuter om dagen framför tv:n. Det är inte så ansträngande direkt.
Har försökt ge mig på att läsa en bok av Stieg Larsson, Män som hatar kvinnor. Jag har fått låna den av min mor som i sin tur har lånat den från en kollega. Alla jag har pratat med (fram till igår) öser lovord över denna författare så jag tänkte att även jag skulle sälla mig till dessa.
Men det går inte! Jag kommer inte in i boken. Jag pratade med en kollega igår om det problemet och hon sa samma sak. Hon gjorde också ett försök med den boken, men kom inte heller in i den. Trodde ett tag att det var mig det var fel på. Men nu är vi två personer som det är fel på. Ska väl göra ett försök till nu i helgen och se om det finns någon sida som gör att jag kommer in i den för nu tycker jag bara att den känns som en enda lång transportsträcka.
Boken om fåren däremot som jag har köpt läste jag ut på en helg. Det var en underbar, rolig och väldigt lättläst bok. Det enda jag störde mig på i den var att de använde kommatecken ihop med ordet och ([ett ord], och så vidare). Fel, fel, fel, fel!!! Kan de som skriver eller korrläser reglerna för hur man skriver på svenska? Visst, jag erkänner att jag är petig vad gäller det skrivna språket (det är min kära fars fel). Men jag erkänner även villigt att jag skriver fel ibland. Ibland med flit, ibland för att jag inte vet hur det ska vara.
Igår skickade jag i alla fall in papprena till GE Money Bank om att jag godkänner deras villkor för lånet jag har fått beviljat av dem. Enligt Dell så ska jag få min dator levererad den 4/12. Kan säga att jag längtar till den dagen som jag får den. Den är så fin så!
Fan att det ska ta en så pass lång tid för ryggen att bli bra igen. Men nu är jag i alla fall centrerad och upplåst igen. Det är alltid skönt att vara det. Hon knakade ut mina tår också. När man har fel på ryggen belastar man fötterna fel och då blir det låsningar i tårna. Föga överraskande så var det vänster fots tår som behövde knakas ut.
Hon rekommenderade mig att köpa en balansplatta. Det är främst bra för mina fötter eftersom de lutar inåt och för att hindra att det fortsätter att luta inåt så bygger den upp musklerna i fötterna (ja, man har sådana). Men det bygger även upp alla småmuskler man har från fotknölarna upp till bålen. Och det är muskler som jag behöver bygga upp mer för att bli bra.
Så jag får väl knalla in på Stadium igen och skaffa en sådan. De är inte så dyra. Sedan klarar jag nog av att stå på den plattan ett par minuter om dagen framför tv:n. Det är inte så ansträngande direkt.
Har försökt ge mig på att läsa en bok av Stieg Larsson, Män som hatar kvinnor. Jag har fått låna den av min mor som i sin tur har lånat den från en kollega. Alla jag har pratat med (fram till igår) öser lovord över denna författare så jag tänkte att även jag skulle sälla mig till dessa.
Men det går inte! Jag kommer inte in i boken. Jag pratade med en kollega igår om det problemet och hon sa samma sak. Hon gjorde också ett försök med den boken, men kom inte heller in i den. Trodde ett tag att det var mig det var fel på. Men nu är vi två personer som det är fel på. Ska väl göra ett försök till nu i helgen och se om det finns någon sida som gör att jag kommer in i den för nu tycker jag bara att den känns som en enda lång transportsträcka.
Boken om fåren däremot som jag har köpt läste jag ut på en helg. Det var en underbar, rolig och väldigt lättläst bok. Det enda jag störde mig på i den var att de använde kommatecken ihop med ordet och ([ett ord], och så vidare). Fel, fel, fel, fel!!! Kan de som skriver eller korrläser reglerna för hur man skriver på svenska? Visst, jag erkänner att jag är petig vad gäller det skrivna språket (det är min kära fars fel). Men jag erkänner även villigt att jag skriver fel ibland. Ibland med flit, ibland för att jag inte vet hur det ska vara.
Igår skickade jag i alla fall in papprena till GE Money Bank om att jag godkänner deras villkor för lånet jag har fått beviljat av dem. Enligt Dell så ska jag få min dator levererad den 4/12. Kan säga att jag längtar till den dagen som jag får den. Den är så fin så!
För ett tag sedan (ok, ganska länge sedan) så berättade jag om en av våra lagerkillar som bara stack till Thailand och lämnade skulder, vänner, familj och sin son. Han har nu pratat med en av de andra lagerkillarna här och berättat att det inte har gått så bra (som om man hade trott det).
Han åkte ju ner dit för att bo med en tjej som hade en salong. Han förlovade sig med henne. Och so far so good.
Nu fick vi höra att förlovningen är bruten. Alla pengar som han hade med sig är slut. Hon har inte betalat hyra för salongen. Hon pantsatte hans mobiltelefon och digitalkamera för att få loss pengar. Han har inget att göra om dagarna och han har inget att göra på kvällarna då han inte har några pengar. Hans visum har gått ut så nu måste han ta sig till Malaysia i ett dygn för att förnya det.
Nu har han fått krypa ordentligt för sin pappa (som var emot det här hela tiden) och han har nu lånat 12 000:- av honom. Som det lät på den lagerkillen som pratade med honom så skulle han inte använda dem för att köpa biljett hem, utan för att betala för salongen.
Loka och kanelbulle
Nu har vi gjort slag i saken och meddelat vår kollega via mail om vad vi tycker och tänker. Orsaken till mail är att det inte går att prata med henne om sådana här saker. Vi har försökt. Hon svarade, via mail, att hon ska prata med vår chef om det här. Vad hon inte vet är att vi tre har vår chef på vår sida. Så hon har grävt sin grop rätt djup nu kan man säga.
En rolig sak som inträffade idag var följande:
Igår kväll så mailade vår vd till den av mina vettiga kollegor som har hand om osteopatlistan. Han undrade om det på något sätt gick att ordna så att han kunde få en så tidig tid som möjligt. Min kollega frågade mig om jag kunde ta en senare tid istället för den första tiden som jag stod på och det var ju inga problem.
När han kom imorse så frågade han henne om det hade löst sig och hon sa då att det hade det. Att jag hade tagit en senare tid och gett honom min tid. Han blev överlycklig och frågade vad jag ville ha för det. Jag kunde ju inte säga högre lön, så jag sa att jag inte behövde något.
Tio minuter senare kommer han med ett serveringsbord på hjul och ställer bredvid mig. På det så står det ett tårtfat med en ensam kanelbulle placerad mitt på fatet samt ett dricksglas och en Loka (smultron). Han tar och ställer fatet bredvid mig och frågar om jag vill ha ett helt eller halvt glas. Jag säger att det blir bra med ett halvt och han öppnar flaskan och häller upp vattnet.
Sedan ställer han flaskan på serveringsbordet och frågar om jag önskar något mer. Kaffe eller så. Jag säger då att det är bra som det är och han tackar för sig och går härifrån och lämnar mig med en flaska vatten och en bulle. Allt det här sker under glada skratt.
Det är skönt med en vd som har humor och som tar sig tid att skämta med all sin personal. Även med den personal som anses bland de lägsta - receptionen.
Nu förtiden är det annars kul att maila till Dagab. Man får bra mycket mer svar nu än då. Även skämtmail svarar han på nu för tiden. Med henne har jag mailat mycket idag. Och långa mail har det blivit också. Det märks på deras mail att de nog saknar mig och att de har det tråkigt.
En rolig sak som inträffade idag var följande:
Igår kväll så mailade vår vd till den av mina vettiga kollegor som har hand om osteopatlistan. Han undrade om det på något sätt gick att ordna så att han kunde få en så tidig tid som möjligt. Min kollega frågade mig om jag kunde ta en senare tid istället för den första tiden som jag stod på och det var ju inga problem.
När han kom imorse så frågade han henne om det hade löst sig och hon sa då att det hade det. Att jag hade tagit en senare tid och gett honom min tid. Han blev överlycklig och frågade vad jag ville ha för det. Jag kunde ju inte säga högre lön, så jag sa att jag inte behövde något.
Tio minuter senare kommer han med ett serveringsbord på hjul och ställer bredvid mig. På det så står det ett tårtfat med en ensam kanelbulle placerad mitt på fatet samt ett dricksglas och en Loka (smultron). Han tar och ställer fatet bredvid mig och frågar om jag vill ha ett helt eller halvt glas. Jag säger att det blir bra med ett halvt och han öppnar flaskan och häller upp vattnet.
Sedan ställer han flaskan på serveringsbordet och frågar om jag önskar något mer. Kaffe eller så. Jag säger då att det är bra som det är och han tackar för sig och går härifrån och lämnar mig med en flaska vatten och en bulle. Allt det här sker under glada skratt.
Det är skönt med en vd som har humor och som tar sig tid att skämta med all sin personal. Även med den personal som anses bland de lägsta - receptionen.
Nu förtiden är det annars kul att maila till Dagab. Man får bra mycket mer svar nu än då. Även skämtmail svarar han på nu för tiden. Med henne har jag mailat mycket idag. Och långa mail har det blivit också. Det märks på deras mail att de nog saknar mig och att de har det tråkigt.
Trevligt besök
Idag fick jag ett besök som kom hit 09:40 (hon ska låna några filmer av mig). Gud så trevligt det var att se henne igen och få prata lite med henne. Hon fick en rundtur här och flera frågade om hon skulle börja jobba här. Så om hon skulle börja här så vet jag att hon skulle smälta in här jättebra och hon skulle vara välkommen.
Hon tyckte att vi hade det jättefint. Efter rundturen så satt vi och fikade. När vi hade suttit ett tag och snackat om allt och inget (Hon undrade om min kollega här alltid betedde sig som hon gjorde idag och det gör hon så att Hon tyckte synd om oss) så frågade hon mig vad klockan var och när jag tittade på den så var hon 10:45. Så hon hade varit här över en timme. Precis innan hon gick så ringde hennes mobil och det var Han som ringde. Deras chef hade tydligen undrat var hon var. Så sammanlagt var hon borta från jobbet i ungefär 100 minuter, eller en timme och fyrtio minuter.
Fick senare ett mail från henne och hon berättade att hon hade haft två samtal under loppet av två timmar. Kan säga att hon var uttråkad.
Mailade honom och frågade när han skulle komma på besök och fick följande (tråkiga) svar: "När jag får ett legitimt ärende till er eller har vägarna förbi, då dyker jag upp." Då skrev jag att vi får hitta på ett legitimt ärende och det blev Vänner. När min kollega är klar med dem och om han vill ha tillbaka skivorna så får han pallra sig hit. Det gick han med på.
Fick även ett mail från honom om han fick låna Pirates 3-filmen. Eller som han skrev: "Jo, går det för sig att låna Pirates 3, i morgon efter [Hennes namn]? / Xxxx" Jag svarade då: "Det är väl självklart att det går för sig. Om du vill låna någon av de andra filmerna går det bra det med. (Fast du har väl redan sett dem...)" Han svarade då: "Tackar! / Xxxx"
Jag berättade för henne att jag hade fått stränga förhållningsorder om att ta en promenad varannan fredag och att jag behövde ett vattenhål. Hon tyckte att det var trevligt. Så jag kommer att träffa dem två gånger i månaden. Det är bra mycket bättre än inget. Och jag kan ju behöva ta igen mig länge. Det är ju en lång ansträngande promenad på nästan 20 minuter...
Hon tyckte att vi hade det jättefint. Efter rundturen så satt vi och fikade. När vi hade suttit ett tag och snackat om allt och inget (Hon undrade om min kollega här alltid betedde sig som hon gjorde idag och det gör hon så att Hon tyckte synd om oss) så frågade hon mig vad klockan var och när jag tittade på den så var hon 10:45. Så hon hade varit här över en timme. Precis innan hon gick så ringde hennes mobil och det var Han som ringde. Deras chef hade tydligen undrat var hon var. Så sammanlagt var hon borta från jobbet i ungefär 100 minuter, eller en timme och fyrtio minuter.
Fick senare ett mail från henne och hon berättade att hon hade haft två samtal under loppet av två timmar. Kan säga att hon var uttråkad.
Mailade honom och frågade när han skulle komma på besök och fick följande (tråkiga) svar: "När jag får ett legitimt ärende till er eller har vägarna förbi, då dyker jag upp." Då skrev jag att vi får hitta på ett legitimt ärende och det blev Vänner. När min kollega är klar med dem och om han vill ha tillbaka skivorna så får han pallra sig hit. Det gick han med på.
Fick även ett mail från honom om han fick låna Pirates 3-filmen. Eller som han skrev: "Jo, går det för sig att låna Pirates 3, i morgon efter [Hennes namn]? / Xxxx" Jag svarade då: "Det är väl självklart att det går för sig. Om du vill låna någon av de andra filmerna går det bra det med. (Fast du har väl redan sett dem...)" Han svarade då: "Tackar! / Xxxx"
Jag berättade för henne att jag hade fått stränga förhållningsorder om att ta en promenad varannan fredag och att jag behövde ett vattenhål. Hon tyckte att det var trevligt. Så jag kommer att träffa dem två gånger i månaden. Det är bra mycket bättre än inget. Och jag kan ju behöva ta igen mig länge. Det är ju en lång ansträngande promenad på nästan 20 minuter...
Från högsta ort
Idag är det då måndag igen och jag känner mer och mer irritation mot min ena kollega. Hon kan minsann klaga på allt och alla, men när man säger något åt henne så blir det alla taggar utåt.
Idag till exempel så klagade hon på att jag hade två almanackor på mitt skrivbord som jag inte hade levererat till den som ska ha dem. Förstår inte vad hon har med det att göra. Året är inte slut än. De ligger inte ivägen för mig och definitivt inte för henne. Men jobb som hon får på sig att göra, som är bra mycket viktigare att få gjorda, kan ligga väldigt länge.
Men idag fick jag höra något från min chef som gjorde att det kändes lite bättre. Förra veckan var hon med ledningsgruppen på ett tvådagars seminarium. När de stod och pratade om vem som skulle renskriva deras anteckingar så sa vår vd: ""Ge det till [Mitt namn]. Hon är riktigt bra och snabb. Jag har gett jobb till henne vid några tillfällen och två minuter senare står hon i mitt rum och det är klart [lite överdrivet, men...]. Jag vet inte hur hon gör, men jag har aldrig behövt vänta till dagen efter."
Så nu kan min kollega fara och flyga med sin kritik. Jag bara undrar när det kommer att smälla här, för det kommer det att göra. Förr eller senare kommer det att göra det. Jag har en kollega som ligger snäppet närmare än vad jag gör. Men när den dagen inträffar (och det kommer den att göra) kommer det att bli ett tredje världskrig.
Idag till exempel så klagade hon på att jag hade två almanackor på mitt skrivbord som jag inte hade levererat till den som ska ha dem. Förstår inte vad hon har med det att göra. Året är inte slut än. De ligger inte ivägen för mig och definitivt inte för henne. Men jobb som hon får på sig att göra, som är bra mycket viktigare att få gjorda, kan ligga väldigt länge.
Men idag fick jag höra något från min chef som gjorde att det kändes lite bättre. Förra veckan var hon med ledningsgruppen på ett tvådagars seminarium. När de stod och pratade om vem som skulle renskriva deras anteckingar så sa vår vd: ""Ge det till [Mitt namn]. Hon är riktigt bra och snabb. Jag har gett jobb till henne vid några tillfällen och två minuter senare står hon i mitt rum och det är klart [lite överdrivet, men...]. Jag vet inte hur hon gör, men jag har aldrig behövt vänta till dagen efter."
Så nu kan min kollega fara och flyga med sin kritik. Jag bara undrar när det kommer att smälla här, för det kommer det att göra. Förr eller senare kommer det att göra det. Jag har en kollega som ligger snäppet närmare än vad jag gör. Men när den dagen inträffar (och det kommer den att göra) kommer det att bli ett tredje världskrig.
God choklad
Ja, jag har smakat av den chokladen jag fick i fredags och kommit fram till att den är fantastiskt god. Alla tre sorter på olika sätt. Svårt att hitta en favorit. Men om jag måste välja så blir det med en hårsmån: New Guinea. Det är en kraftig och mycket smakrik choklad. Nästan kryddig skulle man kunna säga. Ghana har en "mjuk" smak och man känner en viss fruktighet i Equador.
Läste på baksidan av förpackningarna. Kan nog inte känna den där smaken som det står att det ska smaka, men... Mums! De tre är så jävla goda om man gillar mörk choklad.
(Och nu blir det reklamfilm...)
Anthon Berg - Chocolate Origins
Cocolate Origins is a series of high quality 100 g tablets. A series counting dark chocolate tablets as well as milk chocolate tablets - and all of them with high cocoa contents. As a group they represent the best chocolate characteristics that can be obtained from the three continents Africa, South America and Oceania, and one by one they will take you on fabulous journeys of rich tastes and strong aromas. Where do you want to go first?
Ghana, 60% cacao with nibs, Dark grandieur
Dark Intensity is a beautiful reddish brown chocolate. It is made from Ghanaian cocoa beans with an added surprise consisting of roasted cocoa nibs - small crunchy particles from the Forastero cocoa bean. The high quality of the Ghanaian Forastero bean is well recognized. It has a very distinct taste profile, which other African cocoa beans cannot deliver. The high content of natural coca butter gives it a rounded taste that is mild and flowery. The added nibs complement this with a more concentrated cocoa flavour, leaving a pleasant after-taste of intense vanilla and sweet chocolate.
Origins - Product information
Type: Dark
Cacao %: 60%
Origin of bean: Ghana
Type of bean: Forastero
Additional ingredient: Nibs
Taste profile: Vanilla - mild and flowery
3/5 (1 Soft, 5 Bitter)
Equador, 72% cacao, Dark excellence
Dark Excellence is made from the unique blend of two noble cocoa beans, the National and the Trinitario, from Equador. The National is a very rare cocoa bean that can be found in only Equador. The quality of the bean is recognized as one of the best in the world. In the Equadorian plantations, the cocoa bean grows and matures with an extraordinarily aromatic and non-bitter profile. It will grow nowhere else but in this soil, from which it derives a distinctive flavour of flowers, dried grasses and fruit.
Origins - Product information
Type: Dark
Cacao %: 72%
Origin of bean: Equador
Type of bean: National and Trinitario - noble beans
Additional ingredient: -
Taste profile: Flowers and fruit
4/5 (1 Soft, 5 Bitter)
New Guinea, 72% cacao, Dark Grandieur
Dark Grandieur is based on the noble Trinitario cocoa bean from Papua New Guinea. It is a cocoa bean with a remarkable coppery-pink colour, but it is the bean's ability to bestow the chocolate with a complex and alluring taste that makes it a most interesting discovery: with the powerful flavour of smoked peat and malt, this is indeed a chocolate for the true explorer.
Origins - Product information
Type: Dark
Cacao %: 72%
Origin of bean: New Guinea
Type of bean: Trinitario - noble bean
Additional ingredient: -
Taste profile: Smoked peat and malt
5/5 (1 Soft, 5 Bitter)
Läste på baksidan av förpackningarna. Kan nog inte känna den där smaken som det står att det ska smaka, men... Mums! De tre är så jävla goda om man gillar mörk choklad.
(Och nu blir det reklamfilm...)
Anthon Berg - Chocolate Origins
Cocolate Origins is a series of high quality 100 g tablets. A series counting dark chocolate tablets as well as milk chocolate tablets - and all of them with high cocoa contents. As a group they represent the best chocolate characteristics that can be obtained from the three continents Africa, South America and Oceania, and one by one they will take you on fabulous journeys of rich tastes and strong aromas. Where do you want to go first?
Ghana, 60% cacao with nibs, Dark grandieur
Dark Intensity is a beautiful reddish brown chocolate. It is made from Ghanaian cocoa beans with an added surprise consisting of roasted cocoa nibs - small crunchy particles from the Forastero cocoa bean. The high quality of the Ghanaian Forastero bean is well recognized. It has a very distinct taste profile, which other African cocoa beans cannot deliver. The high content of natural coca butter gives it a rounded taste that is mild and flowery. The added nibs complement this with a more concentrated cocoa flavour, leaving a pleasant after-taste of intense vanilla and sweet chocolate.
Origins - Product information
Type: Dark
Cacao %: 60%
Origin of bean: Ghana
Type of bean: Forastero
Additional ingredient: Nibs
Taste profile: Vanilla - mild and flowery
3/5 (1 Soft, 5 Bitter)
Equador, 72% cacao, Dark excellence
Dark Excellence is made from the unique blend of two noble cocoa beans, the National and the Trinitario, from Equador. The National is a very rare cocoa bean that can be found in only Equador. The quality of the bean is recognized as one of the best in the world. In the Equadorian plantations, the cocoa bean grows and matures with an extraordinarily aromatic and non-bitter profile. It will grow nowhere else but in this soil, from which it derives a distinctive flavour of flowers, dried grasses and fruit.
Origins - Product information
Type: Dark
Cacao %: 72%
Origin of bean: Equador
Type of bean: National and Trinitario - noble beans
Additional ingredient: -
Taste profile: Flowers and fruit
4/5 (1 Soft, 5 Bitter)
New Guinea, 72% cacao, Dark Grandieur
Dark Grandieur is based on the noble Trinitario cocoa bean from Papua New Guinea. It is a cocoa bean with a remarkable coppery-pink colour, but it is the bean's ability to bestow the chocolate with a complex and alluring taste that makes it a most interesting discovery: with the powerful flavour of smoked peat and malt, this is indeed a chocolate for the true explorer.
Origins - Product information
Type: Dark
Cacao %: 72%
Origin of bean: New Guinea
Type of bean: Trinitario - noble bean
Additional ingredient: -
Taste profile: Smoked peat and malt
5/5 (1 Soft, 5 Bitter)
Fredag
Idag är det fredag. Första veckan snart avklarad. Vad ska man säga om den då? Jo, det är att det finns en hel del småsaker som inte är fixade än. Det är småkyligt inomhus för de har inte ställt in värmen än. Värmeridån funkar inte. Det finns en fuktskada i en vägg. Men på det stora hela så funkar det bra.
Jag mailade Dagab i morse och frågade dem hur de har upplevt den här första veckan utan oss. Fick följande svar från honom:
"Lungt, för lungt. [Hennes namn] har vabbat sedan i går. Tråkigt. Men [Jehovasvakten] är ju här. Han hälsar."
När han säger att det är för lugnt så är det illa. Han brukar inte ha några större problem med att det är lite att göra, så när han klagar...
Skrev tillbaka till honom:
"Det där låter inte alls kul. Men ni är mer än välkomna att komma hit och hälsa på hur mycket och ofta ni vill om ni har det tråkigt. Vad trist att hon vabbar. Men det förklarar varför det har varit så lugnt på mailfronten... :-) Så [Jehovasvaktens namn] är där hos dig. Trevligt. Då blir det väl en hel del skitsnack antar jag? Hälsa tillbaka."
Han skrev då:
"Han hälsar igen. oj oj oj. Jo det blir mycket snack. Jag har faktiskt med mig skivan från Vänner 9, men jag hinner inte förmedla den. Jag slutar kl. 13:30 idag.
Då skrev han:
"Ja kom du bara.
... nja, han ligger som nummer 2 i bostadskön på en lägenhet. Jag vet inte hur stor chans man har då.
/ Xxxx"
Mitt svar (som han med största sannorlikhet inte kommer svara på) blev:
"Men då gör jag det!
Så här mycket har vi inte mailat fram och tillbaka till varandra någonsin. Det verkar som att avståndet gör oss gott. ;-) Sedan hade jag inte räknat med att de skulle samla ihop till en liten present till mig. De är bara för gulliga. *lite fuktig i ena ögat*
För ett tag sedan mailade jag en länk till dem. Ett snabbt personlighetstest. Han och jag måste ha fått ett väldigt lika resultat. Ett av de yrkena som vi passar jättebra som är: receptionist. Det här testet "befäster" lite det jag vetat länge. Vi är väldigt lika som personer. Lika barn leka bäst, heter det ju.
Igår gjorde jag slag i saken och beställde en ny dator. Den jag har hemma håller jag på att bryta ihop på. Rätt vad det är så slår den bara av sig. Förmodligen har det med minnet att göra. Den är ju över fem år gammal. Så nu har jag beställt en från Dell. En bärbar med 180 GB:s minne. Den är vårgrön (Spring green). Det enda jag väntar på nu är bankens godkännande för avbetalningen.
Så gick jag idag från jobbet klockan 13:50 (ungefär) för att ta mig till Dagab. Jag var där 14:07 (enligt deras väggklocka). Så det tar inte så lång tid som jag trodde. Han blev (trots att han var lite stressad) glad. Det syntes på honom ganska tydligt. Han gick in bakom för att hämta min "lilla Dagabpresent". Han kommer ut med en en liten blå Map-påse (samma som han fick sin present i då det är den enda blåa påse de har fått av mig) och räcker över till mig. Jag tar emot den och tittar ner... Wow! Det där var i mina ögon ta mig fan inte en liten present. Här är kort på det jag fick:
Jag kände mig alldeles överväldigad. Sedan fick jag även DVD:n som ska brännas av och våra besöksbrickor. De sakerna ska jag ta till jobbet på måndag. Stod där och snackade ett tag. Kunde inte låta bli det.
Han berättade att de äter mycket pepparkakor. Ett par om dagen blir det nog. När han hämtar så hämtar han ju även till henne och varje gång han har gjort det så jävlas han med henne och ger pepparkakor med apelsin- eller citronsmak. Hon tycker inte det är gott. Hon tycker att pepparkakor ska smaka pepparkakor och inget annat. Han har hittat en solklar favorit och det är den med cappuchinosmak (den är ruggigt god). Han gillar även den som är chokladmint (god den med, men har inte så mycket pepparkakssmak över sig). Sedan sa han att han tycker (tillskillnad från henne) att det är kul att testa nya saker. Att det är kul att tillverkarna vågar förnya sig.
Han försvann i två minuter där bakom för att byta om (nej, det kan inte ha tagit längre tid). Han skojade och sa att jag nu fick ta och gå till Handen och jag sa till den andra vakten: "Du ser vad hård han är." Sedan sa han att jag skulle följa med. Jag fick skjuts till Handen. Underbar dag det var idag. Present och bilskjuts.
På vägen till bilen så tappade han den ena av sina kängor som han bar i handen. Jag tänkte mig inte för, utan handlade reaktionsmässigt och stannade, böjde mig ner, tog upp den och gav den till honom. Hade jag tänkt lite så hade jag ju världens möjlighet att kolla skostorlek, men inte då. Sedan har han nog missförstått lite. Det är jag som kvinna som ska tappa min tygnäsduk och han som ska plocka upp den. ;-)
Han berättade att de nu för tiden har roligt åt att ha det tråkigt. De har ju nästan inget att göra nu för tiden. Tyvärr så är det då inte så långt till Handen så vi hann inte prata så mycket. Men när han släppte av mig så önskade han mig trevlig helg. Jag önskade honom detsamma och tackade för skjutsen. Han sa att det var så lite så. Sedan sa jag: "Men vi hörs. Och syns." Han sa: "Ja, det gör vi!"
Jag mailade Dagab i morse och frågade dem hur de har upplevt den här första veckan utan oss. Fick följande svar från honom:
"Lungt, för lungt. [Hennes namn] har vabbat sedan i går. Tråkigt. Men [Jehovasvakten] är ju här. Han hälsar."
När han säger att det är för lugnt så är det illa. Han brukar inte ha några större problem med att det är lite att göra, så när han klagar...
Skrev tillbaka till honom:
"Det där låter inte alls kul. Men ni är mer än välkomna att komma hit och hälsa på hur mycket och ofta ni vill om ni har det tråkigt. Vad trist att hon vabbar. Men det förklarar varför det har varit så lugnt på mailfronten... :-) Så [Jehovasvaktens namn] är där hos dig. Trevligt. Då blir det väl en hel del skitsnack antar jag? Hälsa tillbaka."
Han skrev då:
"Han hälsar igen. oj oj oj. Jo det blir mycket snack. Jag har faktiskt med mig skivan från Vänner 9, men jag hinner inte förmedla den. Jag slutar kl. 13:30 idag.
// Xxxx"
Jag svarade:
"Så trevligt att han gör det. Då får du väl hälsa tillbaka igen då. :-) Men så trevligt. Om du slutar 13:30 så kan jag kanske hinna ta en promenad bort till er. Jag slutar klockan 13:00 idag... Ska vi försöka göra ett försök med skivan idag, eller vill du vänta och ta det en annan dag?"
Då fick jag följande svar:
"Jag måste åka absolut senast 13:30. Finns ingen marginal. Tråkigt. Vi har ju samlat ihop en liten Dagabpresent till dig. Men om du kommer så finns det här. Bara inte säker på att jag är här. Men det är ju klart. Din blivande granne sitter ju här och väntar.
// Xxxx"
Svarade då:
"Men det kan ju inte ta en halvtimme att gå till er härifrån. Eller? Nä. Och när du säger att det finns en present till mig där så måste jag ju bara gå till er idag. Jag är alldeles för nyfiken för att låta den ligga där och ligga. Kan nog prata lite med mina kollegor om att kanske gå ännu tidigare för säkerhets skull. *S* Så min blivande granne sitter där och väntar. Det låter som att det är spikat att han ska flytta till Råcksta nu..?"
Då skrev han:
"Ja kom du bara.
... nja, han ligger som nummer 2 i bostadskön på en lägenhet. Jag vet inte hur stor chans man har då.
/ Xxxx"
Mitt svar (som han med största sannorlikhet inte kommer svara på) blev:
"Men då gör jag det!
Aha...Chansen finns ju alltid. Men han får väl hoppas på att den som ligger som etta tackar nej. Fast han kanske inte är lika pigg på att flytta dit nu när han vet att jag bor ett stenkast därifrån. ;-)"
Så här mycket har vi inte mailat fram och tillbaka till varandra någonsin. Det verkar som att avståndet gör oss gott. ;-) Sedan hade jag inte räknat med att de skulle samla ihop till en liten present till mig. De är bara för gulliga. *lite fuktig i ena ögat*
För ett tag sedan mailade jag en länk till dem. Ett snabbt personlighetstest. Han och jag måste ha fått ett väldigt lika resultat. Ett av de yrkena som vi passar jättebra som är: receptionist. Det här testet "befäster" lite det jag vetat länge. Vi är väldigt lika som personer. Lika barn leka bäst, heter det ju.
Igår gjorde jag slag i saken och beställde en ny dator. Den jag har hemma håller jag på att bryta ihop på. Rätt vad det är så slår den bara av sig. Förmodligen har det med minnet att göra. Den är ju över fem år gammal. Så nu har jag beställt en från Dell. En bärbar med 180 GB:s minne. Den är vårgrön (Spring green). Det enda jag väntar på nu är bankens godkännande för avbetalningen.
Så gick jag idag från jobbet klockan 13:50 (ungefär) för att ta mig till Dagab. Jag var där 14:07 (enligt deras väggklocka). Så det tar inte så lång tid som jag trodde. Han blev (trots att han var lite stressad) glad. Det syntes på honom ganska tydligt. Han gick in bakom för att hämta min "lilla Dagabpresent". Han kommer ut med en en liten blå Map-påse (samma som han fick sin present i då det är den enda blåa påse de har fått av mig) och räcker över till mig. Jag tar emot den och tittar ner... Wow! Det där var i mina ögon ta mig fan inte en liten present. Här är kort på det jag fick:
Jag kände mig alldeles överväldigad. Sedan fick jag även DVD:n som ska brännas av och våra besöksbrickor. De sakerna ska jag ta till jobbet på måndag. Stod där och snackade ett tag. Kunde inte låta bli det.
Han berättade att de äter mycket pepparkakor. Ett par om dagen blir det nog. När han hämtar så hämtar han ju även till henne och varje gång han har gjort det så jävlas han med henne och ger pepparkakor med apelsin- eller citronsmak. Hon tycker inte det är gott. Hon tycker att pepparkakor ska smaka pepparkakor och inget annat. Han har hittat en solklar favorit och det är den med cappuchinosmak (den är ruggigt god). Han gillar även den som är chokladmint (god den med, men har inte så mycket pepparkakssmak över sig). Sedan sa han att han tycker (tillskillnad från henne) att det är kul att testa nya saker. Att det är kul att tillverkarna vågar förnya sig.
Han försvann i två minuter där bakom för att byta om (nej, det kan inte ha tagit längre tid). Han skojade och sa att jag nu fick ta och gå till Handen och jag sa till den andra vakten: "Du ser vad hård han är." Sedan sa han att jag skulle följa med. Jag fick skjuts till Handen. Underbar dag det var idag. Present och bilskjuts.
På vägen till bilen så tappade han den ena av sina kängor som han bar i handen. Jag tänkte mig inte för, utan handlade reaktionsmässigt och stannade, böjde mig ner, tog upp den och gav den till honom. Hade jag tänkt lite så hade jag ju världens möjlighet att kolla skostorlek, men inte då. Sedan har han nog missförstått lite. Det är jag som kvinna som ska tappa min tygnäsduk och han som ska plocka upp den. ;-)
Han berättade att de nu för tiden har roligt åt att ha det tråkigt. De har ju nästan inget att göra nu för tiden. Tyvärr så är det då inte så långt till Handen så vi hann inte prata så mycket. Men när han släppte av mig så önskade han mig trevlig helg. Jag önskade honom detsamma och tackade för skjutsen. Han sa att det var så lite så. Sedan sa jag: "Men vi hörs. Och syns." Han sa: "Ja, det gör vi!"
Snökaos
Igår så kom det ju lite snö här. På en del ställen mer än andra. Hemma hos mig ligger det högst en mm snö. Här på jobbet (3,6 mil söderut) ligger det ungefär 1,5 dm. Igår var det ju kaos överallt längs väg 73 (Nynäsvägen). Pendeln funkade inte så bra den heller. En här på jobbet lämnade sin arbetsplats klockan fem. Han kom hem halv tre i natt/morse. En busslass skolbarn i tioårsåldern fick ju övernatta i bussen för den kom inte fram. Mycket (det mesta skulle jag tro) av det här kaoset berodde på polska/baltiska lastbilar med slitna sommardäck som skulle till eller från Nynäshamn (färjan).
Igår skickade jag bilder på vår nya reception till mina vänner på Dagab. Hennes svar blev:
"Vad fint ni har fått det...jag är inget avundsjuk alls.....okej kanske lite...eller ganska mycket....verkligen jättefint...!!"
Hans svar blev kort och gott:
"Fantastiskt fint!"
Usch vad jag saknar dem. Men jag har kortet på dem som skrivbordsunderlägg. Det är bättre än inget. Sedan har vi kontakt, mer eller mindre dagligen via mail. Fast... Det är ju skillnad på kort/mail och att se dem och prata med dem. Men på fredag ska jag ta mig en promenad dit.
Annars så fick jag skjuts hem igår. Det gick, med tanke på omständigheterna, riktigt bra. Efter Farsta så var snötäcket två centimeter. Tänk vilken stor skillnad det är på en så kort sträcka.
Nu blir det nog så att jag inte kommer att gå till Dagab på fredag. Frågade henne om hon ville låna Pirates 3. Det ville hon gärna. Sedan berättade hon att Han slutar klockan ett på fredag och då jobbar hon med Jehovasvakten. Visst är han trevligt och snäll och så, men... Så hon föreslog att hon kunde komma och hälsa på nästa vecka. Hon ska lämna in bilen på fredag för att få bytt till vinterdäck.
Igår skickade jag bilder på vår nya reception till mina vänner på Dagab. Hennes svar blev:
"Vad fint ni har fått det...jag är inget avundsjuk alls.....okej kanske lite...eller ganska mycket....verkligen jättefint...!!"
Hans svar blev kort och gott:
"Fantastiskt fint!"
Usch vad jag saknar dem. Men jag har kortet på dem som skrivbordsunderlägg. Det är bättre än inget. Sedan har vi kontakt, mer eller mindre dagligen via mail. Fast... Det är ju skillnad på kort/mail och att se dem och prata med dem. Men på fredag ska jag ta mig en promenad dit.
Annars så fick jag skjuts hem igår. Det gick, med tanke på omständigheterna, riktigt bra. Efter Farsta så var snötäcket två centimeter. Tänk vilken stor skillnad det är på en så kort sträcka.
Nu blir det nog så att jag inte kommer att gå till Dagab på fredag. Frågade henne om hon ville låna Pirates 3. Det ville hon gärna. Sedan berättade hon att Han slutar klockan ett på fredag och då jobbar hon med Jehovasvakten. Visst är han trevligt och snäll och så, men... Så hon föreslog att hon kunde komma och hälsa på nästa vecka. Hon ska lämna in bilen på fredag för att få bytt till vinterdäck.
Så var vi tillbaka då
Sitter här nu i våra nya lokaler. Det är jättefint måste jag säga. Lite väl hala golv bara. Det är nästan isvarning på dem.
I fredags när jag kom hem så tog jag och mailade kortet jag tog på dem till dem och med det skrev jag:
"Ämne: Världens bästa reception
En liten bild på det som enligt mig är den bästa receptionen (förutom den jag sitter i då...) ;-)"
Imorse fick jag ett svar på det och det var inte hon som svarade:
"Oj oj oj man blir rörd. Det var verkligen tråkigt att komma till jobbet i dag. Tomt på parkeringen och inga rökande Muppar vid entredörren. Men det är bara att bita ihop. I dag ska jag nog ta en pepparkaka till kaffet... eller en halv kanske. Du kanske kan maila en bild på nya receptionen nån gång.
/ Xxxx"
Jag svarade så klart på det:
"Jag förstår att det kändes tomt imorse. Men det är som sagt inte så himla långt mellan oss... Sedan tycker jag nog att du ska ta en hel pepparkaka. Du kan behöva det som tröst.
I fredags när jag kom hem så tog jag och mailade kortet jag tog på dem till dem och med det skrev jag:
"Ämne: Världens bästa reception
En liten bild på det som enligt mig är den bästa receptionen (förutom den jag sitter i då...) ;-)"
Imorse fick jag ett svar på det och det var inte hon som svarade:
"Oj oj oj man blir rörd. Det var verkligen tråkigt att komma till jobbet i dag. Tomt på parkeringen och inga rökande Muppar vid entredörren. Men det är bara att bita ihop. I dag ska jag nog ta en pepparkaka till kaffet... eller en halv kanske. Du kanske kan maila en bild på nya receptionen nån gång.
/ Xxxx"
Jag svarade så klart på det:
"Jag förstår att det kändes tomt imorse. Men det är som sagt inte så himla långt mellan oss... Sedan tycker jag nog att du ska ta en hel pepparkaka. Du kan behöva det som tröst.
Självklart ska jag ta och maila över en bild eller två på receptionen. Men en bild kan ju inte återge hur det verkligen ser ut i verkligheten. Det bästa är ju om man ser det med egna ögon. *hint, hint* ;-)"
Så nu har jag tagit kort på receptionen och jag fick ett par bilder på hennes favorit här. Så ikväll ska jag packa ner sladden till kameran så jag kan "framkalla" bilderna här på jobbet och skicka dem till dem.
The Final Countdown
Ja, så var vi här då. Sista dagen på Dagab och jag kan inte säga att jag känner mig ett dugg glad över att flytta. Det är rörigt och stökigt som fan här just nu, men det är inga större problem. Ingen träning blev det idag heller då hon skulle ut och äta lunch och han kunde inte träna före 14:30. Vid den tiden funkar det inte alls för mig. Men min kollega som jag jobbar ensam med efter klockan två har sagt att jag kan få gå tidigare och det tänker jag ta mig fan göra. De ska få sina presenter då hade jag tänkt.
Igår när jag gick så var han där bakom, Jehovas-vakten och en helt ny människa. Hon skulle läras upp för hon är den som ska ta över när Jehovas-vakten ska sluta. Jag har i princip bar hunnit ställa mig där när det kommer en lastbil som ska ut. Hon ska då få utföra en utpasseringskontroll så därför öppnar de inte bommen. Lasbilen (med släp) stannar ett par meter från bommen och står där ett tag, men innan hon har hunnit ut så börjar han köra och kör ner bommen. Vi står alla bara och tittar ut genom fönstret ett bra tag och undrar vad det var som precis hände.
Han tar då och går ut och hon följer med. Jag står kvar där inne med Jehovas-vakten. När Han kommer ut dit så pratar han först lite med chaffisen sedan fixar han bommen. Jag vet inte hur han gör, men när han är klar så funkar den. Jag frågar Jehovas-vakten om han skulle jobba imorgon (läs: idag), men det skulle han inte så då sa jag hej då och lycka till i framtiden till honom. Han önskade mig detsamma. Sedan sa jag att vi kanske kommer se varandra i Råcksta i framtiden. När jag passerar övergångstället (och bommarna) så håller jag ögonen på Honom hela tiden ifall han skulle se att jag gick där. Och det gjorde han. Han kände kanske min blick i ryggen för han vände sig till hälften om och så vinkade vi hej då till varandra.
Jag kan ju avslöja vad de kommer att få från mig. Böcker. De kommer få två böcker var. Hon kommer få: Marianne Fredriksson - Den som vandrar i natten och Leoni Swann - Glennkill. Han kommer att få: Terry Pratchett/Neil Gaiman - Goda omen och Leoni Swann - Glennkill. De har ju tid att sitta och läsa där nere och de tycker båda om att läsa så jag tyckte att det var passande att ge dem böcker. En adventskalender var, en batteridriven ljuslykta var (de får inte ha riktiga ljus) samt 12 olika sorters pepparkakor. Till det har jag skrivit ett litet kort/brev. Det är samma text på dem båda, med skillnaden att han har sitt namn och en påklistrad bild på en ekgren (Blekinges landskapsblomma) och hon fick sitt namn och en påklistrad bild av blåklint (Östergötlands landskapsblomma). På båda så var det en liten bild på mig från Croke Park, Dublin 2005.
Jag gick från jobbet kvart över tre med fyra papperskassar. En stor och tre små. I den stora låg pepparkakorna, sedan hade de en liten kasse var och i den tredje var mina smutsiga arbetsskjortor. När jag kom ner så sitter de båda där och bakom dem en vakt som hjälper till lite då och då. Så fort de ser mig så frågar Han om jag har hela bohaget med mig. Jag svarar att jag nästan har det samtidigt som jag ställer ner alla kassar plus min väska. Sedan tar jag tag i den stora kassen och ställer den på disken samtidigt som jag säger att de får göra vad de vill med det då de officiellt inte äter kakor.
Sedan tar jag upp deras små kassar och lämnar över dem. Hon får en rosa kasse och han en blå. Måste skilja på dem då innehållet var lite olika. Jag hinner ställa ner hennes på hennes skrivbord, men han blev ju förvarnad så han tog emot den med handen. Hon kollade igenom kassen (fast hon såg inte vilka böcker hon fick då jag hade slagit in dem) och läste sedan brevet/kortet och sedan reste hon sig bara, utan ett ord, kom ut till mig och gav mig en kram. Han var inte sen att följa efter hennes exempel. Typiskt. Sista dagen på Dagab och då får man en kram av honom. Jag erkänner villigt att jag höll kvar kramen med honom en aning längre än med henne.
De sa båda att de blev väldigt rörda och det hördes på deras röster. Jag tror att vi alla var rätt nära till att bli blöta i ögat. Hon kände sig taskig och sa: "Och vi har ingenting att ge till dig." Han sa då (på skoj): "Du får Vänner nummer tio." Han läste kortet/brevet och sa att de skulle sätta upp det så att de kunde minnas mig. Sedan såg han att på hans så var det en ek. Då kollade hon på sin och såg att det var en blåklint. Han sa då: "Du har verkligen tänkt på allt."
Hon bryter in med ett "allvarligt" ämne. Hans fru hade tydligen ringt och hon frågade om hon hade fått tag i honom då hon hade ringt precis efter han hade gått och tränat. Men han hade inte den blekaste om det. Sedan ringer det på deras sidotelefon och som man säger; När man talar om trollen står de i farstun. Det första hon måste ha frågat honom var: "Var höll du hus när jag ringde?" för det första han säger är: "Jag var och tränade och handlade." Men hon var, enligt honom, på bra humör.
Jag lämnar över kortet och korthållaren till dem och hon tar emot det. Han frågar om jag inte vill behålla det som minne, men jag tycker inte det är ett så bra minne. Hon börjar, försöka, bryta det mitt itu, men det går inte. Så säger hon till honom: "Men du kanske vill ha kvar det? Lägga det i plånboken." Han tyckte inte det var någon bra idé. Den andra vakten sa något om att det kan vara svårförklarat när frugan går igenom plånboken och ser det. Då säger han: "Det gör hon varje dag." Jag hoppas verkligen att han skämtade när han sa det. Efter det så gick den tredje väktaren.
Hon var nu väldigt nyfiken på det inslagna paketet, men han ville inte riktigt öppna det. Han såg det som en julklapp. När jag sa att det inte alls var menat som en sådan så gick han med på att öppna. Hon var snabbast och när hon såg vad hon fick så sken hon upp. När han såg att det var böcker så blev även han glad. Sedan kollade han på vilka böcker han fått och konstaterade att han inte hade läst någon av dem. Han läste på baksidan av Goda omen och tyckte att den verkade passa honom perfekt. Sedan tittade han på vad hon fick och sa att Marianne Fredriksson skriver riktigt bra "kvinnoböcker". När hon läste på baksidan av Glennkill så skrattade hon till när hon såg att handlingen utspelar sig på Irland.
Då tog jag fram kameran. Hon ville inte bli fotad, men han "tvingade" henne att vara med på en bild. Så nu har jag ett kort på dem. Tyvärr var ljusförhållandena inte de bästa så bilden blev suddig (såg jag när jag kom hem). Han ville se kortet på en gång och tyckte att det var en fin bild. De ser ut som värsta flygvärdinnorna. Sedan tyckte han att jag hade en fin kamera.
Han hade fått ett mail från en kvinna som jobbar på Dagab och hon ville att han skulle göra något. Han kallade henne "äcklig". Eftersom han har kallat flera äckliga så undrade jag om alla på Dagab var äckliga. Han sa då: "Ja. Alla är äckliga förutom [hennes namn] och du." Hade inte räknat med att han skulle ta med mig där då jag inte jobbar på Dagab, men det betyder ju inte att jag inte blev glad över att få höra det.
Jag fick den obligatoriska fredagsfrågan. "Vad ska du göra i helgen då?" ag sa att jag skulle ut och så berättade jag att jag är med i redaktionen på www.u2.se och att vi ska ha en fest på Victoria. Han hade glömt bort att jag har berättat det vid tidigare tillfälle, men nu gick han in på sidan och kollade. Jag sa att jag inte gör så mycket på den sidan då jag inte är lika fanatisk som de andra är. Min fanatism försvann sommaren 2005 när det blev fyra konserter. Tre i Dublin och en i Göteborg. Det blev bara lite för mycket för mig då.
Sedan tyckte han att det var synd att vi inte kunde träna tillsammans, men det var för att hon hade en lunchträff med en kollega som jobbar på Lagena. Sedan sa han: "Men vet du vad du kan göra tills ni får ett gym?" Jag hade inte den blekaste och då sa han: "Du har ju tidiga fredagar och då kan du ju gå från jobbet till stationen." Jag sa då att det bara tar sju minuter att gå dit, men då förtydligade han sig: "Handens pendelstation. Det tar nog runt 40 minuter." Jag sa något om att det är jätteskönt att göra det i 20 minusgrader och full snöstorm. Han sa då att det inte är många sådana dagar vi har här. Sedan sa han: "Och då kan du ju gå förbi här och värma upp dig... med en kopp varm choklad." Så jag är inbjuden att hälsa på dem och det var han som föreslog det.
Efter det så sa hon att hon nu vet var vi håller hus så även hon kan komma och hälsa på mig. Det tycker jag absolut att hon ska göra och det sa jag också. Och sedan sa jag att även han vet var vi bor så han får också komma och hälsa på och han sa att han absolut skulle göra det. Jag såg att klockan var tre minuter i tills bussen går så jag sa (samtidigt som jag tog på mig jackan) att om de får det tråkigt så kan de alltid ringa. Han sa då: "Ja och maila." Han sa faktiskt att: "Vi hörs på måndag." Hon frågade om jag kommer sitta kvar på samma direktnummer och det kommer jag göra. Hon sa sedan att de kommer inte att fatta förrän på måndag att vi har flyttat. Men nu har de ju lite tidsfördriv. Två böcker var. De sista orden han sa sades med inte riktigt stadig röst. Det var inte mycket darr, men det fanns lite där.
Jag tror inte att det verkligen gick upp för mig att jag inte kommer att träffa dem på måndag förrän jag var vid Ängbyplan. Jag kände att det började bli lite blötare än vanligt i ögat. Klarade mig hem i alla fall. Och jag vet att jag kommer att träffa dem igen och jag vet att de vill träffa mig igen, men ändå känns det fruktansvärt jobbigt.
Livet är hårt. Det består mest av att möta nya människor och gilla en del av dem och sedan ska man skiljas från dem.
Igår när jag gick så var han där bakom, Jehovas-vakten och en helt ny människa. Hon skulle läras upp för hon är den som ska ta över när Jehovas-vakten ska sluta. Jag har i princip bar hunnit ställa mig där när det kommer en lastbil som ska ut. Hon ska då få utföra en utpasseringskontroll så därför öppnar de inte bommen. Lasbilen (med släp) stannar ett par meter från bommen och står där ett tag, men innan hon har hunnit ut så börjar han köra och kör ner bommen. Vi står alla bara och tittar ut genom fönstret ett bra tag och undrar vad det var som precis hände.
Han tar då och går ut och hon följer med. Jag står kvar där inne med Jehovas-vakten. När Han kommer ut dit så pratar han först lite med chaffisen sedan fixar han bommen. Jag vet inte hur han gör, men när han är klar så funkar den. Jag frågar Jehovas-vakten om han skulle jobba imorgon (läs: idag), men det skulle han inte så då sa jag hej då och lycka till i framtiden till honom. Han önskade mig detsamma. Sedan sa jag att vi kanske kommer se varandra i Råcksta i framtiden. När jag passerar övergångstället (och bommarna) så håller jag ögonen på Honom hela tiden ifall han skulle se att jag gick där. Och det gjorde han. Han kände kanske min blick i ryggen för han vände sig till hälften om och så vinkade vi hej då till varandra.
Jag kan ju avslöja vad de kommer att få från mig. Böcker. De kommer få två böcker var. Hon kommer få: Marianne Fredriksson - Den som vandrar i natten och Leoni Swann - Glennkill. Han kommer att få: Terry Pratchett/Neil Gaiman - Goda omen och Leoni Swann - Glennkill. De har ju tid att sitta och läsa där nere och de tycker båda om att läsa så jag tyckte att det var passande att ge dem böcker. En adventskalender var, en batteridriven ljuslykta var (de får inte ha riktiga ljus) samt 12 olika sorters pepparkakor. Till det har jag skrivit ett litet kort/brev. Det är samma text på dem båda, med skillnaden att han har sitt namn och en påklistrad bild på en ekgren (Blekinges landskapsblomma) och hon fick sitt namn och en påklistrad bild av blåklint (Östergötlands landskapsblomma). På båda så var det en liten bild på mig från Croke Park, Dublin 2005.
Jag gick från jobbet kvart över tre med fyra papperskassar. En stor och tre små. I den stora låg pepparkakorna, sedan hade de en liten kasse var och i den tredje var mina smutsiga arbetsskjortor. När jag kom ner så sitter de båda där och bakom dem en vakt som hjälper till lite då och då. Så fort de ser mig så frågar Han om jag har hela bohaget med mig. Jag svarar att jag nästan har det samtidigt som jag ställer ner alla kassar plus min väska. Sedan tar jag tag i den stora kassen och ställer den på disken samtidigt som jag säger att de får göra vad de vill med det då de officiellt inte äter kakor.
Sedan tar jag upp deras små kassar och lämnar över dem. Hon får en rosa kasse och han en blå. Måste skilja på dem då innehållet var lite olika. Jag hinner ställa ner hennes på hennes skrivbord, men han blev ju förvarnad så han tog emot den med handen. Hon kollade igenom kassen (fast hon såg inte vilka böcker hon fick då jag hade slagit in dem) och läste sedan brevet/kortet och sedan reste hon sig bara, utan ett ord, kom ut till mig och gav mig en kram. Han var inte sen att följa efter hennes exempel. Typiskt. Sista dagen på Dagab och då får man en kram av honom. Jag erkänner villigt att jag höll kvar kramen med honom en aning längre än med henne.
De sa båda att de blev väldigt rörda och det hördes på deras röster. Jag tror att vi alla var rätt nära till att bli blöta i ögat. Hon kände sig taskig och sa: "Och vi har ingenting att ge till dig." Han sa då (på skoj): "Du får Vänner nummer tio." Han läste kortet/brevet och sa att de skulle sätta upp det så att de kunde minnas mig. Sedan såg han att på hans så var det en ek. Då kollade hon på sin och såg att det var en blåklint. Han sa då: "Du har verkligen tänkt på allt."
Hon bryter in med ett "allvarligt" ämne. Hans fru hade tydligen ringt och hon frågade om hon hade fått tag i honom då hon hade ringt precis efter han hade gått och tränat. Men han hade inte den blekaste om det. Sedan ringer det på deras sidotelefon och som man säger; När man talar om trollen står de i farstun. Det första hon måste ha frågat honom var: "Var höll du hus när jag ringde?" för det första han säger är: "Jag var och tränade och handlade." Men hon var, enligt honom, på bra humör.
Jag lämnar över kortet och korthållaren till dem och hon tar emot det. Han frågar om jag inte vill behålla det som minne, men jag tycker inte det är ett så bra minne. Hon börjar, försöka, bryta det mitt itu, men det går inte. Så säger hon till honom: "Men du kanske vill ha kvar det? Lägga det i plånboken." Han tyckte inte det var någon bra idé. Den andra vakten sa något om att det kan vara svårförklarat när frugan går igenom plånboken och ser det. Då säger han: "Det gör hon varje dag." Jag hoppas verkligen att han skämtade när han sa det. Efter det så gick den tredje väktaren.
Hon var nu väldigt nyfiken på det inslagna paketet, men han ville inte riktigt öppna det. Han såg det som en julklapp. När jag sa att det inte alls var menat som en sådan så gick han med på att öppna. Hon var snabbast och när hon såg vad hon fick så sken hon upp. När han såg att det var böcker så blev även han glad. Sedan kollade han på vilka böcker han fått och konstaterade att han inte hade läst någon av dem. Han läste på baksidan av Goda omen och tyckte att den verkade passa honom perfekt. Sedan tittade han på vad hon fick och sa att Marianne Fredriksson skriver riktigt bra "kvinnoböcker". När hon läste på baksidan av Glennkill så skrattade hon till när hon såg att handlingen utspelar sig på Irland.
Då tog jag fram kameran. Hon ville inte bli fotad, men han "tvingade" henne att vara med på en bild. Så nu har jag ett kort på dem. Tyvärr var ljusförhållandena inte de bästa så bilden blev suddig (såg jag när jag kom hem). Han ville se kortet på en gång och tyckte att det var en fin bild. De ser ut som värsta flygvärdinnorna. Sedan tyckte han att jag hade en fin kamera.
Han hade fått ett mail från en kvinna som jobbar på Dagab och hon ville att han skulle göra något. Han kallade henne "äcklig". Eftersom han har kallat flera äckliga så undrade jag om alla på Dagab var äckliga. Han sa då: "Ja. Alla är äckliga förutom [hennes namn] och du." Hade inte räknat med att han skulle ta med mig där då jag inte jobbar på Dagab, men det betyder ju inte att jag inte blev glad över att få höra det.
Jag fick den obligatoriska fredagsfrågan. "Vad ska du göra i helgen då?" ag sa att jag skulle ut och så berättade jag att jag är med i redaktionen på www.u2.se och att vi ska ha en fest på Victoria. Han hade glömt bort att jag har berättat det vid tidigare tillfälle, men nu gick han in på sidan och kollade. Jag sa att jag inte gör så mycket på den sidan då jag inte är lika fanatisk som de andra är. Min fanatism försvann sommaren 2005 när det blev fyra konserter. Tre i Dublin och en i Göteborg. Det blev bara lite för mycket för mig då.
Sedan tyckte han att det var synd att vi inte kunde träna tillsammans, men det var för att hon hade en lunchträff med en kollega som jobbar på Lagena. Sedan sa han: "Men vet du vad du kan göra tills ni får ett gym?" Jag hade inte den blekaste och då sa han: "Du har ju tidiga fredagar och då kan du ju gå från jobbet till stationen." Jag sa då att det bara tar sju minuter att gå dit, men då förtydligade han sig: "Handens pendelstation. Det tar nog runt 40 minuter." Jag sa något om att det är jätteskönt att göra det i 20 minusgrader och full snöstorm. Han sa då att det inte är många sådana dagar vi har här. Sedan sa han: "Och då kan du ju gå förbi här och värma upp dig... med en kopp varm choklad." Så jag är inbjuden att hälsa på dem och det var han som föreslog det.
Efter det så sa hon att hon nu vet var vi håller hus så även hon kan komma och hälsa på mig. Det tycker jag absolut att hon ska göra och det sa jag också. Och sedan sa jag att även han vet var vi bor så han får också komma och hälsa på och han sa att han absolut skulle göra det. Jag såg att klockan var tre minuter i tills bussen går så jag sa (samtidigt som jag tog på mig jackan) att om de får det tråkigt så kan de alltid ringa. Han sa då: "Ja och maila." Han sa faktiskt att: "Vi hörs på måndag." Hon frågade om jag kommer sitta kvar på samma direktnummer och det kommer jag göra. Hon sa sedan att de kommer inte att fatta förrän på måndag att vi har flyttat. Men nu har de ju lite tidsfördriv. Två böcker var. De sista orden han sa sades med inte riktigt stadig röst. Det var inte mycket darr, men det fanns lite där.
Jag tror inte att det verkligen gick upp för mig att jag inte kommer att träffa dem på måndag förrän jag var vid Ängbyplan. Jag kände att det började bli lite blötare än vanligt i ögat. Klarade mig hem i alla fall. Och jag vet att jag kommer att träffa dem igen och jag vet att de vill träffa mig igen, men ändå känns det fruktansvärt jobbigt.
Livet är hårt. Det består mest av att möta nya människor och gilla en del av dem och sedan ska man skiljas från dem.
Torsdag
Bara en och en halv dag kvar här på Dagab. Det känns så oerhört trist. Samtidigt så är det ju skönt att slippa buss och den långa korridoren, även kallad "suckarnas gång". Sedan är det ju kul att komma till något nytt och fräscht, men...
Var nere och hämtade två paket idag också. Jag missade tydligen henne med några minuter. Hon skulle ut på en promenad idag med. Hon gör allt för att försöka komma i form till kryssningen hon ska på nu på lördag. Både han och jag är överens om att det är bra att komma igång, men han sa att det är synd att det måste till med något som det här för att hon ska sätta fart. Man ska ju egentligen alltid hålla igång. Den mänskliga kroppen är ju designad för att jobba.
Sedan kom vi in på det där med facket. Det började med att han sa att Handels har ett möte i deras stora konferensrum och han sa att det är synd att säga så, men det märks att många som är med i det facket tillhör socialgrupp tre. Lågavlönade, lågutbildade. Det är ju tyvärr så att majoriteten av rökare finns blad dessa. Han sa att efter tjugo minuter så stod det en 15-20 personer ute vid lastkajen och tre utanför receptionen.
Han berättade att han har gått ur facket och att han sparar privat 600:- i månaden. Det är lite knappt av vad han betalade till facket (Transport är ett av de facken som har högst avgift). Det är tydligen rätt ofta så att när man är runt 50-55 så kan man hänga lite löst, speciellt om man inte är med i facket. De kan på Securitas flytta om personalen när som helst. Så han skulle i princip kunna hamna i en mörk skrubb nere i en källare och han måste ta det om han inte vill bli av med jobbet. Nu har han räknat ut att han nu kan säga nej och klara av att vara arbetslös i ett och ett halvt år på de pengarna han har samlat ihop.
Jag visade honom vår fina blåa inpasseringsblipp. Den är riktigt snygg. Nästan så att man kan ha den som ett smycke. Han tog den och tittade på den och tycker att den är fin han med. Sedan så är nackdelen med den att man måste lägga den emot en stolpe där sensorn är. Han tycker annars att det bästa inpasseringssystemet är att man har som ett inpasseringskort med foto på som satt som i en hållare i bröstfickan (eller liknande) och där sensorn kan läsa av det från ett par meters avstånd utan att man tar av det. Då ser man att personen hör till företaget och man behöver inte ifrågasätta personens närvaro.
Sedan tyckte han att jag skulle göra honom sällskap på träningen idag. Han skulle cykla i 45 minuter. Jag kände nog att det är lite i överkurs för mig. Han berättade om att igår när han cyklade i tio minuter på nivå 20 och dessutom så har han vid tidigare cyklingar trott att han har vägt 90 kg, men rätt nyligen sett att han väger 95 och då blir ju motståndet ännu mer. Så på slutet så var han så trött att han inte ens orkade prata med personen som gjorde oss sällskap.
Apropå träning. Nu när han coachar mig så har han den senaste tiden när jag suttit på cykeln så har han varit framme och "rättat till" min vattenflaska som står i hålet som är avsett för det samt lagt ihop handskarna lite prydligare. Han har även skojat några gånger och tagit tag i min vattenflaska och låtsats som att han ska slänga den i soporna (han är den som städar upp efter andra där inne).
Trevligt värre
Har fått ett ganska lätt träningspass idag igen tycker jag och för en gångs skull så var jag först i gymmet. Cykling som vanligt. Först fem minuters uppvärmning. Och det gjorde jag trots att han inte var där. När han kom in hade jag cyklat i tre minuter och han blev impad över att jag redan satt och cyklade. Sedan sänkte han tiden till en kvart men han höjde motståndet ett steg. När jag var klar lackade svetten om mig. Eller det började den redan göra halvvägs. Svetten hotade att droppa ner i ögonen flera gånger. Sedan blev det bara en övning till och det var sit-ups. 15x5. Så det var bara sådana där tråkiga saker idag.
Men han har lite problem nu när han inte kan övervaka min träning nu när vi flyttar. Men både jag och hon har ju telefoner som man kan ha videosamtal och han tyckte att jag skulle sätta telefonen på cykeln så att de såg att jag tränade. Men han tycker (igen) att jag ska tjata på min chef. Den här gången sa han att jag skulle hälsa från honom och säga att om gymmet inte kommer inom två veckor så har jag tappat allt som jag har byggt upp nu.
En halvtimme efter träningen så gick jag och hämtade två paket. Han frågade mig om jag kände mig trött. Sanningen å säga så gör jag inte det och då sa han att jag på fredag skulle upp två nivåer från idag och cykla i en kvart. Och han ska använda cykeln bredvid och övervaka mig så att jag inte fuskar. Jag frågade då om han inte litar på mig och då nämnde han den gången som jag hade sänkt ett snäpp utan att ha frågat honom om lov. Jag kan säga att jag hoppas att han inte gör det, för jag kommer inte orka.
Det sista han gjorde i gymmet var att cykla i tio minuter på nivå tjugo. Tror han valde fettförbrännarprogrammet. När han satt där nere så sa han att det hade sugit musten ur honom totalt. Han var helt slut nu.
Han visar mig en ritning på hur köket kommer att se ut. Det ser snyggt ut på skärmen och det blir nog bra när det blir klart. Det blir glasmosaik i aquagrön nyans. Han säger att han börjar tycka att det ser snyggt ut. Att frugan nog inte är så korkad och inte gör så många misstag. Sedan skämtade hon till det att hans fru bara har gjort ett misstag och det var att beblanda sig med honom. Han skrattade och höll med samtidigt sa han: "Men man får stå för sina misstag."
När vi var i gymmet berättade han hur duktig hon hade varit. Hon hade haft ett träningspass som bestod av 50 minuters stavgång i högt tempo. När jag står där nere kommer vi in på det och hon berättade att hon hade gått förbi vårt nya kontor. Hon tyckte det såg fräckt ut. Hon såg bara utsidan så jag tror hon kommer bli mäkta imponerad när hon får se insidan.
Vi står och snackar skit rent allmänt, sedan frågar hon mig när och var vi ska ha julfesten. Jag svarade att vi ska ha festen den 7 december och att vi ska vara i våra lokaler. Om hon ville var det bara att titta in och se hur vi hade det, sista bussen till stan går klockan två. Hon tittar i almanackan och säger att hon inte kommer att vara hemma då. Hon ska hem till Linköping och titta på LHC, men om jag ville så kunde jag få låna hennes nyckel och sova över hemma hos henne.
Hon bor cirka 3 kilometer härifrån. Så en taxiresa dit kostar inte mycket. Jag fick även om jag ville ta med mig en snygging, men jag fick byta lakan i sådana fall. ;-) Det tycker jag är trevligt värre. Det är frågan om fem till tio minuters resväg till en säng istället för en timme. Jag kan säga att jag kommer nappa på erbjudandet.
Men han har lite problem nu när han inte kan övervaka min träning nu när vi flyttar. Men både jag och hon har ju telefoner som man kan ha videosamtal och han tyckte att jag skulle sätta telefonen på cykeln så att de såg att jag tränade. Men han tycker (igen) att jag ska tjata på min chef. Den här gången sa han att jag skulle hälsa från honom och säga att om gymmet inte kommer inom två veckor så har jag tappat allt som jag har byggt upp nu.
En halvtimme efter träningen så gick jag och hämtade två paket. Han frågade mig om jag kände mig trött. Sanningen å säga så gör jag inte det och då sa han att jag på fredag skulle upp två nivåer från idag och cykla i en kvart. Och han ska använda cykeln bredvid och övervaka mig så att jag inte fuskar. Jag frågade då om han inte litar på mig och då nämnde han den gången som jag hade sänkt ett snäpp utan att ha frågat honom om lov. Jag kan säga att jag hoppas att han inte gör det, för jag kommer inte orka.
Det sista han gjorde i gymmet var att cykla i tio minuter på nivå tjugo. Tror han valde fettförbrännarprogrammet. När han satt där nere så sa han att det hade sugit musten ur honom totalt. Han var helt slut nu.
Han visar mig en ritning på hur köket kommer att se ut. Det ser snyggt ut på skärmen och det blir nog bra när det blir klart. Det blir glasmosaik i aquagrön nyans. Han säger att han börjar tycka att det ser snyggt ut. Att frugan nog inte är så korkad och inte gör så många misstag. Sedan skämtade hon till det att hans fru bara har gjort ett misstag och det var att beblanda sig med honom. Han skrattade och höll med samtidigt sa han: "Men man får stå för sina misstag."
När vi var i gymmet berättade han hur duktig hon hade varit. Hon hade haft ett träningspass som bestod av 50 minuters stavgång i högt tempo. När jag står där nere kommer vi in på det och hon berättade att hon hade gått förbi vårt nya kontor. Hon tyckte det såg fräckt ut. Hon såg bara utsidan så jag tror hon kommer bli mäkta imponerad när hon får se insidan.
Vi står och snackar skit rent allmänt, sedan frågar hon mig när och var vi ska ha julfesten. Jag svarade att vi ska ha festen den 7 december och att vi ska vara i våra lokaler. Om hon ville var det bara att titta in och se hur vi hade det, sista bussen till stan går klockan två. Hon tittar i almanackan och säger att hon inte kommer att vara hemma då. Hon ska hem till Linköping och titta på LHC, men om jag ville så kunde jag få låna hennes nyckel och sova över hemma hos henne.
Hon bor cirka 3 kilometer härifrån. Så en taxiresa dit kostar inte mycket. Jag fick även om jag ville ta med mig en snygging, men jag fick byta lakan i sådana fall. ;-) Det tycker jag är trevligt värre. Det är frågan om fem till tio minuters resväg till en säng istället för en timme. Jag kan säga att jag kommer nappa på erbjudandet.
Bakelse
Den här dagen kunde kanske ha börjat lite bättre. Eftersom det regnar idag så blir spåren för tunnelbanan blöta och då får tågen gå med reducerad hastighet. Så idag var tåget tretton minuter sent till Centralen. Med andra ord kom det dit samtidigt som den pendeln som jag brukar åka, lämnar sin perrong. Man blir så glad då, för då vet man att det är en promenad som gäller. En 15 minuters lång promenad i regn och blåst. Tur att jag alltid har ett paraply i väskan.
När jag kommer fram så tänkte jag försöka smita förbi receptionen där nere utan att få kommentarer om att jag är senare än vanligt. Jag öppnar dörren och säger god morgon. De tre svarar automatiskt "God morgon" utan att först tänka på vem det är som säger det. Sedan ser hon det och säger: "Men vad sen du är." Mitt svar blir då att jag kände för att ta en promenad till jobbet i det fina vädret. Ingen av dem trodde på mig. Så berättade jag varför jag var sen och då så tyckte hon att jag skulle ringa och upplysa SL om att det regnar i Sverige.
Kvart över tio så går jag ner och hämtar ett paket. Bakom disken så sitter det två herrar som jag båda känner igen. Det första jag får höra är att Han frågar mig - på engelska - hur jag mår. Jag svarar: "Great. You?" Han sa att han mår bra. Sedan frågade han mig om jag hade någon träningsvärk, vilket jag inte har. Då säger han: "Men vad bra. Det tyder på att din kropp har vant sig." Jag säger då: "Ja antingen det eller en dålig tränare." Men jag lägger till snabbt: "Det där var nog dumt att säga." Den andra vakten säger då: "Man ska ha så ont i kroppen så att man inte kan ta sig ur sängen på en vecka." Hans svar på det blir: "Nej då. Inte alls."
Sedan frågar han vem som är ansvarig för gymmet vi ska ha. Om det är min chef. Jag säger att det är det och då tycker han att jag ska tjata på henne så att vi får gymmet snabbt. Sedan sa han: "Men du får säga att du ligger på topp nu och att det inte är bra att vila för länge. Och hälsa henne att det är jag som har sagt det."
Efter det får han ett samtal och när det är avslutat så säger han att hon som han pratade med är en bra människa. Han lade till att alla som är snälla mot honom är bra människor. Då sa jag på skoj: "Så [den andra vaktens namn] är ingen bra människa?" Han säger då att han är en av de bästa. Att om han hade ett eget företag så skulle han inte tveka på att anställa honom. Jag säger då åt den andra vakten: "Sug åt dig nu som en svamp." Sedan säger Han till mig: "Jag skulle inte tveka att anställa dig heller." Sedan tittade han på mig, skrattade och lade till: "Men jag skulle nog införa stämpelkort och att man ska stämpla ut så fort man går från sin plats." Jag frågade om han inte skulle införa en variant som stämplar ut en så fort man lämnar stolen.
Men han vet ju att jag har - trots otaliga timmar där nere hos dem - en bra arbetsmoral. Men jag lade till: "Ja, men det är konstigt tycker jag. Trots mina pakethämtningar så är jag den som har flest samtal per dag." Han svarade: "Jo, jag vet. Och det säger ju en del om de andra. En av dina kollegor är mentalt handikappad. En går ut och röker titt som tätt." Så lade jag till: "Och en som pratar många, långa privatsamtal." Sedan sa han att han inte har den bästa arbetsmoralen, men när han sitter på plats så gör han det bästa han kan. Precis som jag gör. När vi är här så har jag dem att fly till när jag känner att jag behöver prata av mig. När vi kommer tillbaka dit på måndag så kommer jag inte ha det längre. Tur att det finns mail och telefon...
Sedan ringde det igen och efter det frågade han: "Hur är det annars då?" Jag svarade: "Jo, men det är bara bra. Hur är det med dig då?" Han sa då att hans rygg är mycket bättre nu. Nästan bra. Så imorgon skulle han ge sig på att träna benen, kanske (hoppas jag slipper det). Då sa jag: "Men det är säkert för att du cyklade så mycket igår." Han sa: "Ja, det har med all säkerhet med det att göra." Sedan kom vi in på att alla kontorskärringar som gnäller över att de har ont i axlar vilar istället för tränar. Om man tränar så mjukar man ju upp musklerna och bygger sedan upp en stabilitet kring lederna.
Sedan sa han att han egentligen borde vara en företagsläkare. Han skulle inte sjukskriva någon utan ordinera träning. Han tog exemplet som finns här på Dagab. Han kom och tränade igår och eftersom båda cyklarna var upptagna så började han med att mjuka upp sig som den värsta balletthoppan. Den mannen är sjukskriven delvis för att han säger att det skär som knivar i ryggen på honom, han är allergisk och han har fel skor. Den mannen verkar det inte vara så mycket fel på med tanke på vad jag såg honom göra på gymmet igår. Sedan måste han vara superkorkad som går och tränar här när han är sjukskriven. Han verkar inte ha ett dugg ont. Och en sådan person får nu sjukbidrag. Mina skattepengar går till honom och han gelikar. Det känns surt.
Sedan kom det ett besök till oss. Känner honom väl. En supertrevlig kille som jobbar för det företaget som levererar våra nya möbler. Så han skrev in sig som vanligt och när han gjorde det så kom hon tillbaka. Hon hade varit och handlat lunch på något kondis och hade en liten kartong med sig. Då kom jag på att berätta för dem att vi skulle få bakelser idag. Då sa Han: "Men så trevligt för er då." På det svarade jag: "Men det gör väl inte dig något. Du äter ju ändå inte sådant nu för tiden." Han sa då: "Nä, det gör jag inte." Sedan gaddade sig "herrarna" ihop mot mig och var lite dumma så jag hotade med att gå hem, med det gjorde jag inte. Jag tog snällt och eskorterade besökaren upp.
När jag kommer fram så tänkte jag försöka smita förbi receptionen där nere utan att få kommentarer om att jag är senare än vanligt. Jag öppnar dörren och säger god morgon. De tre svarar automatiskt "God morgon" utan att först tänka på vem det är som säger det. Sedan ser hon det och säger: "Men vad sen du är." Mitt svar blir då att jag kände för att ta en promenad till jobbet i det fina vädret. Ingen av dem trodde på mig. Så berättade jag varför jag var sen och då så tyckte hon att jag skulle ringa och upplysa SL om att det regnar i Sverige.
Kvart över tio så går jag ner och hämtar ett paket. Bakom disken så sitter det två herrar som jag båda känner igen. Det första jag får höra är att Han frågar mig - på engelska - hur jag mår. Jag svarar: "Great. You?" Han sa att han mår bra. Sedan frågade han mig om jag hade någon träningsvärk, vilket jag inte har. Då säger han: "Men vad bra. Det tyder på att din kropp har vant sig." Jag säger då: "Ja antingen det eller en dålig tränare." Men jag lägger till snabbt: "Det där var nog dumt att säga." Den andra vakten säger då: "Man ska ha så ont i kroppen så att man inte kan ta sig ur sängen på en vecka." Hans svar på det blir: "Nej då. Inte alls."
Sedan frågar han vem som är ansvarig för gymmet vi ska ha. Om det är min chef. Jag säger att det är det och då tycker han att jag ska tjata på henne så att vi får gymmet snabbt. Sedan sa han: "Men du får säga att du ligger på topp nu och att det inte är bra att vila för länge. Och hälsa henne att det är jag som har sagt det."
Efter det får han ett samtal och när det är avslutat så säger han att hon som han pratade med är en bra människa. Han lade till att alla som är snälla mot honom är bra människor. Då sa jag på skoj: "Så [den andra vaktens namn] är ingen bra människa?" Han säger då att han är en av de bästa. Att om han hade ett eget företag så skulle han inte tveka på att anställa honom. Jag säger då åt den andra vakten: "Sug åt dig nu som en svamp." Sedan säger Han till mig: "Jag skulle inte tveka att anställa dig heller." Sedan tittade han på mig, skrattade och lade till: "Men jag skulle nog införa stämpelkort och att man ska stämpla ut så fort man går från sin plats." Jag frågade om han inte skulle införa en variant som stämplar ut en så fort man lämnar stolen.
Men han vet ju att jag har - trots otaliga timmar där nere hos dem - en bra arbetsmoral. Men jag lade till: "Ja, men det är konstigt tycker jag. Trots mina pakethämtningar så är jag den som har flest samtal per dag." Han svarade: "Jo, jag vet. Och det säger ju en del om de andra. En av dina kollegor är mentalt handikappad. En går ut och röker titt som tätt." Så lade jag till: "Och en som pratar många, långa privatsamtal." Sedan sa han att han inte har den bästa arbetsmoralen, men när han sitter på plats så gör han det bästa han kan. Precis som jag gör. När vi är här så har jag dem att fly till när jag känner att jag behöver prata av mig. När vi kommer tillbaka dit på måndag så kommer jag inte ha det längre. Tur att det finns mail och telefon...
Sedan ringde det igen och efter det frågade han: "Hur är det annars då?" Jag svarade: "Jo, men det är bara bra. Hur är det med dig då?" Han sa då att hans rygg är mycket bättre nu. Nästan bra. Så imorgon skulle han ge sig på att träna benen, kanske (hoppas jag slipper det). Då sa jag: "Men det är säkert för att du cyklade så mycket igår." Han sa: "Ja, det har med all säkerhet med det att göra." Sedan kom vi in på att alla kontorskärringar som gnäller över att de har ont i axlar vilar istället för tränar. Om man tränar så mjukar man ju upp musklerna och bygger sedan upp en stabilitet kring lederna.
Sedan sa han att han egentligen borde vara en företagsläkare. Han skulle inte sjukskriva någon utan ordinera träning. Han tog exemplet som finns här på Dagab. Han kom och tränade igår och eftersom båda cyklarna var upptagna så började han med att mjuka upp sig som den värsta balletthoppan. Den mannen är sjukskriven delvis för att han säger att det skär som knivar i ryggen på honom, han är allergisk och han har fel skor. Den mannen verkar det inte vara så mycket fel på med tanke på vad jag såg honom göra på gymmet igår. Sedan måste han vara superkorkad som går och tränar här när han är sjukskriven. Han verkar inte ha ett dugg ont. Och en sådan person får nu sjukbidrag. Mina skattepengar går till honom och han gelikar. Det känns surt.
Sedan kom det ett besök till oss. Känner honom väl. En supertrevlig kille som jobbar för det företaget som levererar våra nya möbler. Så han skrev in sig som vanligt och när han gjorde det så kom hon tillbaka. Hon hade varit och handlat lunch på något kondis och hade en liten kartong med sig. Då kom jag på att berätta för dem att vi skulle få bakelser idag. Då sa Han: "Men så trevligt för er då." På det svarade jag: "Men det gör väl inte dig något. Du äter ju ändå inte sådant nu för tiden." Han sa då: "Nä, det gör jag inte." Sedan gaddade sig "herrarna" ihop mot mig och var lite dumma så jag hotade med att gå hem, med det gjorde jag inte. Jag tog snällt och eskorterade besökaren upp.
Nedräkning
Ja, så är det måndag och nu måste jag nog säga att nedräkningen har börjat. Nu är det bara den här veckan kvar hos Dagab. Om en vecka så sitter jag i våra nybyggda lokaler. Jag ser väl fram emot den delen att få sitta i de lokalerna, men det är så mycket annat som jag inte ser fram emot. Kan inte säga att jag jublar direkt över flytten som alla andra här gör.
Annars då? Jo vi är två istället för fyra i växeln idag. En vabbar och den andra är "sjuk" men hon kommer imorgon. Kan säga att vi andra tre i växeln tänkte samma sak när vi fick SMS:et. Vår chef hjälpte till ett kort tag i växeln och jag sa till henne: "Jag borde inte säga det här, men... Vi tre tänkte samma sak när vi fick det där meddelandet." Hennes svar blev: "Jag tänkte det med" sedan lade hon till: "Den där damen måste lära sig att planera. Det är ju inte första gången det händer och det är inte acceptabelt att vara hemma för att man är bakis." Men hon var glad över att vi två som är här, är här. Vi är de två som är på plats oftast. En del kollegor sa att det är tur att det är vi två som är här, för då sitter vi på plats i alla fall. Och det säger de trots att de vet om mina turer ner för att hämta paket.
Sedan frågade jag min kollega om det är ok för henne om jag gick och tränade på min lunch trots att vi bara är två. Jag är ju ändå bara borta lika länge som om jag skulle gått på en vanlig lunch... Sedan har vi vår chef som hjälper till i växeln, så det blir inte några problem alls.
Isch... Han kommer inte att ge sig förrän han har tagit kål på mig. Visserligen sänkte han två nivåer, men han lägger på fem minuters cykling. Så idag när jag kom in så satt han redan på en cykel och trampade. När jag sätter mig så säger han att det är en ändring men att jag först ska göra mina ordinarie fem minuters uppvärming.
Men först visar jag honom mina fina träningshandskar. Han tyckte att det var bra att jag hade köpt dem och att de var snygga. Han frågade vad de kostade och jag sa att de kostade 200:- Vilket inte är så farligt om man slår ut det på hur länge de håller.
Jag trampar igång och han är nästan klar med sina uppvärmingsminuter. Han säger då att jag ska sänka två nivåer, men öka fem minuter. Så idag blev det 5+20 minuters cykling. Svetten rann om mig ordentligt idag. Så ordentligt att jag efteråt tog och torkade ansiktet med pappershanddukarna som finns där.
Själv cyklade han 5+25 minuter på program fettförbrännare plus på nivå 17 (av 20). Blir trött bara av att tänka på det. Och detta gör han med en skadad rygg. Dessutom orkar han prata. Vi är väldigt överens om att det var rätt person som åkte ur Idol i fredags. Om du vill ha en som slaktar låtar, ska du anlita Sam. (Hans variant av en underbar hårdrocksballad, Metallicas Nothing Else Matters, var det värsta jag har hört. Någonsin!) Skönt att han är ute ur tävlingen nu.
Tyvärr kom det in en massa människor när vi satt på varsin cykel. Tre stycken närmare bestämt. Det var inte bra tycker jag. Dumma dem. Det blir inte lika "mysigt" att träna då. Vi pratar mycket mer när det bara är vi än när det är massa andra där.
Eftersom han låg ungefär fem minuter före mig i träningen och cyklade fem minuter mer än vad jag gjorde så resulterade detta i att han var klar en halv minut innan mig. Då går han fram och kollar min display och blir nöjd med det han ser. Jag håller riktigt bra fart (27-28 km/h), varvtal (84 rpm) och på rätt nivå.
Sedan när jag återhämtat mig från cyklingen så är det dags för träningen av... *trumvirvel* armarna. *stor förvåning* Tre olika övningar med hantlar blev det. Men först skulle jag kränga på mig handskarna och det var inte det lättaste när man var fuktig om händerna. Han sa då att han måste köpa nya handskar och så visade han varför. De hade spruckit i sömmarna på lillfingersidan av handen. Han hade egentligen för små handskar.
Första övningen var 40 repetitioner, andra var 20 repetitioner och den tredje 10 repetitioner. Han gjorde exakt samma övninger, exakt samtidigt, som jag gjorde, men med lite tyngre hantlar. Den första övningen var inte speciellt jobbig och jag såg i spegeln att han gjorde övningen i samma takt som jag gjorde och jag såg att han anpassade sin takt efter min. Den andra övningen var lite jobbigare så det var bra att det inte var så många av den. Den tredje var hur lätt som helst. Och även idag fick jag en applåd av honom. Det brukar jag få efter varje träningspass (förutom det första när det var high-five som gällde).
Har suttit och mailat lite med henne här idag om den personen som hon gillar här. Hon svarade på detta sätt på ett av mina svar:
"Ha..ha...ja det vore nåt....näe...jag är upptagen och jag kan hålla mig en vecka till...sen är frestelsen borta....!!:-("
Då skrev jag:
"Ja... iofs så är du väl det. Men det kan väl aldrig skada att lägga ut lite krokar. Man vet ju aldrig vad som händer i framtiden... Sedan kan man, om man vill, bara vara vänner.
Gillade inte riktigt att du påminde mig om hur kort tid jag har kvar här..."
På det svarade hon något som värmde:
"Jag vet...det känns jättetrist att ni ska flytta...overkligt på nåt sätt.... Men jag lovar...vi får ta och luncha på Lagena titt som tätt...vi får inte tappa kontakten...!! Kan man bara vara vän med en karl som man är attraherad av...skulle inte tro det.... Usch..sa jag det där verkligen...!!??"
Usch. Jag kommer verkligen att sakna de där två något så fruktansvärt. På olika sätt. Henne kommer jag sakna för hon är en underbar person och en som jag känner att jag kan ha en riktig bra vän i. På vilket sätt jag kommer sakna honom är ju uppenbart, men även han är en underbar person (do'h) som jag kan ha som en god vän i brist på annat.
Ja, se det snöar
Jahapp. Så har den här vinterns första snö kommit då. Inte helt oväntat direkt. Den brukar ju komma så här års.
Som vanligt så sov jag gott framför tv: igår kväll. Förstår inte varför jag somnar så lätt. Jag vill ju se programmet. Men jag tror att det beror lite på reklamen. Jag tycker inte att reklam är så intressant så jag brukar oftast blunda under den och blundar man så är det lätt att somna.
Hur är det med armarna idag då? Jo, de sitter bevisligen kvar. Den muskel som är ömmast idag är bicepsen. Det känns ingenting så länge armarna är lite lätt böjda. Men så fort jag böjer dem lite mer så tar det emot och sträcka ut dem är nära på omöjligt. Jag får tvinga ut dem och sedan använda en bordskant eller något liknande för att stoppa in händerna under så att armarna tvingas vara i utsträckt läge.
Det jag är lite förundrad äver är att jag inte får träningsvärk i benen. Men det kan ju vara så att benen har tillräckligt med muskler för att klara av cyklingen men att det är orken som tryter. Fast jag får som sagt mjölksyra i benen när jag håller på och det borde tyda på att det behövs muskler. Fattar ingenting. Det enda jag vet är att det den här veckan har varit jobbigare än vanligt att gå uppför trappor än det brukar vara.
Men nu ska min kropp i alla fall få vila ut i två dagar innan det är dags att köra igen. Det kan nog behövas. Han kör som sagt ganska hårt med mig. Vilket jag vet är det jag behöver. Men just när det pågår så är det jobbigt och jag försöker smita undan. Fast det tillåter han inte. Han viker sig inte en tum när han ser/vet på mig att jag visst klarar av det han har bestämt. Jag tror att det är så att han njuter av att för en gång skull få bestämma. Hans fru är som sagt väldigt bestämmande av sig och hon som arbetar med honom är det hon med.
Som vanligt så sov jag gott framför tv: igår kväll. Förstår inte varför jag somnar så lätt. Jag vill ju se programmet. Men jag tror att det beror lite på reklamen. Jag tycker inte att reklam är så intressant så jag brukar oftast blunda under den och blundar man så är det lätt att somna.
Hur är det med armarna idag då? Jo, de sitter bevisligen kvar. Den muskel som är ömmast idag är bicepsen. Det känns ingenting så länge armarna är lite lätt böjda. Men så fort jag böjer dem lite mer så tar det emot och sträcka ut dem är nära på omöjligt. Jag får tvinga ut dem och sedan använda en bordskant eller något liknande för att stoppa in händerna under så att armarna tvingas vara i utsträckt läge.
Det jag är lite förundrad äver är att jag inte får träningsvärk i benen. Men det kan ju vara så att benen har tillräckligt med muskler för att klara av cyklingen men att det är orken som tryter. Fast jag får som sagt mjölksyra i benen när jag håller på och det borde tyda på att det behövs muskler. Fattar ingenting. Det enda jag vet är att det den här veckan har varit jobbigare än vanligt att gå uppför trappor än det brukar vara.
Men nu ska min kropp i alla fall få vila ut i två dagar innan det är dags att köra igen. Det kan nog behövas. Han kör som sagt ganska hårt med mig. Vilket jag vet är det jag behöver. Men just när det pågår så är det jobbigt och jag försöker smita undan. Fast det tillåter han inte. Han viker sig inte en tum när han ser/vet på mig att jag visst klarar av det han har bestämt. Jag tror att det är så att han njuter av att för en gång skull få bestämma. Hans fru är som sagt väldigt bestämmande av sig och hon som arbetar med honom är det hon med.
12-dag igen
Så härligt det är när det är en röd dag på en lördag, för då får vi sluta klockan tolv. Fast jag kommer inte att komma från det här huset innan två ändå. Jag har ju en träningsdate. Han skulle inte på något möte inne i stan idag. Trist kan jag tycka, för det betyder att jag måste ta mig kommunalt hela vägen.
Sedan kan han få hota med vad som helst idag vad gäller träningen, men jag totalvägrar att göra en endaste övning som inbegriper den minsta lilla muskel mellan axeln och armbågen. Höger arm skulle klara det, men inte vänster. Den är slutkörd. Totalt.
Igår när jag gick så var han ju kvar på sin plats. Alltid trevligt. Han har sällskap med samma vakt som igår. Det första han säger till mig när jag kommer ner (förutom "Hej") är: "[Mitt namn]! Vet du vad jag har gjort idag?" Eftersom jag inte vet det så svarar jag ju: "Nej. Det vet jag inte." Han säger då: "Jag har gjort något som man inte ska göra." Då svarar jag: "Jaså?" Han säger då: "Ja, jag hade för mycket vikter idag. Så nu har jag sträckt ryggen." Med tanke på att jag vet hur det är att ha ont i ryggen så har han mina sympatier.
Jag sa då att han kanske skulle ha haft det jag hade idag, nämligen massage. Han svarar då att massage inte fungerar för honom. Han är för kittlig. Jag frågar då hur det blir med träningen imorgon (d.v.s. idag). Han säger att han inte ska träna ryggen så det kommer inte att bli några problem. Med det hindret undanröjt så var det bara ett till och det var om han skulle sluta tidigare, men det skulle han som sagt inte.
Sedan ser han att jag har reflexer på min jacka och berömmer mig för det. Jag säger att man måste ha det för annars stannar inte bussen. Då kommer han på att hans cykellampor är trasiga, både den främre och bakre. Så han tar och hämtar cykeln och ställer den precis utanför och tar med sig den främre lampan in först. Efter en del fnipplande så upptäcker han att det är lite rost på en av kontakterna. Så han skrapar bort det och sedan funkar lampan.
När han går ut och sätter fast den så pratar jag lite med den andra vakten. Vi pratar om att det kan bli dyrt om man som cyklist blir stoppad av farbror polisen. Den vakten säger då att det inte är så ofta som polisen stoppar cyklister.
Så jag frågar honom om han har blivit stoppad av polisen någon gång. Han hör inte vad jag säger först och säger: "Vad sa du, gumman?" Jag upprepar frågan och han svarar att han en gång blivit stoppad av polisen och det var när han körde bil i Ronneby. Han fastnade då i en nykterhetskontroll och för ovanlighetens skull så var han nykter den gången. Det var ju semester...
Efter det hämtar han den bakre och efter en hel del fnipplande så upptäcker han att det är lite glapp i batterihållaren. Hållaren är lite för stor för batteriet. Men han får den att funka och lyser mig i ögonen med den. Trots att den bakre lampan är röd så är den ganska stark, så jag får vända bort blicken för att inte bli bländad. Efter det så skakar han lite på den och då slocknar den. Så han bestämmer sig för att han ska köpa en ny. De är inte så dyra tydligen.
Jag stannar kvar några minuter till sedan måste jag gå för att jag ville inte missa bussen. Sedan gick jag nog lite tidigare än jag behövde, för jag ville inte gå samtidigt som Honom. Det skulle ha blivit för genomskinligt.
Kom på en sak som jag och en kollega till mig pratade om i hennes bil när vi var på väg från go-carten till Thaibåten. Hon sa att hon har läst att all vänskap, oavsett om det är med samma eller motsatt kön, bygger på en attraktion. Personen man blir vän med har något eller någon egenskap som man tycker om. Och om man tänker efter så är det ju på det sättet. Man kan umgås med många som man inte gillar dagligen, men de blir man ju inte vänner med, även fast man kan umgås med dem på ett trevligt och civiliserat sätt.
Var nere och hämtade ett paket och han satt ensam där då hon var och duschade efter ha varit ute och sprungit. Det var två stora paket (toners) och så skulle jag hämta pirran som någon hade lämnat där. På pirran så satt det en lapp att den tillhörde Map och den var ordentligt fasttejpad. När jag höll på att ta bort den så skar jag mig lite på pappret och det började blöda lite. Ville inte bloda ner så jag frågade om de hade lite papper eller ett plåster som jag kunde få.
Självklart hade det det, men precis när jag hade ställt frågan så började det ringa i deras sidotelefon. Han tog upp den och kollade numret sedan bar han den med sig samtidigt som han visade mig var plåstren fanns. Efter det så svarade han. Det första hansa efter att ha svarat var: "Men jag jobbar i en reception. Ibland tar det tid för jag har annat att göra." Jag förstod på det svaret att den i andra luren hade frågat varför det tog sådan tid att svara. Jag förstod på samtalets natur att det var hans fru som ringde.
Jag tog ett plåster och sedan ställde jag mig vid kundvagnen med kvällstidningar som de har stående där och bläddrade i en fredagsbilaga. Ville inte stå och hänga vid disken när han hade ett privatsamtal. Och bläddrar man in en tidning så ser det inte ut som att man lyssnar på samtalet. Han pratar i några minuter och så lägger han på och när han har lagt på så säger han: "Så bra." Jag frågar då vad det är som är bra och han svarar: "Det vill jag inte säga." Och jag accepterar det svaret. Man vill inte berätta allt.
Vi kommer in på ämnet träning med tanke på att han är impad av att hon springer tre dagar i veckan. Sedan säger han att det finns de som skadar sig själv genom träning. Att de fortsätter att träna den delen som är skadad även fast det gör ont.
Det finns en sådan på Dagab och jag vet vem det är. Han säger då att han nu går på rehab och inte kan jobba förrän han får nya, rätta skor. Men han tycker inte synd om den här snubben då han är en sådan som skadar sig själv medvetet och sedan får omgivningens sympatier. Men inte Hans. Skadar man sig själv får man skylla sig själv. Han är snarare förbannad på den här snubben då han kostar skattepengar.
Sedan kommer han in på sin fru. Han fick henne att springa ett tag, men hon slutade sedan för att hon fick ont (inte vanlig träningsvärk). Det man kan göra då är att vila en vecka och sedan försöka igen. Det är inte alls säkert att man får ont då, då kroppen har insett att det där är något som jag ska göra nu. En anpassningsfas skulle man kunna säga. Men hon har tydligen totalvägrat att ens försöka igen. Efter det sa han: "Jag ser fram emot att se dig springa." Jag sa då: "Gör du?" och då backade han lite och sa: "Ja, kanske inte se... Men du skulle må bra av det." Och visst, jag skulle med all säkerhet göra det. Men vi får se...
Så kommer hon ner strax därefter alldeles röd i ansiktet efter löpningen och en varm dusch. Hon kommer in på det han skulle göra på kvällen, nämligen vara på en båt och dansa. Jag frågar inte vilken båt de skulle åka, då han tidigare inte ville berätta något om det. Hon sa att hon tyckte synd om hans fru som åker med honom. Att hon borde skaffa sig en man som kan dansa. Han reser sig då och visar att han visst kan dansa (fast utan danspartner). Sedan säger hon att om han går på toa och är borta några minuter så kommer hon snabbt som ögat vara omgiven av tio män som vill vara med henne. Han säger då: "Nä. Det är inte hon som ska hitta någon."
Vi snackar om en massa saker och så kommer vi in på det där att vi slutar tidigare idag. Han frågar när vi slutar och jag säger att vi slutar klockan tolv. Jag kan säga att jag steg ett antal pinnhål då, med tanke på att vi hade bestämt att träna halv ett. Han tyckte att det var riktigt ambitiöst att stanna och träna efter arbetstid. Så säger han: "Men då kan vi ju köra riktigt hårt. Du ska ju inte jobba efteråt."
Hon säger på skoj att han ska ta piskan med sig. Han tar fram någon tunn, genomskinlig plaststav som är ungefär en meter lång. Jag säger då att jag svarar inte så bra på pisk. Jag behöver en morot. Hon säger då på skoj: "Men han kanske kan ta batongen med sig." Sedan börjar hon skratta så mycket så att hon inte kan prata och han börjar skratta för han förstår vad hon menar. Först tror jag att det är något internskämt, men sedan får hon fram (vänd mot honom): "Men den har du ju alltid med dig" och så börjar hon asgarva igen samtidigt som hon försöker prata. Det enda jag då uppfattar är: "Expanderbatong."
När de båda har samlat sig (tack vare ett telefonsamtal) så säger hon till mig: "Som du kanske vet så finns det två typer av batonger. Först den vanliga, sedan expander..." och här börjar hon fnissa igen. Han säger då att hans expander är gjord av stål. Jag känner i det här läget att det nog är bäst att gå upp till mig så jag går iväg samtidigt som jag säger: "Vi ses."
Så blir klockan tolv och många går hem. Inte alla dock. En del har för mycket att göra och en del (innesälj) har arbetstid till tre. Jag går och byter om från arbetskläder till privata kläder i lugn och ro, packar ner allt i tränningsväskan. Sedan kollar jag upp när bussarna går och det är inte ofta. När klockan blir halv ett så går jag ner och som vanligt är det tomt i herrarnas omklädningstum. Den här gången är det till och med mörkt. Jag går in till damernas och drar igång bastun så att den hinner bli varm och skön och sedan byter jag om.
När jag kommer in till gymmet så är han redan där. Som vanligt. Han säger till mig: "Ja, du vet vad du ska göra." Jag svarar: "Ja, jag vet" och så går jag mot cyklarna. "Fem minuter fettförbrännare på nivå fem." Han sa då: "Precis. Men sedan blir det en liten förändring. Vi sänker en nivå, men du ska cykla i en kvart istället." Med tanke på att jag vill ha en som får igång mig ordentligt så finner jag mig i det. Så jag sätter mig på cykeln och kör mina fem minuter.
Eftersom det där inte är så jobbigt så kan jag ju prata under tiden utan problem. Han säger att han inte kan göra så mycket med tanke på muskelsträckningen i ryggen. Men han kan träna skuldror och överarmar. Han visar sedan att han har blivit mycket bättre i ryggen från igår. Han kan böja ryggen nu i alla fall. Men det syns att han fortfarande har ont. Så man kan träna trots skada, bara man inte tränar/belastar den skadade delen.
När jag har gjort det och vilar lite så kommer han fram och så säger han: "Hmm... Vi kanske ska ta ett annat program åt dig, men det ska vara på nivå åtta." Han säger åt mig att trampa på pedalen lite så att displayen går igång. Han vill ju kolla på hur de olika programmen ser ut. Så han lutar sig mot "cykelstyret" med vänster underarm och kollar alternativen. Han fastnar för aerobicsprogrammet. Han väljer det och så går han därifrån och säger att jag får knappa in resten (min vikt, nivå och tid), men att han kommer att kolla mig så att det är rätt inställt.
Jag sätter igång och det går ganska lätt... några minuter. Efter fem minuter säger jag åt honom att det kommer att bli en lång kvart. Han säger bara: "Nej då. Det kommer det inte alls det." Efter några minuter till frågar han: "Är det verkligen nivå åtta du har?" Jag svarar att det är det och då säger han: "Men då har du ju rätt bra kondis." (Allt är relativt...) och så kommer han fram och kollar mig. Han tyckte nämligen att jag hade bra fart på pedalerna. Han ser att min snittfart är 28,5 km/h och det är helt klart godkänt.
När det är två och en halv minut kvar så frågar jag honom om jag inte kan få slippa dem. Hans svar är (inte helt överraskande): "Nej." Jag känner hur trött jag är och svetten rinner nedför ryggen och benen orkar inte hålla hög fart längre så jag saktar ner till ungefär 12 km/h och frågar om jag inte kan få trampa långsammare den sista tiden. Han säger då: "Nä du. Dubbelt så fort mot det där vill jag se." Så jag tar fram reservkraften och ökar och han säger: "Jättebra." Så jag klarar de sista två minuterna och han berömmer mig då och så säger han: "Nu får du vila i fem minuter." Men han kollar inte om jag har har cyklat en kvart på nivå åtta.
Jag kliver av cykeln och sätter mig på en bänk. Så säger jag att jag inte känner mina ben och han säger att det är precis så det ska kännas. Under tiden som jag återhämtar mig så fixar han i ordning nästa station. Jag ser att han har problem med så enkla saker som att ändra vikterna då han måste böja sig och frågar om han inte vill ha hjälp. Men han säger bara åt mig att sitta och vila så jag gör det.
Bäst som jag sitter där spelas Bob Dylans Knockin' On Heaven's Door och han säger då att det där är en bra låt (trots att han inte är ett direkt fan av Dylan) men att de yngre gillar Guns n' Roses version bättre. Och med yngre menade han de som är i min ålder och nedåt. Hon som han jobbar med (som är ett halvår äldre än mig) gillar den bättre. Själv är jag oftast av den uppfattningen att originalet är bättre och det gäller även den här låten. Sedan sa han att han tycker att Axl Rose låter gnällig när han sjunger. Det gör han visserligen, men det är ju hans sätt att sjunga på och gillar man det så gör man. När fem minuter har gått så är det dags att träna några sidomuskler i ryggen samt bicepsen.
Jag förstår mig inte på honom. Han verkar vara besatt av att träna mina armar. Förutom cyklingen, som är obligatorisk, så är det bara magen jag har tränat en gång som inte har med armarna att göra.
Men i vilket fall som helst så visar han hur jag ska göra och så ställer jag mig på plats. Han säger då åt mig att göra några övningar för att kolla in om vikten är rätt. När jag har gjort sju repetitioner så säger han att jag kan sluta och så sänker han motståndet med 2,5 kg. Sedan ska jag göra det 8x5. Det vill säga åtta repetitioner fem gånger. Men jag har ju redan gjort en gång så då var det bara fyra gånger kvar. När jag börjar med dessa övningar är det till Metallicas Sad But True. Passar väl ganska bra tycker jag.
Under en av mina enminuterspausar så lyfter jag upp en vikt som ligger på golvet. Vet inte hur mycket den väger, men jag fick ta i med båda händerna. I vanliga fall så skulle han ha gjort det, men nu kan han inte städa efter de andra som bara lämnar saker och ting. Han berömmer mig för att jag lyckades med det. Först frågar han vilken det var. Han trodde nämligen först att det var en 30 kg:s hantel, men jag visar vilken det var och då blev han lite mer imponerad, för det jag lyfte upp var en 40 kg:s hantel.
Under en av de andra enminuterspauserna så spelas Europes ballad Carrie och jag går omkring och mimar med till den låten. Han sjunger med, men så kan han ju sjunga också. Om jag hade sjungit så hade jag förstört hela låten.
När jag var klar med det där så skulle jag använda samma maskin, men nu med ett rep istället för handtaget. Han bytte åt mig, trots att jag erbjöd mig att göra det då han har ont när han gör vissa rörelser, men inte fick jag det inte. Så då lade jag ner handtaget han bara hade lagt på golvet i hinken.
Nu var det dags att träna lite triceps. Jag skulle stå med tyggen åt vikterna och göra ett utfall och stå så samtidigt som armarna ska vara ovanför huvudet med böjda armbågar. Sedan ska man bara låta armbågarna arbeta. Inte hela armen. Först ville han kolla så att vikten var rätt och när jag drog repet över huvudet så fastnade karbinhaken lite i håret, så jag gjorde så att jag släppte ut håret och han gav tipset att jag skulle luta huvudet framåt, inåt för att inte slita av mig håret.
Jag gjorde lite fel i början så han tog tag i min vänstra överarm för att jag skulle göra på rätt sätt (tyvärr så var jag ju tvungen att duscha efteråt). När jag gjorde den här övningen så var det lite ont om tid så det blev bara en liten snabbis med den. Sedan var det dags att sluta för dagen. Jag gick glatt med på det och skuttade in i bastun.
Åh, vad skönt det var. Satt i en kvart och bara njöt. Sedan tog jag en lång varm dusch. Jag gick sedan upp till kontoret och lämpade av allt där. Hänger upp kläder och handdukar efter träningen för att de ska torka och så luktar det inte illa om dem sedan. Stängde av datorn, tog min väska, tog på mig jackan och lämnade kontoret. Klockan var då 14:15. Ganska perfekt tid att gå, då bussen gick 14:34.
När jag kommer ner så är de tre personer där. Förutom de två vanliga så var det Jehvas-vakten. Det första jag får höra när jag kommer ut dit är: "Hej träningskompis." Blir kvar där lite och snackar. Mest med henne, då han sitter vid datorn där bak samtidigt som han pratar lite med den andra väktaren. Hon har fått tillstånd att gå klockan tre idag så hon var ganska nöjd.
Han säger att jag förmodligen kommer att få lite träningsvärk i armarna i helgen, men att det inte gjorde så mycket då jag ändå inte skulle göra något. Jag säger då: "Men äta då. Hur ska jag göra då? Så här *och här böjer jag huvudet framåt och låtsas böka runt på en tallrik med ansiktet*" Han säger då: "Precis. Du får äta som en gris."
Samtidigt som jag pratar med henne så tjuvlyssnar jag lite på grabbarnas snack så fort hon måste svara i telefonen. Det visar sig att han ska på en Finlandskryssning med frun. En tolvtimmarsresa till Åbo. Han säger inte att det är en tolvtimmars. Det är en slutsats jag själv drar då han berättat tidigare att de brukar åka till Skogskyrkogården vid femtiden och gå upp på Estonia-kullen och titta på alla ljus som tänts. Men vad jag tycker är konstigt är att han inte ville berätta för mig vad han (och frun) skulle göra. Att jag måste få reda på det via andras frågor samt tjuvlyssning...
När klockan blir halv så inser jag att jag nog måste gå ut till busshållplatsen. Vill inte missa bussen. Hon säger då åt mig att jag ska ha en trevlig helg och jag önskar henne detsamma. Sedan höjer jag rösten och säger: "Trevlig helg på er med." Jehovas-vakten reagerar först och önskar detsamma. Han sitter och knappar på datorn och upptäcker att det har blivit tyst och tittar lite småförvirrat upp och säger: "Tack detsamma."
Åker upp till Vällingby Centrum och handlar lite. Först linsvätska på Apoteket. Sedan mascara och make-up remover på Åhléns. Efter det så blir det träningshandskar på Stadium och sist men inte minst, mat på Hemköp. Det blir lite tunga kassar att bära hem, men samtidigt känns det skönt med två tunga kassar som sträcker/drar ut armarna lite efter träningen.
Sedan kan han få hota med vad som helst idag vad gäller träningen, men jag totalvägrar att göra en endaste övning som inbegriper den minsta lilla muskel mellan axeln och armbågen. Höger arm skulle klara det, men inte vänster. Den är slutkörd. Totalt.
Igår när jag gick så var han ju kvar på sin plats. Alltid trevligt. Han har sällskap med samma vakt som igår. Det första han säger till mig när jag kommer ner (förutom "Hej") är: "[Mitt namn]! Vet du vad jag har gjort idag?" Eftersom jag inte vet det så svarar jag ju: "Nej. Det vet jag inte." Han säger då: "Jag har gjort något som man inte ska göra." Då svarar jag: "Jaså?" Han säger då: "Ja, jag hade för mycket vikter idag. Så nu har jag sträckt ryggen." Med tanke på att jag vet hur det är att ha ont i ryggen så har han mina sympatier.
Jag sa då att han kanske skulle ha haft det jag hade idag, nämligen massage. Han svarar då att massage inte fungerar för honom. Han är för kittlig. Jag frågar då hur det blir med träningen imorgon (d.v.s. idag). Han säger att han inte ska träna ryggen så det kommer inte att bli några problem. Med det hindret undanröjt så var det bara ett till och det var om han skulle sluta tidigare, men det skulle han som sagt inte.
Sedan ser han att jag har reflexer på min jacka och berömmer mig för det. Jag säger att man måste ha det för annars stannar inte bussen. Då kommer han på att hans cykellampor är trasiga, både den främre och bakre. Så han tar och hämtar cykeln och ställer den precis utanför och tar med sig den främre lampan in först. Efter en del fnipplande så upptäcker han att det är lite rost på en av kontakterna. Så han skrapar bort det och sedan funkar lampan.
När han går ut och sätter fast den så pratar jag lite med den andra vakten. Vi pratar om att det kan bli dyrt om man som cyklist blir stoppad av farbror polisen. Den vakten säger då att det inte är så ofta som polisen stoppar cyklister.
Så jag frågar honom om han har blivit stoppad av polisen någon gång. Han hör inte vad jag säger först och säger: "Vad sa du, gumman?" Jag upprepar frågan och han svarar att han en gång blivit stoppad av polisen och det var när han körde bil i Ronneby. Han fastnade då i en nykterhetskontroll och för ovanlighetens skull så var han nykter den gången. Det var ju semester...
Efter det hämtar han den bakre och efter en hel del fnipplande så upptäcker han att det är lite glapp i batterihållaren. Hållaren är lite för stor för batteriet. Men han får den att funka och lyser mig i ögonen med den. Trots att den bakre lampan är röd så är den ganska stark, så jag får vända bort blicken för att inte bli bländad. Efter det så skakar han lite på den och då slocknar den. Så han bestämmer sig för att han ska köpa en ny. De är inte så dyra tydligen.
Jag stannar kvar några minuter till sedan måste jag gå för att jag ville inte missa bussen. Sedan gick jag nog lite tidigare än jag behövde, för jag ville inte gå samtidigt som Honom. Det skulle ha blivit för genomskinligt.
Kom på en sak som jag och en kollega till mig pratade om i hennes bil när vi var på väg från go-carten till Thaibåten. Hon sa att hon har läst att all vänskap, oavsett om det är med samma eller motsatt kön, bygger på en attraktion. Personen man blir vän med har något eller någon egenskap som man tycker om. Och om man tänker efter så är det ju på det sättet. Man kan umgås med många som man inte gillar dagligen, men de blir man ju inte vänner med, även fast man kan umgås med dem på ett trevligt och civiliserat sätt.
Var nere och hämtade ett paket och han satt ensam där då hon var och duschade efter ha varit ute och sprungit. Det var två stora paket (toners) och så skulle jag hämta pirran som någon hade lämnat där. På pirran så satt det en lapp att den tillhörde Map och den var ordentligt fasttejpad. När jag höll på att ta bort den så skar jag mig lite på pappret och det började blöda lite. Ville inte bloda ner så jag frågade om de hade lite papper eller ett plåster som jag kunde få.
Självklart hade det det, men precis när jag hade ställt frågan så började det ringa i deras sidotelefon. Han tog upp den och kollade numret sedan bar han den med sig samtidigt som han visade mig var plåstren fanns. Efter det så svarade han. Det första hansa efter att ha svarat var: "Men jag jobbar i en reception. Ibland tar det tid för jag har annat att göra." Jag förstod på det svaret att den i andra luren hade frågat varför det tog sådan tid att svara. Jag förstod på samtalets natur att det var hans fru som ringde.
Jag tog ett plåster och sedan ställde jag mig vid kundvagnen med kvällstidningar som de har stående där och bläddrade i en fredagsbilaga. Ville inte stå och hänga vid disken när han hade ett privatsamtal. Och bläddrar man in en tidning så ser det inte ut som att man lyssnar på samtalet. Han pratar i några minuter och så lägger han på och när han har lagt på så säger han: "Så bra." Jag frågar då vad det är som är bra och han svarar: "Det vill jag inte säga." Och jag accepterar det svaret. Man vill inte berätta allt.
Vi kommer in på ämnet träning med tanke på att han är impad av att hon springer tre dagar i veckan. Sedan säger han att det finns de som skadar sig själv genom träning. Att de fortsätter att träna den delen som är skadad även fast det gör ont.
Det finns en sådan på Dagab och jag vet vem det är. Han säger då att han nu går på rehab och inte kan jobba förrän han får nya, rätta skor. Men han tycker inte synd om den här snubben då han är en sådan som skadar sig själv medvetet och sedan får omgivningens sympatier. Men inte Hans. Skadar man sig själv får man skylla sig själv. Han är snarare förbannad på den här snubben då han kostar skattepengar.
Sedan kommer han in på sin fru. Han fick henne att springa ett tag, men hon slutade sedan för att hon fick ont (inte vanlig träningsvärk). Det man kan göra då är att vila en vecka och sedan försöka igen. Det är inte alls säkert att man får ont då, då kroppen har insett att det där är något som jag ska göra nu. En anpassningsfas skulle man kunna säga. Men hon har tydligen totalvägrat att ens försöka igen. Efter det sa han: "Jag ser fram emot att se dig springa." Jag sa då: "Gör du?" och då backade han lite och sa: "Ja, kanske inte se... Men du skulle må bra av det." Och visst, jag skulle med all säkerhet göra det. Men vi får se...
Så kommer hon ner strax därefter alldeles röd i ansiktet efter löpningen och en varm dusch. Hon kommer in på det han skulle göra på kvällen, nämligen vara på en båt och dansa. Jag frågar inte vilken båt de skulle åka, då han tidigare inte ville berätta något om det. Hon sa att hon tyckte synd om hans fru som åker med honom. Att hon borde skaffa sig en man som kan dansa. Han reser sig då och visar att han visst kan dansa (fast utan danspartner). Sedan säger hon att om han går på toa och är borta några minuter så kommer hon snabbt som ögat vara omgiven av tio män som vill vara med henne. Han säger då: "Nä. Det är inte hon som ska hitta någon."
Vi snackar om en massa saker och så kommer vi in på det där att vi slutar tidigare idag. Han frågar när vi slutar och jag säger att vi slutar klockan tolv. Jag kan säga att jag steg ett antal pinnhål då, med tanke på att vi hade bestämt att träna halv ett. Han tyckte att det var riktigt ambitiöst att stanna och träna efter arbetstid. Så säger han: "Men då kan vi ju köra riktigt hårt. Du ska ju inte jobba efteråt."
Hon säger på skoj att han ska ta piskan med sig. Han tar fram någon tunn, genomskinlig plaststav som är ungefär en meter lång. Jag säger då att jag svarar inte så bra på pisk. Jag behöver en morot. Hon säger då på skoj: "Men han kanske kan ta batongen med sig." Sedan börjar hon skratta så mycket så att hon inte kan prata och han börjar skratta för han förstår vad hon menar. Först tror jag att det är något internskämt, men sedan får hon fram (vänd mot honom): "Men den har du ju alltid med dig" och så börjar hon asgarva igen samtidigt som hon försöker prata. Det enda jag då uppfattar är: "Expanderbatong."
När de båda har samlat sig (tack vare ett telefonsamtal) så säger hon till mig: "Som du kanske vet så finns det två typer av batonger. Först den vanliga, sedan expander..." och här börjar hon fnissa igen. Han säger då att hans expander är gjord av stål. Jag känner i det här läget att det nog är bäst att gå upp till mig så jag går iväg samtidigt som jag säger: "Vi ses."
Så blir klockan tolv och många går hem. Inte alla dock. En del har för mycket att göra och en del (innesälj) har arbetstid till tre. Jag går och byter om från arbetskläder till privata kläder i lugn och ro, packar ner allt i tränningsväskan. Sedan kollar jag upp när bussarna går och det är inte ofta. När klockan blir halv ett så går jag ner och som vanligt är det tomt i herrarnas omklädningstum. Den här gången är det till och med mörkt. Jag går in till damernas och drar igång bastun så att den hinner bli varm och skön och sedan byter jag om.
När jag kommer in till gymmet så är han redan där. Som vanligt. Han säger till mig: "Ja, du vet vad du ska göra." Jag svarar: "Ja, jag vet" och så går jag mot cyklarna. "Fem minuter fettförbrännare på nivå fem." Han sa då: "Precis. Men sedan blir det en liten förändring. Vi sänker en nivå, men du ska cykla i en kvart istället." Med tanke på att jag vill ha en som får igång mig ordentligt så finner jag mig i det. Så jag sätter mig på cykeln och kör mina fem minuter.
Eftersom det där inte är så jobbigt så kan jag ju prata under tiden utan problem. Han säger att han inte kan göra så mycket med tanke på muskelsträckningen i ryggen. Men han kan träna skuldror och överarmar. Han visar sedan att han har blivit mycket bättre i ryggen från igår. Han kan böja ryggen nu i alla fall. Men det syns att han fortfarande har ont. Så man kan träna trots skada, bara man inte tränar/belastar den skadade delen.
När jag har gjort det och vilar lite så kommer han fram och så säger han: "Hmm... Vi kanske ska ta ett annat program åt dig, men det ska vara på nivå åtta." Han säger åt mig att trampa på pedalen lite så att displayen går igång. Han vill ju kolla på hur de olika programmen ser ut. Så han lutar sig mot "cykelstyret" med vänster underarm och kollar alternativen. Han fastnar för aerobicsprogrammet. Han väljer det och så går han därifrån och säger att jag får knappa in resten (min vikt, nivå och tid), men att han kommer att kolla mig så att det är rätt inställt.
Jag sätter igång och det går ganska lätt... några minuter. Efter fem minuter säger jag åt honom att det kommer att bli en lång kvart. Han säger bara: "Nej då. Det kommer det inte alls det." Efter några minuter till frågar han: "Är det verkligen nivå åtta du har?" Jag svarar att det är det och då säger han: "Men då har du ju rätt bra kondis." (Allt är relativt...) och så kommer han fram och kollar mig. Han tyckte nämligen att jag hade bra fart på pedalerna. Han ser att min snittfart är 28,5 km/h och det är helt klart godkänt.
När det är två och en halv minut kvar så frågar jag honom om jag inte kan få slippa dem. Hans svar är (inte helt överraskande): "Nej." Jag känner hur trött jag är och svetten rinner nedför ryggen och benen orkar inte hålla hög fart längre så jag saktar ner till ungefär 12 km/h och frågar om jag inte kan få trampa långsammare den sista tiden. Han säger då: "Nä du. Dubbelt så fort mot det där vill jag se." Så jag tar fram reservkraften och ökar och han säger: "Jättebra." Så jag klarar de sista två minuterna och han berömmer mig då och så säger han: "Nu får du vila i fem minuter." Men han kollar inte om jag har har cyklat en kvart på nivå åtta.
Jag kliver av cykeln och sätter mig på en bänk. Så säger jag att jag inte känner mina ben och han säger att det är precis så det ska kännas. Under tiden som jag återhämtar mig så fixar han i ordning nästa station. Jag ser att han har problem med så enkla saker som att ändra vikterna då han måste böja sig och frågar om han inte vill ha hjälp. Men han säger bara åt mig att sitta och vila så jag gör det.
Bäst som jag sitter där spelas Bob Dylans Knockin' On Heaven's Door och han säger då att det där är en bra låt (trots att han inte är ett direkt fan av Dylan) men att de yngre gillar Guns n' Roses version bättre. Och med yngre menade han de som är i min ålder och nedåt. Hon som han jobbar med (som är ett halvår äldre än mig) gillar den bättre. Själv är jag oftast av den uppfattningen att originalet är bättre och det gäller även den här låten. Sedan sa han att han tycker att Axl Rose låter gnällig när han sjunger. Det gör han visserligen, men det är ju hans sätt att sjunga på och gillar man det så gör man. När fem minuter har gått så är det dags att träna några sidomuskler i ryggen samt bicepsen.
Jag förstår mig inte på honom. Han verkar vara besatt av att träna mina armar. Förutom cyklingen, som är obligatorisk, så är det bara magen jag har tränat en gång som inte har med armarna att göra.
Men i vilket fall som helst så visar han hur jag ska göra och så ställer jag mig på plats. Han säger då åt mig att göra några övningar för att kolla in om vikten är rätt. När jag har gjort sju repetitioner så säger han att jag kan sluta och så sänker han motståndet med 2,5 kg. Sedan ska jag göra det 8x5. Det vill säga åtta repetitioner fem gånger. Men jag har ju redan gjort en gång så då var det bara fyra gånger kvar. När jag börjar med dessa övningar är det till Metallicas Sad But True. Passar väl ganska bra tycker jag.
Under en av mina enminuterspausar så lyfter jag upp en vikt som ligger på golvet. Vet inte hur mycket den väger, men jag fick ta i med båda händerna. I vanliga fall så skulle han ha gjort det, men nu kan han inte städa efter de andra som bara lämnar saker och ting. Han berömmer mig för att jag lyckades med det. Först frågar han vilken det var. Han trodde nämligen först att det var en 30 kg:s hantel, men jag visar vilken det var och då blev han lite mer imponerad, för det jag lyfte upp var en 40 kg:s hantel.
Under en av de andra enminuterspauserna så spelas Europes ballad Carrie och jag går omkring och mimar med till den låten. Han sjunger med, men så kan han ju sjunga också. Om jag hade sjungit så hade jag förstört hela låten.
När jag var klar med det där så skulle jag använda samma maskin, men nu med ett rep istället för handtaget. Han bytte åt mig, trots att jag erbjöd mig att göra det då han har ont när han gör vissa rörelser, men inte fick jag det inte. Så då lade jag ner handtaget han bara hade lagt på golvet i hinken.
Nu var det dags att träna lite triceps. Jag skulle stå med tyggen åt vikterna och göra ett utfall och stå så samtidigt som armarna ska vara ovanför huvudet med böjda armbågar. Sedan ska man bara låta armbågarna arbeta. Inte hela armen. Först ville han kolla så att vikten var rätt och när jag drog repet över huvudet så fastnade karbinhaken lite i håret, så jag gjorde så att jag släppte ut håret och han gav tipset att jag skulle luta huvudet framåt, inåt för att inte slita av mig håret.
Jag gjorde lite fel i början så han tog tag i min vänstra överarm för att jag skulle göra på rätt sätt (tyvärr så var jag ju tvungen att duscha efteråt). När jag gjorde den här övningen så var det lite ont om tid så det blev bara en liten snabbis med den. Sedan var det dags att sluta för dagen. Jag gick glatt med på det och skuttade in i bastun.
Åh, vad skönt det var. Satt i en kvart och bara njöt. Sedan tog jag en lång varm dusch. Jag gick sedan upp till kontoret och lämpade av allt där. Hänger upp kläder och handdukar efter träningen för att de ska torka och så luktar det inte illa om dem sedan. Stängde av datorn, tog min väska, tog på mig jackan och lämnade kontoret. Klockan var då 14:15. Ganska perfekt tid att gå, då bussen gick 14:34.
När jag kommer ner så är de tre personer där. Förutom de två vanliga så var det Jehvas-vakten. Det första jag får höra när jag kommer ut dit är: "Hej träningskompis." Blir kvar där lite och snackar. Mest med henne, då han sitter vid datorn där bak samtidigt som han pratar lite med den andra väktaren. Hon har fått tillstånd att gå klockan tre idag så hon var ganska nöjd.
Han säger att jag förmodligen kommer att få lite träningsvärk i armarna i helgen, men att det inte gjorde så mycket då jag ändå inte skulle göra något. Jag säger då: "Men äta då. Hur ska jag göra då? Så här *och här böjer jag huvudet framåt och låtsas böka runt på en tallrik med ansiktet*" Han säger då: "Precis. Du får äta som en gris."
Samtidigt som jag pratar med henne så tjuvlyssnar jag lite på grabbarnas snack så fort hon måste svara i telefonen. Det visar sig att han ska på en Finlandskryssning med frun. En tolvtimmarsresa till Åbo. Han säger inte att det är en tolvtimmars. Det är en slutsats jag själv drar då han berättat tidigare att de brukar åka till Skogskyrkogården vid femtiden och gå upp på Estonia-kullen och titta på alla ljus som tänts. Men vad jag tycker är konstigt är att han inte ville berätta för mig vad han (och frun) skulle göra. Att jag måste få reda på det via andras frågor samt tjuvlyssning...
När klockan blir halv så inser jag att jag nog måste gå ut till busshållplatsen. Vill inte missa bussen. Hon säger då åt mig att jag ska ha en trevlig helg och jag önskar henne detsamma. Sedan höjer jag rösten och säger: "Trevlig helg på er med." Jehovas-vakten reagerar först och önskar detsamma. Han sitter och knappar på datorn och upptäcker att det har blivit tyst och tittar lite småförvirrat upp och säger: "Tack detsamma."
Åker upp till Vällingby Centrum och handlar lite. Först linsvätska på Apoteket. Sedan mascara och make-up remover på Åhléns. Efter det så blir det träningshandskar på Stadium och sist men inte minst, mat på Hemköp. Det blir lite tunga kassar att bära hem, men samtidigt känns det skönt med två tunga kassar som sträcker/drar ut armarna lite efter träningen.
Hmm...
Ja, nu börjar det kännas att jag tränar i alla fall. Min vänsterarm vill inte vara med riktigt. Den protesterar mot att röra sig genom att säga till min hjärna att den är för trött och att det gör ont. Jag känner fortfarande av måndagens övningar i den armen (smärtan), samt gårdagens övningar (tröttheten). Högerarmen däremot är bara lite trött och protesterar inte alls i samma utsträckning. Men så är jag högerhänt och därför är jag ju starkare i den. Vänsterarmen måste ju komma upp i högerarmens kapacitet.
När jag gick igår så var han kvar och med honom var en vakt som verkar helt ok. Lugn och sansad. När jag kom ner så sa jag till honom att jag höll löftet och inte kom ner med tårta till dem. Sedan lade jag till att jag tog en liten tårtbit själv. Då fick jag en liten "uppläxning" av honom. Då sa jag att hon hade sagt att jag fick det. Han sa då: "Du ska inte lyssna på henne."
Idag ska jag få massage. Det ska bli skönt. Får nog be henne koncentrera sig lite på mina armar idag så kanske jag får bort lite av träningsvärken.
Jag och hon har mailat lite med varandra här nu under dagen. Hon har ju tidigare varit inne på en tatuering i form av en skorpion i svanken. Av en händelse hittade jag en bild på en skorpion som jag tyckte var hur läcker som helst. Sedan är hon ju lite förtjust i en hos oss. Så jag skrev:
"Hur går det förresten med din tatuering? Har du bestämt hur den ska se ut än? Eller är det så att du har "fegat ur" och inte tänker skaffa dig någon? Skickar i alla fall en bild på en skorpion som jag tycker är lite häftig.
När jag gick igår så var han kvar och med honom var en vakt som verkar helt ok. Lugn och sansad. När jag kom ner så sa jag till honom att jag höll löftet och inte kom ner med tårta till dem. Sedan lade jag till att jag tog en liten tårtbit själv. Då fick jag en liten "uppläxning" av honom. Då sa jag att hon hade sagt att jag fick det. Han sa då: "Du ska inte lyssna på henne."
Idag ska jag få massage. Det ska bli skönt. Får nog be henne koncentrera sig lite på mina armar idag så kanske jag får bort lite av träningsvärken.
Jag och hon har mailat lite med varandra här nu under dagen. Hon har ju tidigare varit inne på en tatuering i form av en skorpion i svanken. Av en händelse hittade jag en bild på en skorpion som jag tyckte var hur läcker som helst. Sedan är hon ju lite förtjust i en hos oss. Så jag skrev:
"Hur går det förresten med din tatuering? Har du bestämt hur den ska se ut än? Eller är det så att du har "fegat ur" och inte tänker skaffa dig någon? Skickar i alla fall en bild på en skorpion som jag tycker är lite häftig.
Kollade in Xxxxxs kropp (ja, jag tog mig friheten) och den är visserligen smal, men det är ju definitivt inte spinkig. Tror inte att det är många gram fett där inte. Så han är vältränad. Det är visserligen inte min favoritkroppsbyggnad hos män, men jag skulle inte tacka nej till den om den erbjöds... Nu är då Xxxxx inte något jag suktar över så var inte orolig.
Sedan kan du hälsa den där slavdrivaren där nere att jag idag undviker att röra vänsterarmen i onödan (sedan behöver du inte berätta att han trots allt är en bra instruktör som behandlar mig på helt rätt). Det jag gjorde i måndags har inte gått över riktigt och nu har gårdagens övningar gjort sig påminda också. Han sa även att jag inte skulle lyssna så mycket på dig när jag berättade att jag tog en liten tårtbit (med ditt godkännande). Jag fick närapå en liten "uppläxning" för det. Visst är det synd om mig? :-)"
Hennes svar på det blev:
"Nja....jag känner faktiskt inte det där att jag till 110 % vill ha en tatuering längre...och då känns det som det kvittar... Däremot så är jag inne på att skönhetsoperera mig...men då måste jag vinna pengar...för jag tar inte lån för det....
Jaha så du spanar in Xxxxxs kropp....ja du har ju iaf några läckerbitar att titta på till skillnad mot en annan här nere...:-) Men om vi ska fortsätta kommentera hans utseende så måste jag säga att hans rumpa är lite för liten...fyller inte riktigt jeansen...:-)!!
Xxxx är plågoande....berätta något nytt är du snäll....:-) Jag är glad så länge han inte ska ha med mig ut i spåret och springa sådär en till ett par mil....!! Jaha så jag ska få skäll för att du inte har karaktär....he..he.. Men att ha karaktär är ju detsamma som att missunna sig allt som är gott så jag vet faktiskt inte om det är nåt att eftersträva....!! Klart jag tycker synd om dig....vi tjejer måste hålla ihop och va starka...
Återigen...skittrist att ni snart ska flytta....:-( Hur ska Xxxx och jag få dagarna att gå framöver...det är den stora frågan....*suck*"
Måste säga att det där sista värmer att få läsa. På just det stycket svarade jag:
"Ja, jag tycker faktiskt också att det är det. Jag kommer inte att sakna alla trappor och korridorer eller den där jävla bussen. Men jag kommer att sakna allt det andra. Tror du att jag kan få ta med mig er två till Rörvägen? Jag behöver ha mina terapistunder för att klara av dagarna. Jag vet inte hur ni ska få dagarna att gå. Har tyvärr ingen bra lösning på det, men... Ni kan följa med mig till Rörvägen?"