Äntligen
Så har man varit inne hos osteopaten igen och fått höra en sak till som jag inte visste om. Jag har sluttande fotvalv, eller vad det hette. Mina fötter lutar inåt och ger min rygg en felbelastning. Men annars så börjar ryggen bli mycket bättre och den svarade jättebra på behandlingen idag. Så nu tyckte hon att det var dags att börja stretcha lederna i nedre delen av ryggen. Det sträckte ganska bra om man säger så, men det behövs göras.
När klockan var 09:25 fick jag höra att det var ett litet paket att hämta och först så tänkte jag ta det efter min behandling som var 09:45, men så ändrade jag mig och kom på att det var lika bra att ta det på en gång så att jag inte blev kvar där i en timme. Så jag drog på mig stövlarna och knallade ner. När jag kom ner så satt vikariekillen där fram och han där bak (som vanligt) och så gick jag fram till pakethögen som stod där och vikariekillen sa: "Postkillen sa inte vilket paket som är erat." och på det svarade jag: "Det är ingen fara. Jag letar upp det." och så böjde jag mig ner och började leta och Han gick till deras utrymme där bakom. Precis när jag precis hade hittat det och för säkerhets skull tittade på det sista paketet så det inte tillhörde oss så sa Han: "Jag tror inte det där är till er." och på det svarade jag: "Det tror inte jag heller, men jag kollade för säkerhets skull." Sedan sa han: "Och jag har ett till litet paket här uppe till dig också."
Då reste jag på mig och såg honom flinande hänga på receptionsdisken med den första DVD-boxen med det första året av Vänner. Då log jag förvånat och sa något i stil med: "Men oj. Hade inte räknat med det idag. Vad trevligt. Tack." Så stannade jag kvar i några minuter och pratade lite och han sa bland annat att han inte var säker på hur bra det går att bränna av dem då det inte är den bästa kvalitén då det är lite repor och så i skivorna och när jag gick upp så sa det som vanligt klick i dörren och jag är till 100% säker på att det inte var vikarien som tryckte på knappen.
Jag är nu väldigt säker på att jag är beroende av den där mannen från Blekinge. De dagar jag inte har sett honom eller pratat med honom så känner jag mig låg (även fast jag inte visar det utåt) och de andra dagarna så känner jag mig bara så pigg och glad.
Jag funderar på att göra en lista på mina DVD-filmer om han vill låna någon eller några av dem. Sedan vet jag att jag inte behöver känna dåligt samvete för att jag frågade honom om jag fick bränna av de här skivorna. Han berättade för ett tag sedan att han har Sagan om ringen-triologin i kopieform hemma hos sig. Han tyckte att boxen som kostade 995:- var lite väl dyr. Så sa han att han inte har den blekaste om hur det funkar det där med att bränna, men att han känner folk som vet det och då sa jag att jag inte heller kunde sådana saker. Han sa vid samma tillfälle fel om de här skivorna. Han kallade dem för cd-skivor.
När jag gick idag stannade jag till ett par minuter och pratade lite. Jag sa att han överraskade mig med att han hade skivorna med sig. På det svarade han att jag inte borde ha blivit det då de skulle komma förr eller senare och det hade han ju rätt i. Men det brukar ju vara så att om man har väntat på något länge så blir det som en chock när man till sist får det. Och det sa jag så då sa han: "Så det här kom som..." och här fyllde jag i åt honom "...som en blixt från en klar himmel." och då skrattade han till och sa "En blixt från en klar himmel." Sedan tyckte jag att han verkade lite... tja, stressad. Vet inte om det berodde på att hans avlösare var i deras bakre rummet och som kom ut efter ett tag. Så när han kom ut tyckte jag att det var bäst att gå så jag sa "Hej då. Vi ses imorgon." och så gick jag.
När klockan var 09:25 fick jag höra att det var ett litet paket att hämta och först så tänkte jag ta det efter min behandling som var 09:45, men så ändrade jag mig och kom på att det var lika bra att ta det på en gång så att jag inte blev kvar där i en timme. Så jag drog på mig stövlarna och knallade ner. När jag kom ner så satt vikariekillen där fram och han där bak (som vanligt) och så gick jag fram till pakethögen som stod där och vikariekillen sa: "Postkillen sa inte vilket paket som är erat." och på det svarade jag: "Det är ingen fara. Jag letar upp det." och så böjde jag mig ner och började leta och Han gick till deras utrymme där bakom. Precis när jag precis hade hittat det och för säkerhets skull tittade på det sista paketet så det inte tillhörde oss så sa Han: "Jag tror inte det där är till er." och på det svarade jag: "Det tror inte jag heller, men jag kollade för säkerhets skull." Sedan sa han: "Och jag har ett till litet paket här uppe till dig också."
Då reste jag på mig och såg honom flinande hänga på receptionsdisken med den första DVD-boxen med det första året av Vänner. Då log jag förvånat och sa något i stil med: "Men oj. Hade inte räknat med det idag. Vad trevligt. Tack." Så stannade jag kvar i några minuter och pratade lite och han sa bland annat att han inte var säker på hur bra det går att bränna av dem då det inte är den bästa kvalitén då det är lite repor och så i skivorna och när jag gick upp så sa det som vanligt klick i dörren och jag är till 100% säker på att det inte var vikarien som tryckte på knappen.
Jag är nu väldigt säker på att jag är beroende av den där mannen från Blekinge. De dagar jag inte har sett honom eller pratat med honom så känner jag mig låg (även fast jag inte visar det utåt) och de andra dagarna så känner jag mig bara så pigg och glad.
Jag funderar på att göra en lista på mina DVD-filmer om han vill låna någon eller några av dem. Sedan vet jag att jag inte behöver känna dåligt samvete för att jag frågade honom om jag fick bränna av de här skivorna. Han berättade för ett tag sedan att han har Sagan om ringen-triologin i kopieform hemma hos sig. Han tyckte att boxen som kostade 995:- var lite väl dyr. Så sa han att han inte har den blekaste om hur det funkar det där med att bränna, men att han känner folk som vet det och då sa jag att jag inte heller kunde sådana saker. Han sa vid samma tillfälle fel om de här skivorna. Han kallade dem för cd-skivor.
När jag gick idag stannade jag till ett par minuter och pratade lite. Jag sa att han överraskade mig med att han hade skivorna med sig. På det svarade han att jag inte borde ha blivit det då de skulle komma förr eller senare och det hade han ju rätt i. Men det brukar ju vara så att om man har väntat på något länge så blir det som en chock när man till sist får det. Och det sa jag så då sa han: "Så det här kom som..." och här fyllde jag i åt honom "...som en blixt från en klar himmel." och då skrattade han till och sa "En blixt från en klar himmel." Sedan tyckte jag att han verkade lite... tja, stressad. Vet inte om det berodde på att hans avlösare var i deras bakre rummet och som kom ut efter ett tag. Så när han kom ut tyckte jag att det var bäst att gå så jag sa "Hej då. Vi ses imorgon." och så gick jag.
Lagena-lunch
Idag kände jag inte för att äta maten här i Dagabs restaurang så jag åkte med till Lagena. När vi kom ner till receptionen så tänkte jag fråga om skivorna, men han var upptagen med att visa den nya kommande tjejen hur växeln fungerade så vi fortsatte bara rakt ut och åkte iväg till Lagena. Åt en mumsig Nasi Goreng med ägg. När vi kom tillbaka så stannade jag till vid receptionen, för nu kände jag att jag var tvungen att fråga. Lunchsällskapet fortsatte vidare upp.
När jag kom fram till receptionsdisken så stod han med ryggen åt mig, men han hörde väl min ljuva stämma (erhm...) och vände sig om. Då frågade jag om tråden hade hjälpt, men det hade den inte (varför är jag inte överraskad?) och så sa jag: "Men du kan få en kaka ändå." (hade snott med mig några från Lagena). Sedan sa jag: "Men vad ska jag göra för att du ska komma ihåg det? Ska jag SMS:a i morgon bitti och påminna dig?" Hans svar på det blev inte det jag hade förväntat mig ("Men du har ju inte mitt mobilnummer.") utan: "Det är inte säkert att jag har mobilen påslagen." Så föreslog jag: "Men jag kan ju skriva med en tuschpenna i pannan på dig. För du ser dig väl i spegeln?" och på det svarade han: "Njae... Tveksamt. Sedan tror jag inte att det skulle vara så populärt där hemma om jag hade tusch i pannan."
Så förklarade jag för den nya tjejen att vi hade hållit på med det här i en tre veckor nu. Då sa hon: "Men är du förvånad? Det är ju en man vi pratar om nu." så skrattade vi gott. Så frågade jag Honom: "Känner du dig mobbad nu?" och på det svarade han: "Njä, men det är ju så det är." På det opponerade jag mig ögonblickligen: "Men jag tror inte att det har med vilket kön man tillhör, utan hur mycket annat man har att tänka på." och på det svarade han "Jo, men det stämmer nog." Så sa jag: "Men det här är ju inte en så jätteviktig grej så..." och på det svarade han: "Njo, det är det väl. Det är ju en del boxar så det tar ju lite tid."
Sedan pratade vi lite till och så tyckte jag att jag skulle presentera mig för den nya tjejen. Jag sa: "Ja, jag kanske ska presentera mig. Jag heter [namn] och jag jobbar på Map och jag sitter i receptionen där. Så vi kommer ju att ha en del med varandra att göra." På det svarade hon: "Jaha, det är du som har så långt att åka, va?" Och det fick mig att fundera lite. Hur sjutton kunde hon veta det? Det enda jag kan tänka mig är att han har berättat om mig för henne. Vilket fick mig att undra varför han berättade det för henne om han inte gillade mig på något sätt. Det kan ju vara så att det bara är som en trevlig arbetskamrat han tänker på mig. Men i vilket fall som helst så fann jag mig snabbt och sa: "Ja, precis. Jag bor i Råcksta, eller, ja, Vällingby." Så sa han: "Hon har ännu närmare än vad jag har. Ungefär hälften så långt hit som jag har." Då sa jag: "Ja, du hade väl en sex, sju kilometer så då har du (sagt vänt mot henne) tre, tre och en halv?" och hon svarade: "Precis." Sedan sa han: "Hon bor i Handens centrum. Jag bor ju uppe i Brandbergen." Så började de prata lite om hur lång tid det tar att cykla till jobbet. Sedan sa han: "Idag var det verkligen jobbigt att cykla." Då frågade jag: "Men varför tog du inte bilen då?" På det svarade han: "Det är en principsak. Går det att cykla så gör jag det."
Sedan pratade vi lite till och sedan tyckte jag att det var dags att gå upp till oss så jag började gå mot dörren. Då passade han på att tacka för kakorna igen och jag svarade bara: "Det var så lite så." och så gick jag upp till oss.
Fick reda på igår att hans första jobb var som städare på en grill i ett hotell. Vi kom in på det då vi pratade om hur skitigt det var efter alla som hade gått in och ut. Jag sa då något om att det måste vara tröstlöst att vara städare när det är sådant här väder. Då sa han: "Ja, det är det. Jag har varit det en gång."
När jag gick idag så stod det en kvinna vid disken och pratade med honom och då kände jag att jag inte ville lägga mig i så jag höjde bara handen och sökte ögonkontakt med honom. Han såg det och mötte min blick och nickade lite lätt för att visa att han såg mig och han sa hej då han med.
När jag kom fram till receptionsdisken så stod han med ryggen åt mig, men han hörde väl min ljuva stämma (erhm...) och vände sig om. Då frågade jag om tråden hade hjälpt, men det hade den inte (varför är jag inte överraskad?) och så sa jag: "Men du kan få en kaka ändå." (hade snott med mig några från Lagena). Sedan sa jag: "Men vad ska jag göra för att du ska komma ihåg det? Ska jag SMS:a i morgon bitti och påminna dig?" Hans svar på det blev inte det jag hade förväntat mig ("Men du har ju inte mitt mobilnummer.") utan: "Det är inte säkert att jag har mobilen påslagen." Så föreslog jag: "Men jag kan ju skriva med en tuschpenna i pannan på dig. För du ser dig väl i spegeln?" och på det svarade han: "Njae... Tveksamt. Sedan tror jag inte att det skulle vara så populärt där hemma om jag hade tusch i pannan."
Så förklarade jag för den nya tjejen att vi hade hållit på med det här i en tre veckor nu. Då sa hon: "Men är du förvånad? Det är ju en man vi pratar om nu." så skrattade vi gott. Så frågade jag Honom: "Känner du dig mobbad nu?" och på det svarade han: "Njä, men det är ju så det är." På det opponerade jag mig ögonblickligen: "Men jag tror inte att det har med vilket kön man tillhör, utan hur mycket annat man har att tänka på." och på det svarade han "Jo, men det stämmer nog." Så sa jag: "Men det här är ju inte en så jätteviktig grej så..." och på det svarade han: "Njo, det är det väl. Det är ju en del boxar så det tar ju lite tid."
Sedan pratade vi lite till och så tyckte jag att jag skulle presentera mig för den nya tjejen. Jag sa: "Ja, jag kanske ska presentera mig. Jag heter [namn] och jag jobbar på Map och jag sitter i receptionen där. Så vi kommer ju att ha en del med varandra att göra." På det svarade hon: "Jaha, det är du som har så långt att åka, va?" Och det fick mig att fundera lite. Hur sjutton kunde hon veta det? Det enda jag kan tänka mig är att han har berättat om mig för henne. Vilket fick mig att undra varför han berättade det för henne om han inte gillade mig på något sätt. Det kan ju vara så att det bara är som en trevlig arbetskamrat han tänker på mig. Men i vilket fall som helst så fann jag mig snabbt och sa: "Ja, precis. Jag bor i Råcksta, eller, ja, Vällingby." Så sa han: "Hon har ännu närmare än vad jag har. Ungefär hälften så långt hit som jag har." Då sa jag: "Ja, du hade väl en sex, sju kilometer så då har du (sagt vänt mot henne) tre, tre och en halv?" och hon svarade: "Precis." Sedan sa han: "Hon bor i Handens centrum. Jag bor ju uppe i Brandbergen." Så började de prata lite om hur lång tid det tar att cykla till jobbet. Sedan sa han: "Idag var det verkligen jobbigt att cykla." Då frågade jag: "Men varför tog du inte bilen då?" På det svarade han: "Det är en principsak. Går det att cykla så gör jag det."
Sedan pratade vi lite till och sedan tyckte jag att det var dags att gå upp till oss så jag började gå mot dörren. Då passade han på att tacka för kakorna igen och jag svarade bara: "Det var så lite så." och så gick jag upp till oss.
Fick reda på igår att hans första jobb var som städare på en grill i ett hotell. Vi kom in på det då vi pratade om hur skitigt det var efter alla som hade gått in och ut. Jag sa då något om att det måste vara tröstlöst att vara städare när det är sådant här väder. Då sa han: "Ja, det är det. Jag har varit det en gång."
När jag gick idag så stod det en kvinna vid disken och pratade med honom och då kände jag att jag inte ville lägga mig i så jag höjde bara handen och sökte ögonkontakt med honom. Han såg det och mötte min blick och nickade lite lätt för att visa att han såg mig och han sa hej då han med.
Fy fan
Har precis varit nere och tränat och idag var det tungt. Jag gjorde saker som jag har gjort förut, men idag var det bara för mycket. Klarade av hälften av det jag brukar klara. Visserligen var inspirationen nere på noll när jag gick dit ner, men det har den varit förut utan att jag har känt mig så svag och kraftlös som jag gjorde idag. Åt sprödbakad kummel med ris och filsås och isbergsallat och morötter. Riktigt mumsigt. Senare idag så blir vi bjudna på något gott fikabröd. Så den här dagen kommer nog att bli bra den med. Hoppas jag.
Hembakad äppelkaka och vaniljsås är mumsiga saker.
Innan jag gick hem idag så klippte jag till en fem centimeter lång trådbit. Sedan gick jag och när jag kom ner såg jag att han var där ensam och att han stod framme vid disken och precis innan jag öppnade dörren så såg jag att han vände på sig för att öppna bommarna och när jag kom ut genom dörren frågade jag honom om det var körigt. Han sa att det hade varit en jättejobbig dag (ironi) och sedan tog jag fram tråden och sa: "Jag har något till dig." och då tittade han på mig och sa: "Visst fan. Skivorna." och då sa jag: "Jo, jag vet. Det är därför jag tog med det här till dig." Då reste han på sig och så såg han vad det var jag hade och flinade till. Sedan var det en bil som ville in igen så han tog tråden och gick för att öppna bommarna. Sedan stod han där bak och pratade med mig samtidigt som han försökte knyta tråden runt fingret. När han hade hållit på i någon minut frågade jag: "Går det bra för dig?" och på de svarade han att det inte gjorde det. Sedan vet jag inte om det var han som bad om hjälp eller om det var jag som erbjöd att hjälpa till (det sista är troligast) och det ville han. Så han kom fram och la vänsterhanden på disken (och idag var en sådan dag då han inte hade ringen på sig) med tråden lite lätt lindad runt pekfingret. Har du sett hur asplöv darrar i vinden? Det är ingenting mot mina skakningar när jag skulle knyta tråden åt honom. I vilket fall som helst lyckades jag få till en knut och sedan var det problem och då undrade jag varför jag hade klippt till en så kort tråd. Det kunde han inte svara på, vilket jag förstår. Sedan ringde telefonen och jag sa att han kunde gå och svara vilket han gjorde.
Sedan kom den Dagab-kvinnan jag har lärt känna lite med dagens postskörd så han gick och öppnade och ställde av en hel hög postbackar. Sedan kom kvällsvakten och då sa han till henne: "Nu kommer din favorit." (ironiskt även det) och öppnade bommen. Då förstod jag vem han menade och sa: "Jaha. Han. Han verkar ju lugn och sansad." Då frågade han: "Hur menar du?" varpå mitt svar blev: "Jo, han drämde ju båda nävarna i disken." Då frågade han: "Var du också med?" och på det svarade jag: "Jo, jag var ju det." Och man såg på honom vad han tänkte om den vakten. Det är tydligen inte första gången folk klagar på honom. I vilket fall som helst så gick Dagab-kvinnan och jag fick fortsätta att knyta tråden. Jag var väldigt noga med att undvika att röra vid honom, men det gick inte till 100%. Han var varm och skön... (till skillnad från mina kalla, skakande fingrar)
Men i vilket fall som helst så fick jag till den andra knuten och så sa jag att det nog var dags att gå. Då frågade han: "Jasså, det blir buss idag?" och då svarade jag: "Jo, det blir ju det. Alla mina chaufförer har gått. Visst är det elakt mot mig?" På det svarade han "Jätteelakt." Så sa jag: "Men de borde ju säga: 'Åh, men [namn] är du här idag. Då väntar jag på dig så att du kan få åka med.'" På det svarade han: "Ja, men du är ju alltid här!" och då svarade jag: "Jo, jag är väl det. Man är ju pliktrogen sitt jobb." Då sa han: "Ja, men Sverige skulle behöva fler som du." Då log jag bara lite och sa: "Tja, kanske det. Nä, nu är det bäst att jag går. Hej då. Vi ses imorgon." och han svarade: "Ja, det gör vi. Hej då!"
Sedan gick jag därifrån. SMS:ade en kollega och jag skakade som fan när jag gjorde det efter att ha knutit tråden runt hans finger. Kände mig skakig ända tills jag stod och väntade på pendeltåget. Och om han inte såg hur jag skakade så måste han vara blind. Visserligen behöver han ju inte förstå varför jag skakade som jag gjorde, men... Ska bli spännande att se om han kommer ihåg skivorna till imorgon. Han sa att han inte kunde göra det nu, men man vet aldrig med den mannen. ;-)
Hembakad äppelkaka och vaniljsås är mumsiga saker.
Innan jag gick hem idag så klippte jag till en fem centimeter lång trådbit. Sedan gick jag och när jag kom ner såg jag att han var där ensam och att han stod framme vid disken och precis innan jag öppnade dörren så såg jag att han vände på sig för att öppna bommarna och när jag kom ut genom dörren frågade jag honom om det var körigt. Han sa att det hade varit en jättejobbig dag (ironi) och sedan tog jag fram tråden och sa: "Jag har något till dig." och då tittade han på mig och sa: "Visst fan. Skivorna." och då sa jag: "Jo, jag vet. Det är därför jag tog med det här till dig." Då reste han på sig och så såg han vad det var jag hade och flinade till. Sedan var det en bil som ville in igen så han tog tråden och gick för att öppna bommarna. Sedan stod han där bak och pratade med mig samtidigt som han försökte knyta tråden runt fingret. När han hade hållit på i någon minut frågade jag: "Går det bra för dig?" och på de svarade han att det inte gjorde det. Sedan vet jag inte om det var han som bad om hjälp eller om det var jag som erbjöd att hjälpa till (det sista är troligast) och det ville han. Så han kom fram och la vänsterhanden på disken (och idag var en sådan dag då han inte hade ringen på sig) med tråden lite lätt lindad runt pekfingret. Har du sett hur asplöv darrar i vinden? Det är ingenting mot mina skakningar när jag skulle knyta tråden åt honom. I vilket fall som helst lyckades jag få till en knut och sedan var det problem och då undrade jag varför jag hade klippt till en så kort tråd. Det kunde han inte svara på, vilket jag förstår. Sedan ringde telefonen och jag sa att han kunde gå och svara vilket han gjorde.
Sedan kom den Dagab-kvinnan jag har lärt känna lite med dagens postskörd så han gick och öppnade och ställde av en hel hög postbackar. Sedan kom kvällsvakten och då sa han till henne: "Nu kommer din favorit." (ironiskt även det) och öppnade bommen. Då förstod jag vem han menade och sa: "Jaha. Han. Han verkar ju lugn och sansad." Då frågade han: "Hur menar du?" varpå mitt svar blev: "Jo, han drämde ju båda nävarna i disken." Då frågade han: "Var du också med?" och på det svarade jag: "Jo, jag var ju det." Och man såg på honom vad han tänkte om den vakten. Det är tydligen inte första gången folk klagar på honom. I vilket fall som helst så gick Dagab-kvinnan och jag fick fortsätta att knyta tråden. Jag var väldigt noga med att undvika att röra vid honom, men det gick inte till 100%. Han var varm och skön... (till skillnad från mina kalla, skakande fingrar)
Men i vilket fall som helst så fick jag till den andra knuten och så sa jag att det nog var dags att gå. Då frågade han: "Jasså, det blir buss idag?" och då svarade jag: "Jo, det blir ju det. Alla mina chaufförer har gått. Visst är det elakt mot mig?" På det svarade han "Jätteelakt." Så sa jag: "Men de borde ju säga: 'Åh, men [namn] är du här idag. Då väntar jag på dig så att du kan få åka med.'" På det svarade han: "Ja, men du är ju alltid här!" och då svarade jag: "Jo, jag är väl det. Man är ju pliktrogen sitt jobb." Då sa han: "Ja, men Sverige skulle behöva fler som du." Då log jag bara lite och sa: "Tja, kanske det. Nä, nu är det bäst att jag går. Hej då. Vi ses imorgon." och han svarade: "Ja, det gör vi. Hej då!"
Sedan gick jag därifrån. SMS:ade en kollega och jag skakade som fan när jag gjorde det efter att ha knutit tråden runt hans finger. Kände mig skakig ända tills jag stod och väntade på pendeltåget. Och om han inte såg hur jag skakade så måste han vara blind. Visserligen behöver han ju inte förstå varför jag skakade som jag gjorde, men... Ska bli spännande att se om han kommer ihåg skivorna till imorgon. Han sa att han inte kunde göra det nu, men man vet aldrig med den mannen. ;-)
Fem är mer än två
Jaha. Igår var det dags för rugby igen och vi tyckte att vi var ute i god tid som bestämde att vara på puben en timme innan avspark så att vi skulle få sittplats. Men tji fick vi. Det var proppat med folk så vi fick vackert stå hela kvällen.
Matchen var den största hatmatchen som går att finna. Som jag hörde några prata bakom mig säga: "Det är värre än Sverige-Finland i hockey" och ja det är det. Det är värre än DIF-AIK också. För att tala klarspråk så var det alltså Irland-England. Arenan var Croke Park. För er som inte är så bevandrade i den irländska historian så är det så att den 21/11 1920 gick engelska trupper in på Croke Park och sköt ihjäl 12 ur publiken samt 1 Gaelic Football-spelare (Michael Hogan) som hämnd för att IRA hade mördat några engelsmän (som inte var inte oskyldiga åskådare direkt). Detta blev känt som den första "Bloody Sunday" (Domhnach na Fola). Tyvärr har den åtföljts av en till blodig söndag (30/1 1972). Vi hade en irländare bakom oss som var lite smårolig att tjuvlyssna på. Bland annat så sa han det här om matchen: "Den här gången har engelsmännen inga vapen så nu blir det en rättvisare kamp"
Vad ska man säga om matchen då? Det var väldigt laddat redan vid nationalsången Amhrán na bhFiann Den största spelaren på planen stod och grät när han sjöng och en annan spelare kunde knappt sjunga för att det var ett så känsloladdat möte. Samtliga spelare sjöng, till och med nordirländarna. Hela den irländska delen av publiken sjöng. Det var en häftig upplevelse.
Annars var det var utklassning från första början. Det började med att England fick en straff, så att de gick upp i en 0-3 ledning. Men det var det lilla roliga för dem. I halvtidsvila stod det 23-3. Irländarna lättade knappast på gasen i andra halvlek. Slutställningen blev: Irland 43 -13 England. Utklassning är bara förnamnet. Men det kändes så bra att få vinna över England med så stora siffror. De senaste tre matcherna mot England har varit riktiga nagelbitare. Så nu har Irland slagit England fyra matcher i rad i Six Nations. Svårt att tänka sig att England var världsmästare för två år sedan. Irland var förövrigt det första laget att slå England efter de hade vunnit den titeln.
När vi kom dit så tog vi en pint Guinness. Drack upp den innan matchen började då det är bökigt att stå med ett glas i handen när man tittar på en match. I pausen tyckte vi att vi skulle ta en pint Stowford Press (cider) för att släcka törsten. Det var ganska varmt i lokalen om man säger så. När matchen var slut så tyckte vi att vi skulle fira segern med en pint Guinness och det gjorde vi. Sedan blev det en pint till och sedan blev vi bjudna på en pint till. Så istället för sedvanliga två pints så blev det fem och det märktes... Vi snackade med alla möjliga där. Några svenskar, en engelsman, en australiensare och ett par irländare. Sedan pratade man med de som stod i toakön också. Det var på det stora hela en riktigt bra kväll igår.
Éirinn go Brách
Paul O'Connell under nationalsången
Matchen var den största hatmatchen som går att finna. Som jag hörde några prata bakom mig säga: "Det är värre än Sverige-Finland i hockey" och ja det är det. Det är värre än DIF-AIK också. För att tala klarspråk så var det alltså Irland-England. Arenan var Croke Park. För er som inte är så bevandrade i den irländska historian så är det så att den 21/11 1920 gick engelska trupper in på Croke Park och sköt ihjäl 12 ur publiken samt 1 Gaelic Football-spelare (Michael Hogan) som hämnd för att IRA hade mördat några engelsmän (som inte var inte oskyldiga åskådare direkt). Detta blev känt som den första "Bloody Sunday" (Domhnach na Fola). Tyvärr har den åtföljts av en till blodig söndag (30/1 1972). Vi hade en irländare bakom oss som var lite smårolig att tjuvlyssna på. Bland annat så sa han det här om matchen: "Den här gången har engelsmännen inga vapen så nu blir det en rättvisare kamp"
Vad ska man säga om matchen då? Det var väldigt laddat redan vid nationalsången Amhrán na bhFiann Den största spelaren på planen stod och grät när han sjöng och en annan spelare kunde knappt sjunga för att det var ett så känsloladdat möte. Samtliga spelare sjöng, till och med nordirländarna. Hela den irländska delen av publiken sjöng. Det var en häftig upplevelse.
Annars var det var utklassning från första början. Det började med att England fick en straff, så att de gick upp i en 0-3 ledning. Men det var det lilla roliga för dem. I halvtidsvila stod det 23-3. Irländarna lättade knappast på gasen i andra halvlek. Slutställningen blev: Irland 43 -13 England. Utklassning är bara förnamnet. Men det kändes så bra att få vinna över England med så stora siffror. De senaste tre matcherna mot England har varit riktiga nagelbitare. Så nu har Irland slagit England fyra matcher i rad i Six Nations. Svårt att tänka sig att England var världsmästare för två år sedan. Irland var förövrigt det första laget att slå England efter de hade vunnit den titeln.
När vi kom dit så tog vi en pint Guinness. Drack upp den innan matchen började då det är bökigt att stå med ett glas i handen när man tittar på en match. I pausen tyckte vi att vi skulle ta en pint Stowford Press (cider) för att släcka törsten. Det var ganska varmt i lokalen om man säger så. När matchen var slut så tyckte vi att vi skulle fira segern med en pint Guinness och det gjorde vi. Sedan blev det en pint till och sedan blev vi bjudna på en pint till. Så istället för sedvanliga två pints så blev det fem och det märktes... Vi snackade med alla möjliga där. Några svenskar, en engelsman, en australiensare och ett par irländare. Sedan pratade man med de som stod i toakön också. Det var på det stora hela en riktigt bra kväll igår.
Éirinn go Brách
Paul O'Connell under nationalsången
Trevligt i alla fall
Ja, trots mitt inledande dåliga humör igår så blev det en riktigt trevlig kväll. Det börjar med att jag snackar in mig hos den som är kvar av oss SIF:are som har bil. Så det blev åka bil från Dagab till Skanstull istället för 20 minuters promenad, pendeltåg och ett eventuellt t-banetåg. När sällskapet på fem som jag går med kommer ner till receptionen så är han kvar. Alla säger hej då och han svarar hej då och när jag säger hej då och när han ser att det är jag som säger det så säger han hej då och så vinkar han åt mig. *suck* Jag är knäpp, jag vet. Men det lilla gjorde min dag. Det var som att det som fanns kvar av mitt griniga humör bara försvann då.
Vi kommer ut till bilen och klämmer in oss och kör iväg. Hon parkerar sin bil i garaget där hon bor så går vi iväg till T-banan. Tar tåget till Hötorget och går via Systembolaget i Passagen till butiken. Orsaken till att vi gick via systemet var för att vi tyckte att vi skulle köpa två vinflaskor var till de som har dragit det tyngsta lasset för den här festen. Kommer fram till butiken och hänger av oss och sedan tar vi och dricker en jättegod bål, äter snacks och "minglar" lite. Så börjar mötet och det blev inte ett speciellt långt möte heller. Sedan var det dags för mat. Gudars skymning vad god mat det var. Det var en jättegod potatissallad, cous-cous sallad, skinka, kycklingspett, en paj, romsås, ett gott lingonbröd och en god ost. Till efterrätt var det världens godaste panna-cotta och kaffe.
Vi kommer ut till bilen och klämmer in oss och kör iväg. Hon parkerar sin bil i garaget där hon bor så går vi iväg till T-banan. Tar tåget till Hötorget och går via Systembolaget i Passagen till butiken. Orsaken till att vi gick via systemet var för att vi tyckte att vi skulle köpa två vinflaskor var till de som har dragit det tyngsta lasset för den här festen. Kommer fram till butiken och hänger av oss och sedan tar vi och dricker en jättegod bål, äter snacks och "minglar" lite. Så börjar mötet och det blev inte ett speciellt långt möte heller. Sedan var det dags för mat. Gudars skymning vad god mat det var. Det var en jättegod potatissallad, cous-cous sallad, skinka, kycklingspett, en paj, romsås, ett gott lingonbröd och en god ost. Till efterrätt var det världens godaste panna-cotta och kaffe.
Efter allt ätande så var det dags för det stora lotteriet och där vann jag inget. Sedan var det lotterna som skulle dras. Det var en i sällskapet som vann en jädrans massa kan jag säga. Själv vann jag bara en sak och det blev muffinsformar för stora (amerikanska) muffins och jag liksom nästan alla andra gav bort våra vinster till en som nyligen har flyttat till ett eget boende efter en skiljsmässa. Så nu tycker han att han och jag ska baka muffins ihop. En annan tjej som gav sin drinkbok till honom sa han att de skulle blanda drinkar ihop. Det var en väldigt trevlig kväll, men det blev inte så jättesent. Var hemma strax innan tolv.
Idag vet jag inte om han var på jobbet eller inte, men dagen blev trevlig ändå. Var på Systembolaget och jag fick visa legitimation. Jag trodde att man inte behövde det när man var 31 år (snart 32) gammal. Jag kände mig väldigt paff när hon frågade om jag hade leg, men fann mig snabbt och tog fram det. Kände mig smickrad. Väldigt smickrad.
Grinig
Isch. Idag känns allt bara blä. Att vara trevlig mot kunderna känns bara jobbigt. Vet inte varför jag känner mig grinig idag, men jag bara känner mig grinig. Hoppas att det blir bättre tills ikväll. Då är det årsmöte för SIF-klubben med efterföljande middag och lotteri. Eftersom jag är sekreterare så är det bara att bita i det sura äpplet och gå. Sedan brukar det bli trevligt och i år är det trevliga människor som kommer att vara med. Mötet kommer att vara i vår butik på Birger Jarlsgatan.
I och för sig kan min grinighet kanske bero på abstinensbesvär. Vem vet. Igår var det bara ett snabbt samtal (klockan 09:26 ringde jag upp honom på hans direktnummer för att meddela att en nyanställd var på väg ner för att ta kort till sitt inpasseringskort, vilket han tackade för då maskinen tar tid på sig att värma upp) och en snabb glimt när han gick in i butiken de har här på Dagab när jag var på väg hem.
Sedan är det ett jädrans oväder, även fast vi är förskonade här i Sthlm. Vårat Arlöv-kontor är knappt bemannat idag då de som jobbar där inte kommer fram. Vår (växelns) närmsta chef och en annan kollega lämnade landet igår på en två veckors semester. De fick en mellanlanda i Köpenhamn och där landade de 21:30 igår kväll och de var tvunga att sitta kvar i planet till 03:00. Sedan fick de åka till hotellet för två timmars sömn och sedan åka tillbaka till flygplatsen och där sitter de nu och vet inte när de kommer iväg. Bagaget vet de inte när det kommer. Det kommer till dem om en till fjorton dagar. De har en tvåveckors semester.
Nu känns det lite bättre än i morse. Har fått i mig en massa socker när jag åt pannkakor och sylt. Men det här inte tagit bort all grinighet. Känner att tålamodet ligger nere vid knäna. Men det är en klar förbättring från i morse när det låg nere vid fotknölarna.
Och för att fylla ut så att det inte ser så lite och fjuttigt ut så kan jag berätta lite mer onödigt vetande om Honom: han, liksom jag, tycker att stångkorv är gott. Sedan gillar han även ärtsoppa, vilket jag inte gör, men jag kan ta pannkakorna. Synd bara att han gillar pannkakor också...
I och för sig kan min grinighet kanske bero på abstinensbesvär. Vem vet. Igår var det bara ett snabbt samtal (klockan 09:26 ringde jag upp honom på hans direktnummer för att meddela att en nyanställd var på väg ner för att ta kort till sitt inpasseringskort, vilket han tackade för då maskinen tar tid på sig att värma upp) och en snabb glimt när han gick in i butiken de har här på Dagab när jag var på väg hem.
Sedan är det ett jädrans oväder, även fast vi är förskonade här i Sthlm. Vårat Arlöv-kontor är knappt bemannat idag då de som jobbar där inte kommer fram. Vår (växelns) närmsta chef och en annan kollega lämnade landet igår på en två veckors semester. De fick en mellanlanda i Köpenhamn och där landade de 21:30 igår kväll och de var tvunga att sitta kvar i planet till 03:00. Sedan fick de åka till hotellet för två timmars sömn och sedan åka tillbaka till flygplatsen och där sitter de nu och vet inte när de kommer iväg. Bagaget vet de inte när det kommer. Det kommer till dem om en till fjorton dagar. De har en tvåveckors semester.
Nu känns det lite bättre än i morse. Har fått i mig en massa socker när jag åt pannkakor och sylt. Men det här inte tagit bort all grinighet. Känner att tålamodet ligger nere vid knäna. Men det är en klar förbättring från i morse när det låg nere vid fotknölarna.
Och för att fylla ut så att det inte ser så lite och fjuttigt ut så kan jag berätta lite mer onödigt vetande om Honom: han, liksom jag, tycker att stångkorv är gott. Sedan gillar han även ärtsoppa, vilket jag inte gör, men jag kan ta pannkakorna. Synd bara att han gillar pannkakor också...
SEMLA
Åh fy fasiken vad gott det var med årets första semla. Hade tänkt att jag skulle vara duktig och låta bli även idag, men det gick inte så bra. Jag har så fruktansvärt svårt att tacka nej till sådana saker och igår var jag ju duktig nog och lät bli tårtan som det bjöds på.
Till lunch idag var det mumsigt också. Stångkorv special. När jag kommer upp klockan tolv så ligger det en lapp på mitt bord om att han har ringt och meddelat att det fanns paket att hämta och att pirran behövdes. Visserligen var inte min lunch slut vid den tiden, men jag gick med raska steg till vaktmästeriet och hämtade en pirra och så knallade jag ner. Blev kvar i en halvtimme där nere allt som allt och jag fick då bland annat veta att en semla förbränner man om man springer tre kilometer. Trodde nog att det var mer än så, men vad gäller det där med träning så litar jag på det han säger.
Sedan var vi rörande överens om att man kan lägga ner AF. De gör ju ändå ingen nytta. Och visserligen så är det ju synd om de som mister sina jobb, men det kan vara nyttigt för dem att känna hur det är att söka jobb.
Han hade glömt filmerna idag också. Men han hade i alla fall lagt fram den ena boxen, så den hade kommit en bit på väg. Han berättade att hon som jobbade där innan hade frågat honom om ett pumparecept till Halloween och det tog honom bara två år att komma ihåg det... Fick veta att det är tre skivor i varje box och de är dubbelsidiga. Så allt som allt är det då sex skivor per box. Undrar just hur många boxar det är..?
Sedan verkar det som att vår vd har fullt förtroende för mig. Två gånger har han idag frågat mig om jag kan hjälpa honom och en gång igår. Det känns verkligen bra för det betyder nog med allra största sannorlikhet att om det blir nedskärningar här i receptionen så kommer jag inte vara den första som ryker. Visserligen sitter jag ändå rätt säkert då det finns de som är anställda efter mig, men ändå... Sedan hjälpte han mig in genom den sista dörren när jag kom upp med pirran då han tyckte att det såg lite knöligt ut.
Till lunch idag var det mumsigt också. Stångkorv special. När jag kommer upp klockan tolv så ligger det en lapp på mitt bord om att han har ringt och meddelat att det fanns paket att hämta och att pirran behövdes. Visserligen var inte min lunch slut vid den tiden, men jag gick med raska steg till vaktmästeriet och hämtade en pirra och så knallade jag ner. Blev kvar i en halvtimme där nere allt som allt och jag fick då bland annat veta att en semla förbränner man om man springer tre kilometer. Trodde nog att det var mer än så, men vad gäller det där med träning så litar jag på det han säger.
Sedan var vi rörande överens om att man kan lägga ner AF. De gör ju ändå ingen nytta. Och visserligen så är det ju synd om de som mister sina jobb, men det kan vara nyttigt för dem att känna hur det är att söka jobb.
Han hade glömt filmerna idag också. Men han hade i alla fall lagt fram den ena boxen, så den hade kommit en bit på väg. Han berättade att hon som jobbade där innan hade frågat honom om ett pumparecept till Halloween och det tog honom bara två år att komma ihåg det... Fick veta att det är tre skivor i varje box och de är dubbelsidiga. Så allt som allt är det då sex skivor per box. Undrar just hur många boxar det är..?
Sedan verkar det som att vår vd har fullt förtroende för mig. Två gånger har han idag frågat mig om jag kan hjälpa honom och en gång igår. Det känns verkligen bra för det betyder nog med allra största sannorlikhet att om det blir nedskärningar här i receptionen så kommer jag inte vara den första som ryker. Visserligen sitter jag ändå rätt säkert då det finns de som är anställda efter mig, men ändå... Sedan hjälpte han mig in genom den sista dörren när jag kom upp med pirran då han tyckte att det såg lite knöligt ut.
Måndag
Finns det ett bättre sätt att börja en vecka på än att träna? Ja, det finns det med all säkerhet. Men det är nyttigt säger de och nu så har företaget en intern tävling. Vilket kontor rör på sig mest? Och om man på ett så här enkelt sätt kan hjälpa sitt kontor så, varför inte? Ska som sagt försöka träna tre dagar i veckan.
Satt ensam i växeln en liten stund där innan jag stack iväg och tränade och klockan 11:32 ringde det från det där underbara numret igen. Jag svarade "Men god dag, god dag" och han svarade för första gången utan att presentera sig för mig. Så bad han så hemskt mycket om ursäkt för att han hade glömt att ta med sig skivorna idag igen. Jag sa att det inte gjorde så mycket. Att jag överlevde. Sedan sa han att det var en budkille på väg upp så att jag kunde hålla ett öga öppet och det kunde jag ju. Och sedan avslutade han samtalet med att säga: "Så hörs och ses vi." varpå mitt svar blev: "Ja det gör vi." När han pratar med mig i telefon så pratar han med en låg ljudvolym. Nästan som att han inte vill att någon annan ska höra att han pratar med mig. Och hans röst låter då väldigt mjuk. Inte för att han har en hård röst i vanliga fall, men den låter liksom mjukare när han pratar med mig. Eller så inbillar jag mig det också... Man hör det man vill höra.
Satt ensam i växeln en liten stund där innan jag stack iväg och tränade och klockan 11:32 ringde det från det där underbara numret igen. Jag svarade "Men god dag, god dag" och han svarade för första gången utan att presentera sig för mig. Så bad han så hemskt mycket om ursäkt för att han hade glömt att ta med sig skivorna idag igen. Jag sa att det inte gjorde så mycket. Att jag överlevde. Sedan sa han att det var en budkille på väg upp så att jag kunde hålla ett öga öppet och det kunde jag ju. Och sedan avslutade han samtalet med att säga: "Så hörs och ses vi." varpå mitt svar blev: "Ja det gör vi." När han pratar med mig i telefon så pratar han med en låg ljudvolym. Nästan som att han inte vill att någon annan ska höra att han pratar med mig. Och hans röst låter då väldigt mjuk. Inte för att han har en hård röst i vanliga fall, men den låter liksom mjukare när han pratar med mig. Eller så inbillar jag mig det också... Man hör det man vill höra.
Äntligen fredag
Så var den här igen då. Fredagen. Det började kanske inte så bra. Pendeln (som var i tid) var tvungen att stanna strax innan Älvsjö för att släppa förbi ett tåg som inte var i trafik. Det jag har läst i tidningar att både SL och Banverket sagt att alla pendeltåg som är i tid inte ska stanna för att släppa förbi andra tåg. Vi kommer till Jordbro St:n fyra minuter sena och tack vare att man sprang och tack vare att busschauffören var snäll så hinner vi alla med bussen.
Kvart över nio ringer det från receptionen där nere och min kollega får det samtalet då jag är upptagen med att beställa ett bud. Det är en snubbe på väg upp för att hämta ett paket. En halv minut senare ringer han igen och han hamnar hos henne igen och när de pratar med varandra går jag fram och lägger händerna om hennes hals och låtsasstryper henne. Nu meddelade han att det hade kommit paket och att det behövs en pirra (han sa att det var pärmpaket och det vet han för att det har jag berättat för honom när han frågade för ett tag sedan). Så jag kommer att gå ner och hämta dem strax innan elva idag. Jag vill gå ner redan nu, men jag kan inte lämna min kollega ensam. Sedan är jag nervös så att det skriker om det. Vill ha det hela "överstökat". Är lite småfuktig om händerna redan nu... och det är lite drygt en timme kvar.
Men nu har jag i alla fall bestämt mig. Jag ska börja träna tre dagar i veckan nu. Måndagar, onsdagar och fredagar. Kommer att gå runt 11:30-11:45. Jag ska inte gå på måndagar vid 12:30 i alla fall för då skulle jag inte få så mycket gjort.
Var och handlade med mina föräldrar igår och det sista min kära mor säger till mig efter att ha frågat vad jag ska göra i helgen är: "Och ta det lugnt. Med allt." och jag ska att jag ska försöka ta det så lugnt jag vågar.
Igår hade vi ett växelmöte. Det var inplanerat sedan länge, men det var väldigt lägligt med det mötet med tanke på det som hände i onsdags. Den av oss som hade störst problem med att hålla humöret i styr var den som sa att det inte var några större problem. Hon var allmänt snäsig mot oss alla i växeln samt en del andra oskyldiga, men det sa vi inget om. Sedan frågade vår chef om det blev några irritationer och det sa både jag och en annan av mina kollegor att det var och vi sa det samtidigt. Då frågade hon om det var mot andra eller inom gruppen och då sa vi att det var inom gruppen. Vi tre tror att den fjärde uppfattade piken. Tack och lov så är hon ledig idag så det är så lugnt och skönt här i växeln idag. Vår allt-i-allo har gett henne ett smeknamn: "Hispiga Lisa" och det är ett så passande namn så det finns inte.
Sedan kom den där historien med att ta sig hem. Tåget jag brukar åka var inställt så att jag fick vänta på pendeln i 20 minuter istället för normala fem. Lagom roligt. Tror inte att pendeln och/eller tunnelbanan har fungerat ordentligt under hela den här veckan.
Nu är klockan snart 10:20 och det är ungefär en halvtimme kvar innan jag ska gå och hämta paketen. Jag vet inte hur många känslor som brottas om herraväldet över min kropp. Men alla yttrar sig väldigt fysiskt på ett eller annat sätt. Nervositeten gör sig tillkänna genom att jag börjar tycka att det är jobbigt att vara trevlig mot kunderna. Det skulle aldrig falla mig in att vara det dock. Om Han bara visste vilka helvetes alla kval han låter mig genomgå varje gång så borde han göra något åt det. Oavsett vad det än är. Bryr mig egentligen inte om om det är positivt eller negativt. Det är den här ovetskapen som tär på mig.
Gick ner för att hämta paketen 10:50. Tog pirran och kände mig nervös som fan, men samtidigt väldigt glad. Kommer ner och ser att det är fyra pärmkartonger och ett stort paket. Självklart hade jag valt den minsta pirran då... Men jag staplade på alla paket och det var precis så att de fick plats. Tjejen som satt föreslog att jag skulle gå fler gånger istället. Då sa jag att: "om man kan ta allt på en gång så gör man det. Dessutom så har någon visat mig hur man ska stapla så att man får med sig alla paket på en gång." och så tittade jag åt ett helt annat håll. Då säger han: "Det måste ha varit en väldigt smart person." och då säger tjejen: "Var det du [namn]?" På det svarade han: "Nä, det var en riddare i skinande rustning på en vit häst." Om han bara visste att jag ser på honom på det sättet...
Sedan pratade vi om lite ditt och datt. Bland annat så sa han att Relacomsnubben som jag pratade med igår tyckte att jag var häftig. Så det är fler som pratar för mig och den här gången utan att veta om det. Villan som han bor i är 160 kvadratmeter. Och så lät han nästan lite sorgsen när han sa att man måste vara två för att ha råd att bo i villa ("Man måste ju vara två för att bo i villa."). Han berättade att han hade fasta utgifter på 11 000:-/månad och det är utan att räkna in telefonräkningen då den varierar. Sedan frågade han mig om jag brukar gå till gymmet och när jag brukar gå. Då sa jag att jag var och tränade i onsdags men att jag ska börja träna måndag, onsdag och fredag och att jag går vid lunchtid. Så frågade jag vid vilken tid han brukar träna och han sa vid halv ett, kvart i ett. Så jag får nog ta och se till att jag går därifrån när han är på ingående. Vill inte riktigt träna samtidigt som honom. Inte riktigt än i alla fall.
Efter ett tag kom jag på att jag hade lite pennor med mig ner. Pennor som det står Map på. Tog en av varje färg: grön, röd, orange och ofärgad. Så jag lade dem på disken och han kom fram och valde färg först. Han valde sin favoritfärg och det visar sig att vi delar favoritfärg. Grön. (Så det kändes bra att ha gett honom födelsedagspresenten. Den gröna isskrapan och den gröna pennan.) Så satte han pennan i bröstfickan så att man såg Map-loggan. Och då sa jag: "Oj så fint. Nu ser man att det står Map." och då sa han: "Ja, jag har blivit ett fan."
Sedan pratade vi om jobb och sådant och så sa jag någonting om att det gäller att ha tur ibland och då sa han sarkastiskt: "Jag har alltid tur. Det är därför jag sitter här." Och då tittade vi bara på honom och så sa han: "Nej då. Jag är inte bitter." och så skrattade vi. Så sa jag att: "Jag har ju hört av samma riddare att hans dröm är att få ett vanligt kontorsjobb." Och så började han leka chef. Så frågade jag om han letar jobb, men det gjorde han inte just nu då det är mycket som händer för den receptionen just nu. Idag blev jag bara kvar där i 40 minuter eftersom jag hade min lunch vid halv tolv. Men när jag skulle dra iväg med pirran så kände jag bara att det här kommer att gå åt helvete. Så då vände jag mig till honom och frågade med rådjursögon om han inte kunde ta upp det när han ändå skulle gå och träna. Och det var absolut inga problem. Men han kunde inte stanna kvar och snacka och det kan jag förstå.
Så jag skyndar mig iväg och äter lunch. Rimmad lax med dillstuvad potatis. Så kommer jag upp kvart över tolv och där står alla paket. Då kände jag bara: "Vad i helvete???" Det visade sig att vår allt-i-allo hade kommit in där i receptionen efter ett ärende och sett paketen och frågat om de var våra. Tjejen sa att det var det och så frågade hon honom om han inte kunde ta med dem upp. VARFÖR FÖRSTÖR ALLA ALLT FÖR MIG?
Blev ivägskickad klockan fyra idag. När jag kommer ner till receptionen så sitter säkerhetschefen där och håller på så jag säger till honom: "Jasså, det sitter en vikarie här idag." och han sa att det gjorde det. Min favorit var utanför dörren, men han verkade ha hört mig då han öppnade dörren igen för att säga: "Jag knyter ett snöre." och så visade han mig fingret. Och det var mittenfingret. Försökte se chockad ut, men jag tror inte att det gick så bra då jag skrattade samtidigt. Men han menade det inte på det sättet sa han och det tror jag inte att han gjorde. Så gick han ut för att prata med en lastbil. Men han hade bara gått ut tre meter när lastbilen började backa, så han kom in igen och så sa han: "Han blev rädd bara han såg mig." och så bröstade han upp sig lite. Jag gjorde nu det jag inte skulle göra. Jag stannade kvar och var social. Kan inte låta bli. Fick reda på att lagret stänger halv två på fredagar (det var därför han var på väg ut, för att avvisa en lastbil).
Sedan verkade han väldigt glad över pennan han hade. Vi började prata om värdet på pennor och jag frågade honom hur mycket han trodde att den pennan han hade fått var värd och då sa han: "Tja, det här är ju en gåva så den är ju ovärdelig. Men om man, som i Antikrundan, måste värdesätta den så... *här sitter han och vänder och vrider på pennan* 150:-"
Kom in på de vikarier som han har haft och han verkar inte riktigt nöjd med någon av dem. Den som satt idag var tydligen lite jobbig. När man väl hade fått igång henne att prata så var det ingen hejd på henne. Hon pratade med honom trots att han tog samtal. Sedan sa han att hon var en sådan som måste bräcka alla andra. När jag pratade med henne så sa jag att vi har väl en 600 samtal/dag och då var hon tvungen att säga att när hon satt ensam så hade hon 500 samtal per dag plus en massa extraarbete vid sidan om. Han verkade inte vara alltför förtjust i sådana saker och det kan jag förstå.
Han berättade om sitt första minne och det var från när han var fem år. Hans familj flyttade in i sitt första hus och så låg det en snok där. Det blev en väldans uppståndelse och hans pappa var den som lyfte bort snoken som var två meter lång. Då sa jag "Jag är väldigt ledsen, men det där tror jag inte på. Snokar blir inte två meter." Då sa han "Ok då. Den var väl en och åttio." Men det trodde jag inte heller på så då frågade ha: "Och hur långa tror du att de blir då?" Då sa jag: "Runt en meter." Så börjar han knappa på sin dator varpå jag säger: "Slår du upp det? Det är ju fusk" och på det svarar han "Ja, men vad brukar du använda din dator till då?" Så fick han upp en sida och läste att de blir omkring en och tjugo. Så i princip kunde den ha varit en och femtio. Då log jag bara och sa "Visst. Jag kan till och med gå med på att den var två meter om det gör dig glad."
Sedan pratade vi lite om musik. Vi kom in på det då en kollega till mig gick för dagen och hon har en klarröd läderväst på sig. När hon hade gått ut så sa han till mig att det påminde honom om Thriller. Och så kom vi in på Michael Jackson. Det är ju musik som han lyssnade mycket på när han växte upp så han tycker ju att det finns en hel del bra låtar som han har skrivit (och det håller jag med om) men att han som person är helt... konstig. Och under tiden jag står där så kommer det ner en person som sjunger Norwegian Wood och Han stämmer in i sången och den jäveln kan sjunga också.
Förstår inte varför alla ser så roade ut och fäller små kommentarer när de ser mig stå där nere. ;-) Men tillsist så kom den kollegan som släppte mig tidigare och erbjöd mig skjuts (bussen hade ju gått) till stationen och det kunde jag inte säga nej till. Dessutom hade jag förvarnat henne om att jag kanske skulle stå där när hon kom ner. Och i samma veva som hon kom ner så kom avlösningen till honom så det var väldigt passande. Så vi önskade varandra trevlig helg och så gick jag.
Kvart över nio ringer det från receptionen där nere och min kollega får det samtalet då jag är upptagen med att beställa ett bud. Det är en snubbe på väg upp för att hämta ett paket. En halv minut senare ringer han igen och han hamnar hos henne igen och när de pratar med varandra går jag fram och lägger händerna om hennes hals och låtsasstryper henne. Nu meddelade han att det hade kommit paket och att det behövs en pirra (han sa att det var pärmpaket och det vet han för att det har jag berättat för honom när han frågade för ett tag sedan). Så jag kommer att gå ner och hämta dem strax innan elva idag. Jag vill gå ner redan nu, men jag kan inte lämna min kollega ensam. Sedan är jag nervös så att det skriker om det. Vill ha det hela "överstökat". Är lite småfuktig om händerna redan nu... och det är lite drygt en timme kvar.
Men nu har jag i alla fall bestämt mig. Jag ska börja träna tre dagar i veckan nu. Måndagar, onsdagar och fredagar. Kommer att gå runt 11:30-11:45. Jag ska inte gå på måndagar vid 12:30 i alla fall för då skulle jag inte få så mycket gjort.
Var och handlade med mina föräldrar igår och det sista min kära mor säger till mig efter att ha frågat vad jag ska göra i helgen är: "Och ta det lugnt. Med allt." och jag ska att jag ska försöka ta det så lugnt jag vågar.
Igår hade vi ett växelmöte. Det var inplanerat sedan länge, men det var väldigt lägligt med det mötet med tanke på det som hände i onsdags. Den av oss som hade störst problem med att hålla humöret i styr var den som sa att det inte var några större problem. Hon var allmänt snäsig mot oss alla i växeln samt en del andra oskyldiga, men det sa vi inget om. Sedan frågade vår chef om det blev några irritationer och det sa både jag och en annan av mina kollegor att det var och vi sa det samtidigt. Då frågade hon om det var mot andra eller inom gruppen och då sa vi att det var inom gruppen. Vi tre tror att den fjärde uppfattade piken. Tack och lov så är hon ledig idag så det är så lugnt och skönt här i växeln idag. Vår allt-i-allo har gett henne ett smeknamn: "Hispiga Lisa" och det är ett så passande namn så det finns inte.
Sedan kom den där historien med att ta sig hem. Tåget jag brukar åka var inställt så att jag fick vänta på pendeln i 20 minuter istället för normala fem. Lagom roligt. Tror inte att pendeln och/eller tunnelbanan har fungerat ordentligt under hela den här veckan.
Nu är klockan snart 10:20 och det är ungefär en halvtimme kvar innan jag ska gå och hämta paketen. Jag vet inte hur många känslor som brottas om herraväldet över min kropp. Men alla yttrar sig väldigt fysiskt på ett eller annat sätt. Nervositeten gör sig tillkänna genom att jag börjar tycka att det är jobbigt att vara trevlig mot kunderna. Det skulle aldrig falla mig in att vara det dock. Om Han bara visste vilka helvetes alla kval han låter mig genomgå varje gång så borde han göra något åt det. Oavsett vad det än är. Bryr mig egentligen inte om om det är positivt eller negativt. Det är den här ovetskapen som tär på mig.
Gick ner för att hämta paketen 10:50. Tog pirran och kände mig nervös som fan, men samtidigt väldigt glad. Kommer ner och ser att det är fyra pärmkartonger och ett stort paket. Självklart hade jag valt den minsta pirran då... Men jag staplade på alla paket och det var precis så att de fick plats. Tjejen som satt föreslog att jag skulle gå fler gånger istället. Då sa jag att: "om man kan ta allt på en gång så gör man det. Dessutom så har någon visat mig hur man ska stapla så att man får med sig alla paket på en gång." och så tittade jag åt ett helt annat håll. Då säger han: "Det måste ha varit en väldigt smart person." och då säger tjejen: "Var det du [namn]?" På det svarade han: "Nä, det var en riddare i skinande rustning på en vit häst." Om han bara visste att jag ser på honom på det sättet...
Sedan pratade vi om lite ditt och datt. Bland annat så sa han att Relacomsnubben som jag pratade med igår tyckte att jag var häftig. Så det är fler som pratar för mig och den här gången utan att veta om det. Villan som han bor i är 160 kvadratmeter. Och så lät han nästan lite sorgsen när han sa att man måste vara två för att ha råd att bo i villa ("Man måste ju vara två för att bo i villa."). Han berättade att han hade fasta utgifter på 11 000:-/månad och det är utan att räkna in telefonräkningen då den varierar. Sedan frågade han mig om jag brukar gå till gymmet och när jag brukar gå. Då sa jag att jag var och tränade i onsdags men att jag ska börja träna måndag, onsdag och fredag och att jag går vid lunchtid. Så frågade jag vid vilken tid han brukar träna och han sa vid halv ett, kvart i ett. Så jag får nog ta och se till att jag går därifrån när han är på ingående. Vill inte riktigt träna samtidigt som honom. Inte riktigt än i alla fall.
Efter ett tag kom jag på att jag hade lite pennor med mig ner. Pennor som det står Map på. Tog en av varje färg: grön, röd, orange och ofärgad. Så jag lade dem på disken och han kom fram och valde färg först. Han valde sin favoritfärg och det visar sig att vi delar favoritfärg. Grön. (Så det kändes bra att ha gett honom födelsedagspresenten. Den gröna isskrapan och den gröna pennan.) Så satte han pennan i bröstfickan så att man såg Map-loggan. Och då sa jag: "Oj så fint. Nu ser man att det står Map." och då sa han: "Ja, jag har blivit ett fan."
Sedan pratade vi om jobb och sådant och så sa jag någonting om att det gäller att ha tur ibland och då sa han sarkastiskt: "Jag har alltid tur. Det är därför jag sitter här." Och då tittade vi bara på honom och så sa han: "Nej då. Jag är inte bitter." och så skrattade vi. Så sa jag att: "Jag har ju hört av samma riddare att hans dröm är att få ett vanligt kontorsjobb." Och så började han leka chef. Så frågade jag om han letar jobb, men det gjorde han inte just nu då det är mycket som händer för den receptionen just nu. Idag blev jag bara kvar där i 40 minuter eftersom jag hade min lunch vid halv tolv. Men när jag skulle dra iväg med pirran så kände jag bara att det här kommer att gå åt helvete. Så då vände jag mig till honom och frågade med rådjursögon om han inte kunde ta upp det när han ändå skulle gå och träna. Och det var absolut inga problem. Men han kunde inte stanna kvar och snacka och det kan jag förstå.
Så jag skyndar mig iväg och äter lunch. Rimmad lax med dillstuvad potatis. Så kommer jag upp kvart över tolv och där står alla paket. Då kände jag bara: "Vad i helvete???" Det visade sig att vår allt-i-allo hade kommit in där i receptionen efter ett ärende och sett paketen och frågat om de var våra. Tjejen sa att det var det och så frågade hon honom om han inte kunde ta med dem upp. VARFÖR FÖRSTÖR ALLA ALLT FÖR MIG?
Blev ivägskickad klockan fyra idag. När jag kommer ner till receptionen så sitter säkerhetschefen där och håller på så jag säger till honom: "Jasså, det sitter en vikarie här idag." och han sa att det gjorde det. Min favorit var utanför dörren, men han verkade ha hört mig då han öppnade dörren igen för att säga: "Jag knyter ett snöre." och så visade han mig fingret. Och det var mittenfingret. Försökte se chockad ut, men jag tror inte att det gick så bra då jag skrattade samtidigt. Men han menade det inte på det sättet sa han och det tror jag inte att han gjorde. Så gick han ut för att prata med en lastbil. Men han hade bara gått ut tre meter när lastbilen började backa, så han kom in igen och så sa han: "Han blev rädd bara han såg mig." och så bröstade han upp sig lite. Jag gjorde nu det jag inte skulle göra. Jag stannade kvar och var social. Kan inte låta bli. Fick reda på att lagret stänger halv två på fredagar (det var därför han var på väg ut, för att avvisa en lastbil).
Sedan verkade han väldigt glad över pennan han hade. Vi började prata om värdet på pennor och jag frågade honom hur mycket han trodde att den pennan han hade fått var värd och då sa han: "Tja, det här är ju en gåva så den är ju ovärdelig. Men om man, som i Antikrundan, måste värdesätta den så... *här sitter han och vänder och vrider på pennan* 150:-"
Kom in på de vikarier som han har haft och han verkar inte riktigt nöjd med någon av dem. Den som satt idag var tydligen lite jobbig. När man väl hade fått igång henne att prata så var det ingen hejd på henne. Hon pratade med honom trots att han tog samtal. Sedan sa han att hon var en sådan som måste bräcka alla andra. När jag pratade med henne så sa jag att vi har väl en 600 samtal/dag och då var hon tvungen att säga att när hon satt ensam så hade hon 500 samtal per dag plus en massa extraarbete vid sidan om. Han verkade inte vara alltför förtjust i sådana saker och det kan jag förstå.
Han berättade om sitt första minne och det var från när han var fem år. Hans familj flyttade in i sitt första hus och så låg det en snok där. Det blev en väldans uppståndelse och hans pappa var den som lyfte bort snoken som var två meter lång. Då sa jag "Jag är väldigt ledsen, men det där tror jag inte på. Snokar blir inte två meter." Då sa han "Ok då. Den var väl en och åttio." Men det trodde jag inte heller på så då frågade ha: "Och hur långa tror du att de blir då?" Då sa jag: "Runt en meter." Så börjar han knappa på sin dator varpå jag säger: "Slår du upp det? Det är ju fusk" och på det svarar han "Ja, men vad brukar du använda din dator till då?" Så fick han upp en sida och läste att de blir omkring en och tjugo. Så i princip kunde den ha varit en och femtio. Då log jag bara och sa "Visst. Jag kan till och med gå med på att den var två meter om det gör dig glad."
Sedan pratade vi lite om musik. Vi kom in på det då en kollega till mig gick för dagen och hon har en klarröd läderväst på sig. När hon hade gått ut så sa han till mig att det påminde honom om Thriller. Och så kom vi in på Michael Jackson. Det är ju musik som han lyssnade mycket på när han växte upp så han tycker ju att det finns en hel del bra låtar som han har skrivit (och det håller jag med om) men att han som person är helt... konstig. Och under tiden jag står där så kommer det ner en person som sjunger Norwegian Wood och Han stämmer in i sången och den jäveln kan sjunga också.
Förstår inte varför alla ser så roade ut och fäller små kommentarer när de ser mig stå där nere. ;-) Men tillsist så kom den kollegan som släppte mig tidigare och erbjöd mig skjuts (bussen hade ju gått) till stationen och det kunde jag inte säga nej till. Dessutom hade jag förvarnat henne om att jag kanske skulle stå där när hon kom ner. Och i samma veva som hon kom ner så kom avlösningen till honom så det var väldigt passande. Så vi önskade varandra trevlig helg och så gick jag.
Telefonstrul
Ja. Så var det då dags för fel i växeln igen. Det är Stockholmslinjen det är fel på. Vi kan inte ta emot några samtal och vi kan inte ringa några samtal. Så då var det bara att knalla ner till receptionen och meddela det. Tog med mig asken med gelehjärtan och gick med raska steg. När jag kom ner så var det fyra stycken bakom disken. Min gulleplutt, en vakt som jag har sett där förut, säkerhetschefen och väktarvikarien. Stegade fram till disken och sa hej och fick fyra mäns odelade uppmärksamhet. Alltid trevligt. ;-) Min plutt steg fram till mig, vilket han inte behöver göra då man gott och väl kan prata med varandra om han står två meter längre bort. Sedan så lade jag upp asken med gelehjärtan på disken och sa att det idag var den där dagen man skulle tänka på hjärtat och det verkade uppskattas av dem alla och så sa Han att det var jättegulligt av mig.
Och nu har jag fått ett och samma råd från flera av varandra oberoende personer vad gäller det här. Ta ett eller två steg tillbaka och låt honom göra något nu om han är intresserad. Så det verkar som att det är det jag ska göra nu. Sedan om jag ska vara ärlig så är det så jag tänkt själv. Men man är ju inte alltid bäst på att avgöra sådana här saker när man själv befinner sig mitt i det. Och sedan har jag glömt att berätta att varje gång jag har varit där nere så slipper jag dra kortet när jag ska gå tillbaka och 9,5 gånger av 10 så är det han som trycker på knappen som låser upp dörren.
Och klockan 11 så kom han upp till oss igen. Och när jag såg att han stod där utanför så släppte jag allt jag hade för mina händer (slängde över ett samtal till en kollega) och sprang och öppnade. Den här gången så kom han upp med ett inpasseringskort till en som kom tillbaka idag från sin mammaledighet. Och nu var jag precis lika vänlig mot honom som mot vilken kollega som helst. Och han var lika stilig i sin uniform idag som han var förra gången han kom upp. Blir alldeles skakig av honom. Först blev han lite förvånad över att jag var tvungen att resa mig från stolen för att trycka på dörrknappen som är bredvid dörren. Då föreslog jag att han kunde få installera en åt oss. Han verkade inte så pigg på det... Och så sa han att han såg att den funkade och då sa jag att en halvtimme efter det att vi hade pratats vid så funkade den och då sa han att det verkade som att det krävdes någon med pondus för att få saker och ting gjorda. Usch vad det här är jobbigt.
Under tiden som jag pratade med honom ringde det på min mobil och det var chefen som ringde så jag var tvungen att ta det samtalet. Så då passade han på att smita, men han vände sig om och tog ögonkontakt med mig och vinkade hej då och jag höll kvar ögonkontakten och vinkade tillbaka.
När en av mina kollegor kom tillbaka från lunchen så sa hon att hon hade pratat lite med honom och hon hade frågat honom om jag hade varit nere med gelehjärtan till honom idag och han hade tydligen lyst upp och sagt att "Jo, hon var nere här." Då hade hon sagt något i stil med att jag verkligen är jättegullig och då hade han tydligen sett glad ut och hållt med om det.
Vid halv ett gick jag om min kollega mittemot iväg och tränade på fastande mage, men det var så skönt att få komma ifrån allt och göra något annat och släppa allt strul. Det var jobbigt och så blev det en väldigt sen lunch. 13:30. Gissa om jag var hungrig. Lunchen blev god. Grillad kyckling, ris, sallad och rivna morötter. När klockan var 14:30 så reagerade min kropp på träningen och jag blev skakig.
ÄNTLIGEN! 14:45 så var växelfelet avhjälpt. Gud vad skönt det var att få börja svara i den vanliga telefonen. Höll på att bryta ihop här ett tag på den jobbiga signalen på mobilen. Och det fanns inte tid att ändra signalen då det ringde hela tiden. Så jag ringde ner till receptionen och meddelade att det funkade igen och jag fick prata med vikarien. Trevlig ung grabb det där. Serviceinriktad.
14:52 ringde det från det underbara numret och det hamnade på mitt växelbord. Det första han sa efter att han hade presenterat sig var: "Grattis till att telefonerna fungerar igen." Jag tackade och sa att jag höll på att få tuppjuck på mobilen så jag tyckte att det var jätteskönt. Det förstod han. Sedan sa han att det var en snubbe från Beans (kaffeleverantören) på väg upp och då sa jag att jag skulle hålla ett öga öppet och släppa in honom. Sedan sa han att jag skulle ha det så bra och jag önskade honom detsamma.
När jag gick så satt han där och så var det någon annan typ där som förmodligen har med larmet/säkerheten att göra. Så jag vinkade bara och sa: "Hej då! och han vinkade tillbaka och sa: "Hej då, [namn]" så fortsatte jag att gå och jag var nästan framme vid dörren när jag hörde honom säga "Tack så jättemycket." och då stannade jag upp och undrade om det var mig han pratade med så jag vred på huvudet och han tittade på mig så då förstod jag att det var mig han tilltalade. Sedan kom nästa sak och det var vad sjutton han tackade för. Vad hade jag nu gjort? Så jag stod och stirrade förvirrat på honom under ett par sekunder och sedan kom jag på vad han tackade för och svarade: "Det var så lite så." Så sa han: "Det var jättegott." och på det svarade jag: "Men det var ju bra. Är det helt slut nu?" och det var det så då frågade jag: "Fick kunderna något eller åt ni upp allt själva?" De hade gjort som han hade sagt: de hade bjudit kunderna lite. Sedan sa han att Dagab minsann inte tänkte på sådana saker och då sa jag att det var trist. Tänkte säga att Map inte gör det heller, utan att det var ett eget initiativ. Men det sa jag inte. Och han borde veta att det inte är Map som bjuder med tanke på det som min kollega sa till honom när hon kom tillbaka från lunchen. Sedan sa jag hej då och ses imorgon och så gick jag. Måste försöka göra det som mina kollegor och vänner säger. Var vänlig mot honom, men var inte den drivande. Ta ett eller två steg tillbaka och låt honom göra grovjobbet. Jag har ju gjort allt jag kan för att på ett diskret sätt visa mitt intresse. Nu är det upp till honom!
Annars har väl inte den här dagen varit den roligaste. Det började med ett signalfel vid Centralen så pendeln blev 17 minuter sen. Så det blev en promenad till jobbet. Kommer till jobbet och växeln är nere. Har sex timmars helvete där då fyra växlar var kopplade till två mobiler. Och från mobiler kan man inte koppla... Men så kom det igång. Så tog dagen slut och så kommer jag till Centralen och ska ta T-banan hem. Där var det följdförseningar efter ett tidigare stopp i Ängbyplan på grund av ett vagnfel. Så det verkade som att alla tåg gick med tiominuterstrafik på den gröna linjen. Men alla andra linjer och bussar gör ju inte det. En sardinburk framstår helt plötsligt som rymlig i förhållande till det här. Och ändå hoppade jag över det första tåget jag kunde ta.
Och nu har jag fått ett och samma råd från flera av varandra oberoende personer vad gäller det här. Ta ett eller två steg tillbaka och låt honom göra något nu om han är intresserad. Så det verkar som att det är det jag ska göra nu. Sedan om jag ska vara ärlig så är det så jag tänkt själv. Men man är ju inte alltid bäst på att avgöra sådana här saker när man själv befinner sig mitt i det. Och sedan har jag glömt att berätta att varje gång jag har varit där nere så slipper jag dra kortet när jag ska gå tillbaka och 9,5 gånger av 10 så är det han som trycker på knappen som låser upp dörren.
Och klockan 11 så kom han upp till oss igen. Och när jag såg att han stod där utanför så släppte jag allt jag hade för mina händer (slängde över ett samtal till en kollega) och sprang och öppnade. Den här gången så kom han upp med ett inpasseringskort till en som kom tillbaka idag från sin mammaledighet. Och nu var jag precis lika vänlig mot honom som mot vilken kollega som helst. Och han var lika stilig i sin uniform idag som han var förra gången han kom upp. Blir alldeles skakig av honom. Först blev han lite förvånad över att jag var tvungen att resa mig från stolen för att trycka på dörrknappen som är bredvid dörren. Då föreslog jag att han kunde få installera en åt oss. Han verkade inte så pigg på det... Och så sa han att han såg att den funkade och då sa jag att en halvtimme efter det att vi hade pratats vid så funkade den och då sa han att det verkade som att det krävdes någon med pondus för att få saker och ting gjorda. Usch vad det här är jobbigt.
Under tiden som jag pratade med honom ringde det på min mobil och det var chefen som ringde så jag var tvungen att ta det samtalet. Så då passade han på att smita, men han vände sig om och tog ögonkontakt med mig och vinkade hej då och jag höll kvar ögonkontakten och vinkade tillbaka.
När en av mina kollegor kom tillbaka från lunchen så sa hon att hon hade pratat lite med honom och hon hade frågat honom om jag hade varit nere med gelehjärtan till honom idag och han hade tydligen lyst upp och sagt att "Jo, hon var nere här." Då hade hon sagt något i stil med att jag verkligen är jättegullig och då hade han tydligen sett glad ut och hållt med om det.
Vid halv ett gick jag om min kollega mittemot iväg och tränade på fastande mage, men det var så skönt att få komma ifrån allt och göra något annat och släppa allt strul. Det var jobbigt och så blev det en väldigt sen lunch. 13:30. Gissa om jag var hungrig. Lunchen blev god. Grillad kyckling, ris, sallad och rivna morötter. När klockan var 14:30 så reagerade min kropp på träningen och jag blev skakig.
ÄNTLIGEN! 14:45 så var växelfelet avhjälpt. Gud vad skönt det var att få börja svara i den vanliga telefonen. Höll på att bryta ihop här ett tag på den jobbiga signalen på mobilen. Och det fanns inte tid att ändra signalen då det ringde hela tiden. Så jag ringde ner till receptionen och meddelade att det funkade igen och jag fick prata med vikarien. Trevlig ung grabb det där. Serviceinriktad.
14:52 ringde det från det underbara numret och det hamnade på mitt växelbord. Det första han sa efter att han hade presenterat sig var: "Grattis till att telefonerna fungerar igen." Jag tackade och sa att jag höll på att få tuppjuck på mobilen så jag tyckte att det var jätteskönt. Det förstod han. Sedan sa han att det var en snubbe från Beans (kaffeleverantören) på väg upp och då sa jag att jag skulle hålla ett öga öppet och släppa in honom. Sedan sa han att jag skulle ha det så bra och jag önskade honom detsamma.
När jag gick så satt han där och så var det någon annan typ där som förmodligen har med larmet/säkerheten att göra. Så jag vinkade bara och sa: "Hej då! och han vinkade tillbaka och sa: "Hej då, [namn]" så fortsatte jag att gå och jag var nästan framme vid dörren när jag hörde honom säga "Tack så jättemycket." och då stannade jag upp och undrade om det var mig han pratade med så jag vred på huvudet och han tittade på mig så då förstod jag att det var mig han tilltalade. Sedan kom nästa sak och det var vad sjutton han tackade för. Vad hade jag nu gjort? Så jag stod och stirrade förvirrat på honom under ett par sekunder och sedan kom jag på vad han tackade för och svarade: "Det var så lite så." Så sa han: "Det var jättegott." och på det svarade jag: "Men det var ju bra. Är det helt slut nu?" och det var det så då frågade jag: "Fick kunderna något eller åt ni upp allt själva?" De hade gjort som han hade sagt: de hade bjudit kunderna lite. Sedan sa han att Dagab minsann inte tänkte på sådana saker och då sa jag att det var trist. Tänkte säga att Map inte gör det heller, utan att det var ett eget initiativ. Men det sa jag inte. Och han borde veta att det inte är Map som bjuder med tanke på det som min kollega sa till honom när hon kom tillbaka från lunchen. Sedan sa jag hej då och ses imorgon och så gick jag. Måste försöka göra det som mina kollegor och vänner säger. Var vänlig mot honom, men var inte den drivande. Ta ett eller två steg tillbaka och låt honom göra grovjobbet. Jag har ju gjort allt jag kan för att på ett diskret sätt visa mitt intresse. Nu är det upp till honom!
Annars har väl inte den här dagen varit den roligaste. Det började med ett signalfel vid Centralen så pendeln blev 17 minuter sen. Så det blev en promenad till jobbet. Kommer till jobbet och växeln är nere. Har sex timmars helvete där då fyra växlar var kopplade till två mobiler. Och från mobiler kan man inte koppla... Men så kom det igång. Så tog dagen slut och så kommer jag till Centralen och ska ta T-banan hem. Där var det följdförseningar efter ett tidigare stopp i Ängbyplan på grund av ett vagnfel. Så det verkade som att alla tåg gick med tiominuterstrafik på den gröna linjen. Men alla andra linjer och bussar gör ju inte det. En sardinburk framstår helt plötsligt som rymlig i förhållande till det här. Och ändå hoppade jag över det första tåget jag kunde ta.
Populär växelhäxa
Det verkar som att jag är populär bland mina medarbetare. Inte för att det händer varje dag, men det har blivit så att fler och fler ringer på mitt direktnummer när de vill saker som vem som helst kan svara på här i växeln. Det är inte utan att man blir smickrad. Vid två tillfällen har vår vd mailat enbart mig och frågat mig om saker som jag nog tycker att någon av de andra tre skulle kunnat svara på, men han vänder sig till mig. Det verkar som att jag gör något rätt här. Synd bara att det inte syns i lönebeskedet. Och man har ju inte den positionen så att man kan säga "Ge mig högre lön, annars går jag." En växelhäxa är alltid lätt att ersätta.
Sedan har jag kollat upp en sak till vad gäller Honom. Han har ju sagt att han har tonåringar hemma och nu så kollade jag upp hur gamla tonåringarna var. Dottern (som fyller år den 1/3) blir 17 år och sonen (som fyller år 24/6) blir 16. Så de två barnen kom tätt och så var både Han och hans fru rätt unga när de fick barnen. Han var 24 och hon var 22.
Hade annars ingen kontakt med honom idag och när jag gick så satt han och pratade med sin avlösare, så jag gick ut genom dörren och då tittade han åt mitt håll och jag tänkte att han kanske säger hej då först för en gångs skull, men... Jag klarade inte av den leken utan förlorade. Jag sa: "Hej då" Han vinkade och sa: "Hej då [namn]."
Sedan har jag kollat upp en sak till vad gäller Honom. Han har ju sagt att han har tonåringar hemma och nu så kollade jag upp hur gamla tonåringarna var. Dottern (som fyller år den 1/3) blir 17 år och sonen (som fyller år 24/6) blir 16. Så de två barnen kom tätt och så var både Han och hans fru rätt unga när de fick barnen. Han var 24 och hon var 22.
Hade annars ingen kontakt med honom idag och när jag gick så satt han och pratade med sin avlösare, så jag gick ut genom dörren och då tittade han åt mitt håll och jag tänkte att han kanske säger hej då först för en gångs skull, men... Jag klarade inte av den leken utan förlorade. Jag sa: "Hej då" Han vinkade och sa: "Hej då [namn]."
Jahapp
Så var det måndag igen då. Vad ska man säga om den här dagen då? En del av mig avskyr måndagar då man måste gå upp och gå och jobba. Den andra delen älskar vardagar just för att jag får gå och jobba och se och prata med en viss person.
Han ringde nyss upp och meddelade att det var två paket att hämta och det var gränsfall om man ska ha pirra eller inte. Tack och lov så tog min kollega det samtalet och tur i oturen är det lite manfall här i växeln nu på förmiddagen så att jag får sitta kvar här och samla mod att gå ner. Men jag är så nervös just nu så det finns inte. Är handsvettig redan nu när jag tänker på att gå ner dit. Varför har man inte whiskey på plats när man behöver den?
Pratade med en av mina kollegor lite snabbt nu på morgonen om kommentaren "Du trycker på rätt knappar" och hon började skratta. Så jag frågade henne hur många sätt man kan tyda det på och hon sa: "Man kan väl bara tyda det på ett sätt." och med det menade hon att hon tyder det på samma sätt som jag tyder det på. Är inte så säker på att jag vill höra sådana saker. Jag vill höra andra sätt man tyda det på så att jag kommer ner på jorden igen. Han är ju för fan gift!!! Får nog höra med fler kollegor och få fler åsikter om det här. Han behöver ju inte ha menat något alls med den där kommentaren, utan det kan vara min överhettade hjärna som förvandlar det till något som den vill höra.
Pratade med en manlig kollega här då jag kände att jag behövde höra den manliga tolkningen av det och han säger samma sak som de andra. Han menar bara en sak. Shit! Jag vet inte om jag klarar av det här så mycket längre utan att få klarhet i det hela. Men det är bara att bita ihop och stå ut med ovetskapen. Varför kan han inte bara säga rätt ut vad han vill eller inte vill? Det skulle vara så mycket bättre för oss alla.
Frågade min chef om vad hon trodde om det hela och hennes svar blev väldigt rakt på sak: "Att han är intresserad av dig." sedan lade hon till: "Vänta ett par dagar, en vecka." Min kollega mittemot sa samma sak. Och sedan la hon till: "Men du vet vad jag tycker om otrohet." och det gör jag. Hon anser (och den logiska delen av mig håller med) att om hans äktenskap är dåligt så borde han avsluta det först innan han går för långt med mig. Den ologiska (det vill säga den känslomässiga) delen av mig håller inte alls med. Den säger bara: "Kom och ta mig!"
Så nu har jag snart engagerat hela firman i mitt lilla problem men inte hjälper det. Alla säger ju samma sak...
Klockan 14:00 säger kollegan mittemot mig att "Nu går du ner och hämtar paketen!" Och jag försökte skjuta upp det hela men det gick inte. Hon var obeveklig. Så jag tog pirran och knallade ner. Men det blev inte så mycket snack med honom då det satt någon snubbe där nere som krävde hans uppmärksamhet angående jobbet. Men jag frågade om det blev några långfärdsskridskor i helgen och det hade det blivit både på lördagen och söndagen. Då sa jag att jag blir lite avundsjuk på honom som kan ta skridskorna och bara gå ut och åka. Då sa han att det bara är att köpa ett långfärdsskridskoset. Det kostar bara omkring 600:-. När han köpte sitt kostade det närmare 1 200:-. Så frågade jag: "Hur länge brukar ni vara ute då?" Han svarade då: "Jag brukar vara ute i en till en och en halv timme. Brukar åka omkring en mil." Sedan pratade vi lite till om lite andra saker, men efter några minuter så krävde den andra snubben hans uppmärksamhet och då tyckte jag att det var lika bra att gå.
Sedan så kom min kollega mittemot mig på att jag kunde ju fråga honom om jag fick låna en box i taget av Vänner så kunde hon kopiera och bränna dem åt mig. Så hon sa att jag skulle maila honom och fråga. Och hur frågar man en som har studerat juridik på finaste sätt om man kan få göra något olagligt med hans skivor? Ingen aning, men jag skrev ett mail och frågade och han sa att det var väl klart att jag kunde få göra det, men om en eller flera av hans skivor på något sätt förstördes så skulle jag ersätta den med en ny. Och det är ju en självklar sak. Har man sönder något så ersätter man det med en ny. Sedan undrade jag om han ville ha någon ersättning för att han lånade ut skivorna till mig. Hans svar blev då: "Nej för tusan. Inget betalt för då blir det riktigt brottsligt." Då skrev jag tillbaka att det inte var frågan om betalning utan en liten ersättning. Tjänster och gentjänster. Om det var någon musik som han ville ha så kunde jag bränna en skiva till honom. Eller om jag skulle ta någon musik jag gillade och bränna till honom så får han själv välja om han vill behålla den eller inte. Och det sista jag skrev var: "Eller om du kan komma på någon annan form av ersättning så..." Om han kan vara tvetydig så kan jag. Han svarade aldrig på det mailet.
Fick skjuts hem idag. Och vi pratade lite om mina bekymmer och även lite om hans (min chaufförs) bekymmer. När jag sa att han vid ett flertal tillfällen har gjort saker för att få min uppmärksamhet när jag har pratat med hans kollega så sa han att det inte fanns några frågetecken. Men jag vet fortfarande inte. Han kanske gör så med alla han känner. Sedan tyckte dagens chaufför att jag nästa gång det vankas rugby skulle bjuda med honom och så tyckte han att jag borde fråga rakt ut vad han menade med knapp-kommentaren. Men det är inte säkert att han menade något alls.
Han ringde nyss upp och meddelade att det var två paket att hämta och det var gränsfall om man ska ha pirra eller inte. Tack och lov så tog min kollega det samtalet och tur i oturen är det lite manfall här i växeln nu på förmiddagen så att jag får sitta kvar här och samla mod att gå ner. Men jag är så nervös just nu så det finns inte. Är handsvettig redan nu när jag tänker på att gå ner dit. Varför har man inte whiskey på plats när man behöver den?
Pratade med en av mina kollegor lite snabbt nu på morgonen om kommentaren "Du trycker på rätt knappar" och hon började skratta. Så jag frågade henne hur många sätt man kan tyda det på och hon sa: "Man kan väl bara tyda det på ett sätt." och med det menade hon att hon tyder det på samma sätt som jag tyder det på. Är inte så säker på att jag vill höra sådana saker. Jag vill höra andra sätt man tyda det på så att jag kommer ner på jorden igen. Han är ju för fan gift!!! Får nog höra med fler kollegor och få fler åsikter om det här. Han behöver ju inte ha menat något alls med den där kommentaren, utan det kan vara min överhettade hjärna som förvandlar det till något som den vill höra.
Pratade med en manlig kollega här då jag kände att jag behövde höra den manliga tolkningen av det och han säger samma sak som de andra. Han menar bara en sak. Shit! Jag vet inte om jag klarar av det här så mycket längre utan att få klarhet i det hela. Men det är bara att bita ihop och stå ut med ovetskapen. Varför kan han inte bara säga rätt ut vad han vill eller inte vill? Det skulle vara så mycket bättre för oss alla.
Frågade min chef om vad hon trodde om det hela och hennes svar blev väldigt rakt på sak: "Att han är intresserad av dig." sedan lade hon till: "Vänta ett par dagar, en vecka." Min kollega mittemot sa samma sak. Och sedan la hon till: "Men du vet vad jag tycker om otrohet." och det gör jag. Hon anser (och den logiska delen av mig håller med) att om hans äktenskap är dåligt så borde han avsluta det först innan han går för långt med mig. Den ologiska (det vill säga den känslomässiga) delen av mig håller inte alls med. Den säger bara: "Kom och ta mig!"
Så nu har jag snart engagerat hela firman i mitt lilla problem men inte hjälper det. Alla säger ju samma sak...
Klockan 14:00 säger kollegan mittemot mig att "Nu går du ner och hämtar paketen!" Och jag försökte skjuta upp det hela men det gick inte. Hon var obeveklig. Så jag tog pirran och knallade ner. Men det blev inte så mycket snack med honom då det satt någon snubbe där nere som krävde hans uppmärksamhet angående jobbet. Men jag frågade om det blev några långfärdsskridskor i helgen och det hade det blivit både på lördagen och söndagen. Då sa jag att jag blir lite avundsjuk på honom som kan ta skridskorna och bara gå ut och åka. Då sa han att det bara är att köpa ett långfärdsskridskoset. Det kostar bara omkring 600:-. När han köpte sitt kostade det närmare 1 200:-. Så frågade jag: "Hur länge brukar ni vara ute då?" Han svarade då: "Jag brukar vara ute i en till en och en halv timme. Brukar åka omkring en mil." Sedan pratade vi lite till om lite andra saker, men efter några minuter så krävde den andra snubben hans uppmärksamhet och då tyckte jag att det var lika bra att gå.
Sedan så kom min kollega mittemot mig på att jag kunde ju fråga honom om jag fick låna en box i taget av Vänner så kunde hon kopiera och bränna dem åt mig. Så hon sa att jag skulle maila honom och fråga. Och hur frågar man en som har studerat juridik på finaste sätt om man kan få göra något olagligt med hans skivor? Ingen aning, men jag skrev ett mail och frågade och han sa att det var väl klart att jag kunde få göra det, men om en eller flera av hans skivor på något sätt förstördes så skulle jag ersätta den med en ny. Och det är ju en självklar sak. Har man sönder något så ersätter man det med en ny. Sedan undrade jag om han ville ha någon ersättning för att han lånade ut skivorna till mig. Hans svar blev då: "Nej för tusan. Inget betalt för då blir det riktigt brottsligt." Då skrev jag tillbaka att det inte var frågan om betalning utan en liten ersättning. Tjänster och gentjänster. Om det var någon musik som han ville ha så kunde jag bränna en skiva till honom. Eller om jag skulle ta någon musik jag gillade och bränna till honom så får han själv välja om han vill behålla den eller inte. Och det sista jag skrev var: "Eller om du kan komma på någon annan form av ersättning så..." Om han kan vara tvetydig så kan jag. Han svarade aldrig på det mailet.
Fick skjuts hem idag. Och vi pratade lite om mina bekymmer och även lite om hans (min chaufförs) bekymmer. När jag sa att han vid ett flertal tillfällen har gjort saker för att få min uppmärksamhet när jag har pratat med hans kollega så sa han att det inte fanns några frågetecken. Men jag vet fortfarande inte. Han kanske gör så med alla han känner. Sedan tyckte dagens chaufför att jag nästa gång det vankas rugby skulle bjuda med honom och så tyckte han att jag borde fråga rakt ut vad han menade med knapp-kommentaren. Men det är inte säkert att han menade något alls.
Satans, jävla, förbaskade...
...helvetes, satans, jävla, förbaskade, skit. Det var två jävla minuter kvar och så går de idioterna och släpper in ett försök som gör att de förlorar matchen med tre ynka jävla poäng. När ska de idioterna lära sig att man inte kan slappna av för två sekunder när de spelar mot Frankrike? Här har de en något sånär säker fyra poängsledning mot fransmännen när de slöar till sig lite och känner sig lite säkra att världshistoriens första rugbymatch på Croke Park är i hamn. Men man kan inte göra så!!! Inte mot Frankrike. Nu är det kört med att vinna Grand Slam i år också. Det finns inte en chans att fransmännen kommer att förlora någon av sina återstående matcher. Irland var det största hindret för dem.
Men jag ska vara rättvis och säga att det var en fruktansvärt bra match och det var länge sedan de spelade en så jämn match mot Frankrike som de gjorde. Men om de inte hade slöat till sig så hade de vunnit! Fan! Det är vid sådana här tillfällen som man påminns om ytterligare en anledning till att man inte gillar Frankrike. En liten, men den är väldigt liten, tröst är att alla Irlands poäng gjordes av matchens spelare: Ronan O'Gara.
Slutställningen blev alltså: Irland 17-20 Frankrike.
Men jag ska vara rättvis och säga att det var en fruktansvärt bra match och det var länge sedan de spelade en så jämn match mot Frankrike som de gjorde. Men om de inte hade slöat till sig så hade de vunnit! Fan! Det är vid sådana här tillfällen som man påminns om ytterligare en anledning till att man inte gillar Frankrike. En liten, men den är väldigt liten, tröst är att alla Irlands poäng gjordes av matchens spelare: Ronan O'Gara.
Slutställningen blev alltså: Irland 17-20 Frankrike.
FREITAG
Så har den här dagen kommit igen. Och den här fredagen är det den dagen jag slutar två och det är inte helt fel. Hjälpte en av kollegorna med att hämta upp mackorna från restaurangen som vi har varje fredag och det uppskattades av henne. Några av mina kollegor pikade mig och sa att: "Men han är ju inte där." Som om jag inte skulle kunna göra snälla saker utan att få träffa honom...
Kommer upp och sätter igång min växel igen. Tjugo över åtta ringer det på min telefon och det är från det där speciella numret. Jag svarar: "God morgon!" och han säger "God morgon [namn]! Jag såg när jag var där uppe igår att er dörrknapp fortfarande inte funkar." Då sa jag: "Nä den gör ju inte det och jag ringde om det förra fredagen." Då svarade han: "Men då tar jag och ringer om det och sätter någon på det." Och det tackade jag så mycket för. Så även den här dagen har fått en chockstart. En elchockstart känns det som. En timme efter att jag hade pratat med honom var det fixat.
Sedan har han berättat att förutom bowlingen varannan måndag så spelar han badminton och emellanåt så är han ute och springer. Så han tränar väldigt mycket. Springer, styrketränar, bowlar, spelar badminton. Sedan sa han igår att han tycker att det är trevligt att efter en arbetsdag gå ut med arbetskamraterna att ta en eller två öl. Men det blir inte så mycket av den varan och det tycker han är trist.
Jag vet att flera (med all rätt) säger att jag borde glömma honom. Men det är inte så himla lätt. Jag ser honom och pratar med honom varje dag och man kan inte rå för sina känslor. Det finns ju inte en av- och påknapp som man kan trycka på direkt. Och jag kan ju inte sluta att prata med honom nu när jag har börjat göra det. Det skulle verka väldigt konstigt. Sedan kan jag säga att om den där knappen hade funnits så skulle jag ändå inte ha tryckt av det ändå. Det här är ju det enda roliga jag har på jobbet. Jag vaknar varje morgon och känner att jag ser fram emot att få gå till jobbet för att få se och prata med honom. Sedan finns det ju de (majoriteten) som bara skrattar åt mig och tycker att det här är kul. Igår var det en som frågade mig: "Om han skulle bjuda ut dig. Vad skulle du svara då?" Jag tänkte säga: "Då skulle jag svara: Kom så går vi." Men det sa jag inte, utan jag svarade: "Jag skulle svara ja. Utan betänkligheter, i och med att det är ju han som är gift så är det ju han som begår felet."
Och nu kom jag ut från osteopaten. Fan vad bra man känner sig efteråt. Hon låser upp nästan allt. Hon frågade mig hur det var och jag sa som det var. Det är som det är. Sedan sa jag att jag hade testat en grej och det var att ligga på rygg och sedan lyfta båda benen rakt ut och då kände jag hur det stramade och gjorde ont i nedre delen av ryggen. Sedan kollade hon mitt rörelseschema och sa att det är bra mycket bättre och att det verkligen är på rätt väg nu, men att det inte är helt bra än. Så fick jag lägga mig på mage och så tryckte hon först på höger höft och sedan på vänster och så sa hon att den högra höften inte sviktar alls som det ska göra. Så musklerna är helt klart fortfarande i krampläge. Efter det fick jag lägga mig på vänster sida så att hon stretchade ut musklerna på höger sida lite och när hon gjorde det så lossade några andra låsningar lite högre upp i ryggraden. Sedan sa hon att det hon egentligen skulle behöva göra är att knäcka ut mig där nere, men det vågar hon inte göra då jag då riskerar att få diskbråck eftersom att jag har en lite buktande disk. Så det är bara att ta det här långsamt och försiktigt och få kroppen att fatta att det inte är farligt att slappna av i de där musklerna. Kotan kommer inte att trilla ut och det kommer inte att göra ont.
Nu är klockan 15:42 och jag har precis mer eller mindre kommit hem. Och jag känner mig som ett stort förvirrat frågetecken. Jag fick en höra en kommentar som jag inte vet hur jag ska tyda. Jag ska ta det från början:
Slutade klockan två idag och jag fick sällskap hela vägen till Handen av en på jobbet. När vi kom ner till receptionen så satt bara vikarien där så vi sa hej då och önskade honom trevlig helg. När vi hade gått en bit kom jag ju på att jag kunde ringa och retas med min flirt och önska honom trevlig helg. Men väluppfostrad som jag är så väntade jag tills mitt sällskap hade övergivit mig. Jag berättade det för henne och hon uppskattade att jag väntade. Så gick hon av vid Handen (14:28) och en del av mig önskade att hon skulle sitta kvar, för nu var jag inte lite nervös... 14:33 så tog jag mod till mig och tryckte på luren och det började ringa. Det gick en signal, det gick två signaler och det gick en halv till sedan svarades det: "Välkommen till Dagab" och det var en röst som jag kände igen så jag sa: "Men tack så mycket [namn]. Det är [namn] här." och så blev det alldeles tyst i en sekund då han inte hade förväntat sig att jag skulle ringa, sedan sa han glatt överraskad: "Men hej [namn]!" Då sa jag att eftersom jag visste hur mycket han uppskattade att få höra "trevlig helg" varje fredag när han fick sitta kvar så tänkte jag ringa och önska det eftersom han inte satt där när jag gick. Då sa han: "Ja, men nu gör det ingenting. Jag slutar ju snart nu." och då kunde jag inte låta bli att säga: "Snart? Du har väl åtminstone två timmar kvar att jobba." Då skrattade han till lite och sedan sa han i en hotfull ton. "Don't push it." Mitt svar på det blev något i stil med: "Ok, jag ska vara lite snäll. Men jag kan ju inte låta bli att retas lite." Och så kommer hans svar (som inte lät skämtsamt, utan han sänkte rösten både volym- och oktavmässigt och lät allvarlig) som har försatt mig i det här tillståndet: "Och du trycker på rätt knappar också."
Med tanke på vad jag känner för honom så kan jag ju bara tyda det på ett sätt, men jag svarade antingen att det var bra eller att det var trevligt. Han sa även att han tyckte att jag förtjänade att få gå hem tidigt då han tycker att jag gör ett bra jobb. Sedan tyckte jag att det lät som att han höll på med något när han pratade med mig så jag frågade vad han höll på med där på sidan om och då sa han att han satt och åt en knäckemacka. Då sa jag: "Sitter du och äter knäckemacka när du pratar med mig?" och då skrattade han och svarade: "Men det var ju du som ringde mig. Du får väl skylla dig själv." Och det kunde jag ju inte säga något om. Så sa han att han inte hade ätit något på hela dagen och att han var lite hungrig nu. Han hade nämligen inget med sig idag och han hade tänkt gå upp till restaurangen, men saker och ting hade kommit i vägen och nu var den ju stängd.
Sedan frågade han mig om jag skulle göra något kul i helgen och jag sa som det var: Ikväll ingenting, imorgon ingen aning men på söndag skulle jag gå med två kompisar till puben och titta på rugby och ta en öl eller två. Det tyckte han lät trevligt och han visste på ett ungefär vad rugby var för sport och han tyckte att öl hörde till. Så frågade jag honom om han skulle göra något trevligt i helgen och han hade inga planer, men han funderade på att ge sig ut och åka långfärdsskridskor. Då sa jag att det lät mysigt, men att jag skulle vara tvungen att åka en bit för att få bra is. Litar inte riktigt på Mälaren än. Dessutom har jag ju inga långfärdsskridskor.
Under vårat samtal så hörde jag att vikarien fick jobba på som sjutton i bakgrunden så tillsist sa han: "Men du [namn]. Du får ha det så trevligt så syns vi på måndag." och jag svarade: "Tack detsamma. Det gör vi. Hej då." och han sa "Hej då." Allt som allt satt vi och snackade skit i 3:43. Efter det här samtalet så ringde jag upp mitt jobb och fick prata med en av mina kollegor och jag berättade vad han hade sagt och hon sa: "Oj då. Hur ska man tyda det där?" Och det var ju precis det jag också undrade. Så när jag hade gått på t-banan så ringde jag upp min kära mor och bad om råd, men hon visste inte heller. Det enda hon tyckte att jag skulle göra var att ligga lågt och eftersom hon inte känner mannen i fråga så kan hon ju inte sätta sig in i hur han kan ha menat. Det är ju han som är gift så det måste bli han som blir tydligare och tar det första steget. Sedan vet man ju inte vad han i sådana fall är ute efter. Om han bara är ute efter lite kul eller något annat. Och om det bara är lite kul så kommer ju jag att "bryta ihop" efteråt. Då sa jag att om det blir så så får jag ta det då, för det kommer vara värt det under tiden det pågår. Hon tyckte att jag skulle åka hem och lugna ner mig och tänka logiskt på det här, eftersom jag kan vara logisk om jag behöver. Jag snackade med henne i ungefär 25 minuter allt som allt. Så nu är klockan 16:17 och jag ska gå och ta ett varmt bad och försöka koppla av och släppa det här ett tag.
Jag tog ett bad, jag åt och sedan tog jag en liten lur för att verkligen kunna släppa det här grubbleriet. Men så fort jag vaknade så började det snurra igen. Och jag vet inte om jag ska skriva det här då jag inte vet om han gör så mot alla, men... När jag går ner och hämtar paket och stannar och snackar så brukar jag även snacka med hans kollega för dagen. Jag vill ju inte att det ska vara för uppenbart att jag går ner bara för hans skull. Så ibland så hamnar jag i en intressant diskussion med hans kollega där och vid flera tillfällen så har han efter ett tag gjort något för att fånga min uppmärksamhet. Det kan vara allt från att räkna högt i bakgrunden från sin plats till att stå bakom kollegan och göra någon gest eller liknande. Men som sagt så vet jag inte om han gör så med andra så jag kan ju inte läsa in något i det eller inte.
Kommer upp och sätter igång min växel igen. Tjugo över åtta ringer det på min telefon och det är från det där speciella numret. Jag svarar: "God morgon!" och han säger "God morgon [namn]! Jag såg när jag var där uppe igår att er dörrknapp fortfarande inte funkar." Då sa jag: "Nä den gör ju inte det och jag ringde om det förra fredagen." Då svarade han: "Men då tar jag och ringer om det och sätter någon på det." Och det tackade jag så mycket för. Så även den här dagen har fått en chockstart. En elchockstart känns det som. En timme efter att jag hade pratat med honom var det fixat.
Sedan har han berättat att förutom bowlingen varannan måndag så spelar han badminton och emellanåt så är han ute och springer. Så han tränar väldigt mycket. Springer, styrketränar, bowlar, spelar badminton. Sedan sa han igår att han tycker att det är trevligt att efter en arbetsdag gå ut med arbetskamraterna att ta en eller två öl. Men det blir inte så mycket av den varan och det tycker han är trist.
Jag vet att flera (med all rätt) säger att jag borde glömma honom. Men det är inte så himla lätt. Jag ser honom och pratar med honom varje dag och man kan inte rå för sina känslor. Det finns ju inte en av- och påknapp som man kan trycka på direkt. Och jag kan ju inte sluta att prata med honom nu när jag har börjat göra det. Det skulle verka väldigt konstigt. Sedan kan jag säga att om den där knappen hade funnits så skulle jag ändå inte ha tryckt av det ändå. Det här är ju det enda roliga jag har på jobbet. Jag vaknar varje morgon och känner att jag ser fram emot att få gå till jobbet för att få se och prata med honom. Sedan finns det ju de (majoriteten) som bara skrattar åt mig och tycker att det här är kul. Igår var det en som frågade mig: "Om han skulle bjuda ut dig. Vad skulle du svara då?" Jag tänkte säga: "Då skulle jag svara: Kom så går vi." Men det sa jag inte, utan jag svarade: "Jag skulle svara ja. Utan betänkligheter, i och med att det är ju han som är gift så är det ju han som begår felet."
Och nu kom jag ut från osteopaten. Fan vad bra man känner sig efteråt. Hon låser upp nästan allt. Hon frågade mig hur det var och jag sa som det var. Det är som det är. Sedan sa jag att jag hade testat en grej och det var att ligga på rygg och sedan lyfta båda benen rakt ut och då kände jag hur det stramade och gjorde ont i nedre delen av ryggen. Sedan kollade hon mitt rörelseschema och sa att det är bra mycket bättre och att det verkligen är på rätt väg nu, men att det inte är helt bra än. Så fick jag lägga mig på mage och så tryckte hon först på höger höft och sedan på vänster och så sa hon att den högra höften inte sviktar alls som det ska göra. Så musklerna är helt klart fortfarande i krampläge. Efter det fick jag lägga mig på vänster sida så att hon stretchade ut musklerna på höger sida lite och när hon gjorde det så lossade några andra låsningar lite högre upp i ryggraden. Sedan sa hon att det hon egentligen skulle behöva göra är att knäcka ut mig där nere, men det vågar hon inte göra då jag då riskerar att få diskbråck eftersom att jag har en lite buktande disk. Så det är bara att ta det här långsamt och försiktigt och få kroppen att fatta att det inte är farligt att slappna av i de där musklerna. Kotan kommer inte att trilla ut och det kommer inte att göra ont.
Nu är klockan 15:42 och jag har precis mer eller mindre kommit hem. Och jag känner mig som ett stort förvirrat frågetecken. Jag fick en höra en kommentar som jag inte vet hur jag ska tyda. Jag ska ta det från början:
Slutade klockan två idag och jag fick sällskap hela vägen till Handen av en på jobbet. När vi kom ner till receptionen så satt bara vikarien där så vi sa hej då och önskade honom trevlig helg. När vi hade gått en bit kom jag ju på att jag kunde ringa och retas med min flirt och önska honom trevlig helg. Men väluppfostrad som jag är så väntade jag tills mitt sällskap hade övergivit mig. Jag berättade det för henne och hon uppskattade att jag väntade. Så gick hon av vid Handen (14:28) och en del av mig önskade att hon skulle sitta kvar, för nu var jag inte lite nervös... 14:33 så tog jag mod till mig och tryckte på luren och det började ringa. Det gick en signal, det gick två signaler och det gick en halv till sedan svarades det: "Välkommen till Dagab" och det var en röst som jag kände igen så jag sa: "Men tack så mycket [namn]. Det är [namn] här." och så blev det alldeles tyst i en sekund då han inte hade förväntat sig att jag skulle ringa, sedan sa han glatt överraskad: "Men hej [namn]!" Då sa jag att eftersom jag visste hur mycket han uppskattade att få höra "trevlig helg" varje fredag när han fick sitta kvar så tänkte jag ringa och önska det eftersom han inte satt där när jag gick. Då sa han: "Ja, men nu gör det ingenting. Jag slutar ju snart nu." och då kunde jag inte låta bli att säga: "Snart? Du har väl åtminstone två timmar kvar att jobba." Då skrattade han till lite och sedan sa han i en hotfull ton. "Don't push it." Mitt svar på det blev något i stil med: "Ok, jag ska vara lite snäll. Men jag kan ju inte låta bli att retas lite." Och så kommer hans svar (som inte lät skämtsamt, utan han sänkte rösten både volym- och oktavmässigt och lät allvarlig) som har försatt mig i det här tillståndet: "Och du trycker på rätt knappar också."
Med tanke på vad jag känner för honom så kan jag ju bara tyda det på ett sätt, men jag svarade antingen att det var bra eller att det var trevligt. Han sa även att han tyckte att jag förtjänade att få gå hem tidigt då han tycker att jag gör ett bra jobb. Sedan tyckte jag att det lät som att han höll på med något när han pratade med mig så jag frågade vad han höll på med där på sidan om och då sa han att han satt och åt en knäckemacka. Då sa jag: "Sitter du och äter knäckemacka när du pratar med mig?" och då skrattade han och svarade: "Men det var ju du som ringde mig. Du får väl skylla dig själv." Och det kunde jag ju inte säga något om. Så sa han att han inte hade ätit något på hela dagen och att han var lite hungrig nu. Han hade nämligen inget med sig idag och han hade tänkt gå upp till restaurangen, men saker och ting hade kommit i vägen och nu var den ju stängd.
Sedan frågade han mig om jag skulle göra något kul i helgen och jag sa som det var: Ikväll ingenting, imorgon ingen aning men på söndag skulle jag gå med två kompisar till puben och titta på rugby och ta en öl eller två. Det tyckte han lät trevligt och han visste på ett ungefär vad rugby var för sport och han tyckte att öl hörde till. Så frågade jag honom om han skulle göra något trevligt i helgen och han hade inga planer, men han funderade på att ge sig ut och åka långfärdsskridskor. Då sa jag att det lät mysigt, men att jag skulle vara tvungen att åka en bit för att få bra is. Litar inte riktigt på Mälaren än. Dessutom har jag ju inga långfärdsskridskor.
Under vårat samtal så hörde jag att vikarien fick jobba på som sjutton i bakgrunden så tillsist sa han: "Men du [namn]. Du får ha det så trevligt så syns vi på måndag." och jag svarade: "Tack detsamma. Det gör vi. Hej då." och han sa "Hej då." Allt som allt satt vi och snackade skit i 3:43. Efter det här samtalet så ringde jag upp mitt jobb och fick prata med en av mina kollegor och jag berättade vad han hade sagt och hon sa: "Oj då. Hur ska man tyda det där?" Och det var ju precis det jag också undrade. Så när jag hade gått på t-banan så ringde jag upp min kära mor och bad om råd, men hon visste inte heller. Det enda hon tyckte att jag skulle göra var att ligga lågt och eftersom hon inte känner mannen i fråga så kan hon ju inte sätta sig in i hur han kan ha menat. Det är ju han som är gift så det måste bli han som blir tydligare och tar det första steget. Sedan vet man ju inte vad han i sådana fall är ute efter. Om han bara är ute efter lite kul eller något annat. Och om det bara är lite kul så kommer ju jag att "bryta ihop" efteråt. Då sa jag att om det blir så så får jag ta det då, för det kommer vara värt det under tiden det pågår. Hon tyckte att jag skulle åka hem och lugna ner mig och tänka logiskt på det här, eftersom jag kan vara logisk om jag behöver. Jag snackade med henne i ungefär 25 minuter allt som allt. Så nu är klockan 16:17 och jag ska gå och ta ett varmt bad och försöka koppla av och släppa det här ett tag.
Jag tog ett bad, jag åt och sedan tog jag en liten lur för att verkligen kunna släppa det här grubbleriet. Men så fort jag vaknade så började det snurra igen. Och jag vet inte om jag ska skriva det här då jag inte vet om han gör så mot alla, men... När jag går ner och hämtar paket och stannar och snackar så brukar jag även snacka med hans kollega för dagen. Jag vill ju inte att det ska vara för uppenbart att jag går ner bara för hans skull. Så ibland så hamnar jag i en intressant diskussion med hans kollega där och vid flera tillfällen så har han efter ett tag gjort något för att fånga min uppmärksamhet. Det kan vara allt från att räkna högt i bakgrunden från sin plats till att stå bakom kollegan och göra någon gest eller liknande. Men som sagt så vet jag inte om han gör så med andra så jag kan ju inte läsa in något i det eller inte.
Månadsmöte
Och den här gången tvingas jag att gå ner och föra protokoll. Har inte gjort det på bra lång tid så det är väl inte mer än rätt. Så idag klockan 09:15 och en timme framåt ska jag sitta och lyssna på saker som jag i princip inte bryr mig ett jota om.
Kvart över nio kom en av våra papperskonsulenter upp med ett paket från receptionen men hon visste inte vem det var till så vi kollade på lappen som följer med och adressettiketten på paketet och kom fram till att det inte var till oss utan till en på Dagab. På adresslappen stod det nämligen Dagab, ett namn, Lillsjövägen. Och eftersom det var mig hon vände sig till med "problemet" så var det jag som ringde ner till receptionen för att höra efter. Och till min stora glädje så var det han som svarade. Och jag tror att han såg att det var jag som ringde då han anlade sin ton efter det, för han svarade väldigt mjukt och fint, nästan lite sensuellt: "[Namn] i växeln." Då sa jag: "Men det var trevligt. Hur står det till då?" Han sa då: "Jag har nyss vaknat... Nä, det har jag väl inte, men..." Så tyckte jag att det var dags att framföra mitt ärende och hans spontana reaktion blev: "Helvete! Då har [namn] fått erat paket." Men han sa att han skulle fixa till det. Han skulle ringa henne och meddela det så det här kommer nog att lösa sig.
Och nog löste det sig alltid. Och inte på det sättet som jag hade tänkt mig heller. När klockan var omkring 08:30 (tror jag) så sitter jag i all min ro och jobbar när jag hör någon som säger "Hej!" Tittar upp och ser en man i uniform framför vår receptionsdisk med ett paket i handen. Och låt mig säga att det tar ett tag innan jag riktigt kopplar att det är den jag tror att det är som står där (fan vad stiligt han var i full uniform. Har aldrig sett honom med kavajen på). Och även han har gått in en av bakvägarna som sin chef. Han stannade kvar här i 10-15 minuter och snackade. Och jag stod så nära man kan stå utan att nudda vid den andra och han drog sig inte undan och vid ett tillfälle så petade han lite lätt på min vänstra överarm... Jag darrade som ett asplöv när han hade gått.
Sedan var det dags för mötet och den största nyheten är att bygget är delvis stoppat. Det finns inga ritningar..! Och ett tag var de lite oroliga över att de skulle behöva riva det första våningsplanet som byggts, men det fick godkänt. Så nu så håller de bara på invändigt på plan ett.
Klockan 10:25 var det dags att hämta ett paket igen. Det var samma vikarie idag som det var igår så det var inga problem med att snacka. Fick reda på att BTs (Svensk BevakningsTjänsts) sista dag här är 31/3 och Securitas tar över den 1/4. Men jag behöver inte oroa mig då jag visste redan sedan i slutet av december att han kommer att flytta över till Securitas. Och han var så stolt så. Han kommer att få en ny uniform. Och som vanligt när jag hämtar paket så är det en väldigt lång och ansträngande sträcka att gå och det tar tid. En timme närmare bestämt. Men den där vikarien är väldigt... inte fullt så skämtsam. Men han är trevlig och pratsam.
Han (med stort H) frågade hur det gick att sitta fyra tjejer i en reception. Då sa jag att tre av oss går bra ihop, två av oss går jättebra ihop och att en var väldigt annorlunda. Då sa han: "Och jag har förstått att det är du som är annorlunda..." Då blängde jag bara på honom och så frågade jag den andra killen om han hade något hårt jag kunde slänga på honom. Killen tittade sig omkring och konstaterade att han inte hade det. Så den här gången klarade han sig. Sedan så frågade jag om han förstod vem jag menade och det sa han att han gjorde. För att verkligen kolla så vi var på samma nivå och sa: "Lite längre hår..?" och han sa: "Ja." Sedan sa han att vi hade det jättefint här uppe hos oss och att vår reception passade jättebra att ha där vi har den. Men det är kul ändå att han som har så lite med den här personen att göra som han har, ändå har fått uppfattningen att hon är lite annorlunda.
Igår skrev jag förresten ett mail till min chef angående om det går att flytta ner mig. Så här skrev jag: "Hejsan [namn]!
Kvart över nio kom en av våra papperskonsulenter upp med ett paket från receptionen men hon visste inte vem det var till så vi kollade på lappen som följer med och adressettiketten på paketet och kom fram till att det inte var till oss utan till en på Dagab. På adresslappen stod det nämligen Dagab, ett namn, Lillsjövägen. Och eftersom det var mig hon vände sig till med "problemet" så var det jag som ringde ner till receptionen för att höra efter. Och till min stora glädje så var det han som svarade. Och jag tror att han såg att det var jag som ringde då han anlade sin ton efter det, för han svarade väldigt mjukt och fint, nästan lite sensuellt: "[Namn] i växeln." Då sa jag: "Men det var trevligt. Hur står det till då?" Han sa då: "Jag har nyss vaknat... Nä, det har jag väl inte, men..." Så tyckte jag att det var dags att framföra mitt ärende och hans spontana reaktion blev: "Helvete! Då har [namn] fått erat paket." Men han sa att han skulle fixa till det. Han skulle ringa henne och meddela det så det här kommer nog att lösa sig.
Och nog löste det sig alltid. Och inte på det sättet som jag hade tänkt mig heller. När klockan var omkring 08:30 (tror jag) så sitter jag i all min ro och jobbar när jag hör någon som säger "Hej!" Tittar upp och ser en man i uniform framför vår receptionsdisk med ett paket i handen. Och låt mig säga att det tar ett tag innan jag riktigt kopplar att det är den jag tror att det är som står där (fan vad stiligt han var i full uniform. Har aldrig sett honom med kavajen på). Och även han har gått in en av bakvägarna som sin chef. Han stannade kvar här i 10-15 minuter och snackade. Och jag stod så nära man kan stå utan att nudda vid den andra och han drog sig inte undan och vid ett tillfälle så petade han lite lätt på min vänstra överarm... Jag darrade som ett asplöv när han hade gått.
Sedan var det dags för mötet och den största nyheten är att bygget är delvis stoppat. Det finns inga ritningar..! Och ett tag var de lite oroliga över att de skulle behöva riva det första våningsplanet som byggts, men det fick godkänt. Så nu så håller de bara på invändigt på plan ett.
Klockan 10:25 var det dags att hämta ett paket igen. Det var samma vikarie idag som det var igår så det var inga problem med att snacka. Fick reda på att BTs (Svensk BevakningsTjänsts) sista dag här är 31/3 och Securitas tar över den 1/4. Men jag behöver inte oroa mig då jag visste redan sedan i slutet av december att han kommer att flytta över till Securitas. Och han var så stolt så. Han kommer att få en ny uniform. Och som vanligt när jag hämtar paket så är det en väldigt lång och ansträngande sträcka att gå och det tar tid. En timme närmare bestämt. Men den där vikarien är väldigt... inte fullt så skämtsam. Men han är trevlig och pratsam.
Han (med stort H) frågade hur det gick att sitta fyra tjejer i en reception. Då sa jag att tre av oss går bra ihop, två av oss går jättebra ihop och att en var väldigt annorlunda. Då sa han: "Och jag har förstått att det är du som är annorlunda..." Då blängde jag bara på honom och så frågade jag den andra killen om han hade något hårt jag kunde slänga på honom. Killen tittade sig omkring och konstaterade att han inte hade det. Så den här gången klarade han sig. Sedan så frågade jag om han förstod vem jag menade och det sa han att han gjorde. För att verkligen kolla så vi var på samma nivå och sa: "Lite längre hår..?" och han sa: "Ja." Sedan sa han att vi hade det jättefint här uppe hos oss och att vår reception passade jättebra att ha där vi har den. Men det är kul ändå att han som har så lite med den här personen att göra som han har, ändå har fått uppfattningen att hon är lite annorlunda.
Igår skrev jag förresten ett mail till min chef angående om det går att flytta ner mig. Så här skrev jag: "Hejsan [namn]!
Jag har en liten fråga angående växeln. Jag undrar om det är tekniskt och organisatoriskt möjligt att flytta ner min växel till receptionen på bottenvåningen. Dels är det för att mina kollegor tycker jag tar lång tid på mig och hämta paket (då jag fastnar där nere), dels är det för att [namn] faktiskt, lite på skoj, har föreslagit för mig att jag borde sitta där nere och ta emot besök och paket när de kommer och dels är det för att jag känner att om jag sitter kvar här så kommer jag nog förr eller senare att ryka ihop med en av mina kollegor och då väljer jag senare. Så du ser att det är inte bara för att jag ska få sitta och drägla hela dagarna som jag undrar, utan det är för att underlätta för oss alla. "
Fick svaret på det och det skulle kosta för mycket pengar att göra det, men vi hade ett litet möte om det andra. Det där om att jag har lite problem med en av medarbetarna. Hon var väldigt tacksam för att få höra mina synpunkter i ett så pass tidigt skede som det ändå är. Jag fick säga precis vad det var jag retade mig på och hon tog anteckningar. Sedan ska hon prata med mina andra två kollegor och se om även de har synpunkter på henne. Om de har det så kommer hon att ta ett möte med den här kollegan på tu man hand. Har de andra två inte det så kommer chefen att ha ett möte med bara oss. Sedan sa hon att eftersom det här kom från mig så tog hon det på fullaste allvar eftersom jag inte är den som klagar i första taget. För att avsluta mötet på ett positivt sätt så frågade hon hur det gick med kärleken. Då sa jag att han är gift och då tyckte hon att det var trist. Men hon sa i alla fall att han måste tycka att jag är trevlig på någon nivå eftersom han pratar så mycket med mig som han gör. Så berättade jag att han bjöd in mig på fika och då sa hon att han tycker jag är trevlig, för annars skulle han ju inte göra det.
Och nu så här på eftermiddagen har något hänt med min högra axel. Vet inte vad det är, det enda jag vet är att när jag rör axeln i vissa lägen så gör det ont som fan. Så jag försöker hålla den så stilla som jag bara kan. Förmodligen är det en nerv som är i kläm. Så om jag har ont i morgon så kommer jag be osteopaten att kolla på det då hon kommer imorgon och jag redan har bokat en tid.
Precis innan jag gick idag så bestämde jag att om han hade sällskap när jag gick så skulle jag ta bussen, men om han var ensam skulle jag vänta in en kollega så jag fick åka bil in till stan. När jag kom ner klockan 16:25 såg jag att han satt ensam så därför inledde jag en konversation med honom med orden: "Jasså, du sitter här ensam och övergiven." Då svarade han: "Ensam, ja. Övergiven, nej." och så började vi att prata. Han sa att han skulle hjälpa till att försvara mig varför jag stod där om de andra undrade vad jag gjorde där. Han skulle säga att han såg mig komma springande som en dåre, men att jag missade bussen.
Bland annat fick jag reda på att hans dotter fyller år den 1/3, då han satt och letade födelsedagspresent på nätet när jag kom ner (en fjärrkontroll till digitalkameran hon fick i julklapp). Sedan så pratade vi om det här jobbet som receptionist/växeltelefonist. Då sa han något i stil med att egentligen är det ett fördummande jobb. Det är väldigt sällan som man har en kollega som man kan ha några djupare diskussioner med och det höll jag fullständigt med om. Det är ett fördummande yrke. Inga direkta utmaningar. Sedan sa han: "Jag tror inte att du är så dum så att du stannar kvar för att du måste." och på det svarade jag: "Tack." Då sa han: "Men jag menade det som en komplimang." och då svarade jag: "Ja, men jag sa ju tack." Då skrattade han gott och sa: "Varsågod." Så det verkar som att han tycker att jag verkar ha något innanför pannbenet och det kan ju vara det som gör att han verkar trivas i mitt sällskap. Sedan passade jag på att fråga vad han hade för utbildning. Då sa han att han hade gått en fem, fem och ett halvt åt på juristlinjen men att han inte orkade med att göra examensarbetet och att han halkade in på väktarkarriären då han hade det som extraknäck för att kunna försörja sig under studietiden.
Ja, som sagt...
Jag har en jättedålig vana och den blir bara värre och värre. Ska nog fråga chefen om det skulle vara tekniskt möjligt att flytta ner min växel för det här blir bara värre och värre. Vi skulle alla tjäna på det. Och han har ju föreslagt att jag ska sitta där också...
Idag ringer han som sitter som vikarie upp klockan 09:45 på ett ungefär och meddelar att det är ett paket att hämta. Jag går ner. Börjar prata lite med dem och efter ungefär fem minuter reser sig "min" vakt och frågar han som sitter där fram om han vill ha kaffe, men det vill han inte. Så frågar han mig om jag vill ha... Och det vill jag. Då säger han: "Men då får du faktiskt ta och komma in här på andra sidan." Så häller han upp en kopp kaffe till mig och frågar om jag vill ha mjölk eller socker vilket jag inte vill. Han tar själv mjölk i sitt. Han tycker om starkt kaffe, men han har mjölk i och det ifrågasätter jag. Men det är för att han har mjölk i kaffet som han vill ha det starkt. Så går vi ut och jag sätter mig i den lediga stolen och så sitter vi och snackar och snackar och snackar. När jag kom upp fick jag ju pikar för det, men jag hävdade att jag tog mina båda fikaraster samtidigt. Dessutom är det väldigt sällan som jag tar fikaraster överhuvud taget. Brukar inte ta en sådan lång lunch som jag får heller. Jag gick därifrån 11:20...
Nu fick jag i alla fall bekräftat att han har en son och han har fått reda på när jag fyller år. Det började med att han inte ville avslöja en sak som jag frågade, så hans svar blev: "It's classified." och då kom vi in på det underbara TV-programmet Vänner. Då berättade han att de hade alla DVD-boxar som har getts ut och då kände jag mig lite avis på det, men sedan kom jag ju på att det är en sak som jag kan önska mig när jag fyller år. Då frågade han: "När fyller du år då?" Då svarade jag: "I april." Då kom följdfrågan: "När i april?" och mitt svar blev ju då självklart: "Den 16:de." Annars så pratade vi om allt. Tatueringar, piercingar och diverse Body Modifications. Tandläkare. Lite jobb. Och en massa annat som jag inte kommer ihåg nu.
Men jag har så fruktansvärt lätt för att prata och skratta med honom så det finns inte.
Jag har en dålig vana
...eller jag har väl egentligen fler om jag ska vara riktigt ärlig. Men min största dåliga vana just nu består i att stå kvar och prata alldeles för länge nere i Dagabs reception. Men när jag börjar prata med först och främst honom så är det som om tiden bara springer iväg. Jag är inte ens medveten om att det har gått en så pass lång tid som det helt plötsligt har. Tur i oturen att jag har förstående kollegor. Ta idag som ett exempel. Han ringde upp och sa att det var ett paket att hämta och det var jag som svarade när han ringde också. Idag tänkte jag att jag kollar hur lång tid det tar för mig att hämta ett paket. Han ringde 09:23 och jag tog på mig skorna och gick och kissade så jag lämnade väl våra lokaler omkring 09:27. Sedan är det ungefär en två till tre minuters promenad ner till receptionen så jag var väl där vid 09:30.
När jag kom ner dit så satt han där bak som vanligt, men efter några minuter så gick han och hämtade kaffe och då satte sig hon där för att kunna öppna bommarna och svara i telefon. När han kom tillbaka så gjorde hon en ansats av att resa sig, men han sa åt henne att sitta kvar så startade han upp datorn där framme och loggade in sig i den. En halvmeter från där jag stod.
Idag blev det mycket nonsens snack. Men jag fick reda på att han har problem med sin rygg. En rörelse som är lite fel och han känner av det resten av dagen. Men han går hos en sjukgymnast som knäcker ut honom emellanåt och ger honom rörelser som han ska göra för att bli bättre. Då nämnde jag det där om min rygg. Tjejen som sitter nu vet ju inte om det (och tack och lov så är det samma idag som igår). När jag nämnde det så sa han: "Ja, just det. Första gången de skulle spela innebandy så springer hon in i väggen. Hur gick det till egentligen? Blev du tacklad?" På det svarade jag att jag inte visste riktigt hur det hade gått till. Då sa han något i stil med: "Du kommer inte ihåg för att det var så länge sedan?" Men så enkelt var det ju inte då jag inte vet för att jag inte såg hur det såg ut och då går det ju inte att veta. Men jag sa att jag tror att det var så att jag snubblade på en motspelares ben. När jag berättade om allt det för tjejen om hur det hade gått till så såg hon helt förskräckt ut. När jag sedan berättade att jag fortfarande inte är helt bra än så såg hon ännu mer förskräckt ut.
Tidigare idag pikade jag Dagabs säkerhetschef för att han inte gick in via vår reception utan tog en bakdörr och så skojade jag till det med honom och sa att jag skulle ta upp det med säkerhetschefen. Han skrattade bara lite åt mig. Och nu när jag stod där nere då kom han dit och det såg "min" vakt det och han satt inte i uniform så då sa han att han skulle låtsas vara upptagen, så när säkerhetschefen kom in så låtsades han som att han jobbade och låtsades prata i telefon och koppla ett samtal. Och när säkerhetschefen kom in så sa han att nu skulle han minsann hämnas på mig. Han berättade lite utstuderat informativt att han hade alla personer som har ett inpasseringskort i sin dator och bredvid namnet så finns det en knapp där det står "Ta bort". Då sa jag att han inte visste vad jag heter och så vände jag mig till "min" vakt och sa åt honom att inte berätta det heller. Då fick jag höra att säkerhetschefen gjorde det en gång mot "min" vakt, men han blev inte av med honom för det. Då sa "min" vakt att han klonade sig.
Sedan kom det där med min resväg upp då vi började prata om jobb. Hans mål är att bli fast anställd och inte jobba på det här sättet. Då sa jag att det bara var att söka, men det visar sig att han är kinkig. Han vill ha ett sådant jobb i Haninge, men han har inte så bråttom att byta jobb direkt. Hans dröm är ju att få ett jobb i Brandbergen. Då får han en fem minuters promenad. Då kunde han gå upp halv åtta och ändå vara på jobbet klockan åtta. Då sa jag att det skulle vara lyxigt. Då frågade han mig om jag inte skulle tänka mig att flytta. På det svarade jag aldrig skulle flytta för ett jobbs skull (och hoppas att han läste mellan raderna där...). Så kom vi in på att jag bodde i en lägenhet och sedan sa jag att det var en bostadsrätt. Då sa han att om han hade varit jag så hade han sålt den snabbt som ögat och flyttat till en hyresrätt och sedan suttit där på pengarna. Sedan föreslog han att jag kunde ju flytta till Jordbro. Ett billigt ruckel. Han vet mycket väl var jag står i frågan om att bo i Jordbro. Så flinade han lite och frågade om jag inte ville lära mig andra språk och kulturer. På det svarade jag att jag inte ville det.
Under tiden som jag stod där kom det in en budkille och han sa att han hade ett bud till Map Sverige och då sa jag att jag kunde ta det. Strax därefter tänkte jag att det var nog dags att gå och så frågade jag om jag skulle ta med kundvagnen som stod och nästan blockerade deras dörr och det tyckte han att jag kunde göra och så sa han att jag var snäll. Då sa jag något om tjänster och gentjänster. Han kunde ju börja bära upp paket till oss. Då sa han att han har funderat på det några gånger, men att det bara hade stannat vid en tanke. Tio minuter senare så kommer det en från vårt kontor i Göteborg så jag fick den stora äran att ta med mig två bud och en besökare upp. Jag kom tillbaka till min plats...
...
...
10:18
Och nu när klockan blev 13:08 så ringer det nerifrån receptionen från hans nummer och nu är jag alldeles skakig hela jag och det trots att det bara blev ett väldigt kort samtal. Och han lät dessutom lite smått andfådd.
*ring*
*tittar på skärmen där det står: (telefonnr.) Dagab, receptionen, [namn]*
*jag svarar*: "Ja det är [namn]"
"[Mitt namn]. [Hans namn]."
"Hej!"
"Det är ett bud på väg upp."
"Men vad bra. Tack. Hej"
"Hej"
*lägger på luren*
Fick skjuts hem så det gällde att hänga på när vi väl gick för han var stressad som fan. Vi lämnade jobbet 16:15 och jag var hemma 17:10 och det trots att han åkte hem till sig för att hämta papper som han skulle lämna till simklubben och sedan skulle han vara inne vid Mariatorget klockan 18:00. Så när vi kom ner till receptionen så hann jag bara säga att jag fick skjuts hem och hej då. Men han stod där i sin uniform och såg så stilig ut så. Och jag tror inte att jag inbillar mig att han liksom skiner upp lite när han ser mig. Jag fick ett leende även igår. Men det kan ju bero på att han "känner" mig nu.
När jag kom ner dit så satt han där bak som vanligt, men efter några minuter så gick han och hämtade kaffe och då satte sig hon där för att kunna öppna bommarna och svara i telefon. När han kom tillbaka så gjorde hon en ansats av att resa sig, men han sa åt henne att sitta kvar så startade han upp datorn där framme och loggade in sig i den. En halvmeter från där jag stod.
Idag blev det mycket nonsens snack. Men jag fick reda på att han har problem med sin rygg. En rörelse som är lite fel och han känner av det resten av dagen. Men han går hos en sjukgymnast som knäcker ut honom emellanåt och ger honom rörelser som han ska göra för att bli bättre. Då nämnde jag det där om min rygg. Tjejen som sitter nu vet ju inte om det (och tack och lov så är det samma idag som igår). När jag nämnde det så sa han: "Ja, just det. Första gången de skulle spela innebandy så springer hon in i väggen. Hur gick det till egentligen? Blev du tacklad?" På det svarade jag att jag inte visste riktigt hur det hade gått till. Då sa han något i stil med: "Du kommer inte ihåg för att det var så länge sedan?" Men så enkelt var det ju inte då jag inte vet för att jag inte såg hur det såg ut och då går det ju inte att veta. Men jag sa att jag tror att det var så att jag snubblade på en motspelares ben. När jag berättade om allt det för tjejen om hur det hade gått till så såg hon helt förskräckt ut. När jag sedan berättade att jag fortfarande inte är helt bra än så såg hon ännu mer förskräckt ut.
Tidigare idag pikade jag Dagabs säkerhetschef för att han inte gick in via vår reception utan tog en bakdörr och så skojade jag till det med honom och sa att jag skulle ta upp det med säkerhetschefen. Han skrattade bara lite åt mig. Och nu när jag stod där nere då kom han dit och det såg "min" vakt det och han satt inte i uniform så då sa han att han skulle låtsas vara upptagen, så när säkerhetschefen kom in så låtsades han som att han jobbade och låtsades prata i telefon och koppla ett samtal. Och när säkerhetschefen kom in så sa han att nu skulle han minsann hämnas på mig. Han berättade lite utstuderat informativt att han hade alla personer som har ett inpasseringskort i sin dator och bredvid namnet så finns det en knapp där det står "Ta bort". Då sa jag att han inte visste vad jag heter och så vände jag mig till "min" vakt och sa åt honom att inte berätta det heller. Då fick jag höra att säkerhetschefen gjorde det en gång mot "min" vakt, men han blev inte av med honom för det. Då sa "min" vakt att han klonade sig.
Sedan kom det där med min resväg upp då vi började prata om jobb. Hans mål är att bli fast anställd och inte jobba på det här sättet. Då sa jag att det bara var att söka, men det visar sig att han är kinkig. Han vill ha ett sådant jobb i Haninge, men han har inte så bråttom att byta jobb direkt. Hans dröm är ju att få ett jobb i Brandbergen. Då får han en fem minuters promenad. Då kunde han gå upp halv åtta och ändå vara på jobbet klockan åtta. Då sa jag att det skulle vara lyxigt. Då frågade han mig om jag inte skulle tänka mig att flytta. På det svarade jag aldrig skulle flytta för ett jobbs skull (och hoppas att han läste mellan raderna där...). Så kom vi in på att jag bodde i en lägenhet och sedan sa jag att det var en bostadsrätt. Då sa han att om han hade varit jag så hade han sålt den snabbt som ögat och flyttat till en hyresrätt och sedan suttit där på pengarna. Sedan föreslog han att jag kunde ju flytta till Jordbro. Ett billigt ruckel. Han vet mycket väl var jag står i frågan om att bo i Jordbro. Så flinade han lite och frågade om jag inte ville lära mig andra språk och kulturer. På det svarade jag att jag inte ville det.
Under tiden som jag stod där kom det in en budkille och han sa att han hade ett bud till Map Sverige och då sa jag att jag kunde ta det. Strax därefter tänkte jag att det var nog dags att gå och så frågade jag om jag skulle ta med kundvagnen som stod och nästan blockerade deras dörr och det tyckte han att jag kunde göra och så sa han att jag var snäll. Då sa jag något om tjänster och gentjänster. Han kunde ju börja bära upp paket till oss. Då sa han att han har funderat på det några gånger, men att det bara hade stannat vid en tanke. Tio minuter senare så kommer det en från vårt kontor i Göteborg så jag fick den stora äran att ta med mig två bud och en besökare upp. Jag kom tillbaka till min plats...
...
...
10:18
Och nu när klockan blev 13:08 så ringer det nerifrån receptionen från hans nummer och nu är jag alldeles skakig hela jag och det trots att det bara blev ett väldigt kort samtal. Och han lät dessutom lite smått andfådd.
*ring*
*tittar på skärmen där det står: (telefonnr.) Dagab, receptionen, [namn]*
*jag svarar*: "Ja det är [namn]"
"[Mitt namn]. [Hans namn]."
"Hej!"
"Det är ett bud på väg upp."
"Men vad bra. Tack. Hej"
"Hej"
*lägger på luren*
Fick skjuts hem så det gällde att hänga på när vi väl gick för han var stressad som fan. Vi lämnade jobbet 16:15 och jag var hemma 17:10 och det trots att han åkte hem till sig för att hämta papper som han skulle lämna till simklubben och sedan skulle han vara inne vid Mariatorget klockan 18:00. Så när vi kom ner till receptionen så hann jag bara säga att jag fick skjuts hem och hej då. Men han stod där i sin uniform och såg så stilig ut så. Och jag tror inte att jag inbillar mig att han liksom skiner upp lite när han ser mig. Jag fick ett leende även igår. Men det kan ju bero på att han "känner" mig nu.
Jag är betrodd
Jag utgör ingen säkerhetsrisk. Mitt mål är nått. ;-P
Idag när jag kom tillbaka från att ha öppnat och sorterat dagens post (runt 09:15) så låg det en lapp på mitt bord om att han hade ringt och meddelat att det var paket nere i receptionen och snälla som de är så låter de mig få välja om jag vill gå ner dit eller inte. Gissa vad jag gjorde. ;-)
Idag hade han sällskap av den tjejen som inte är så klipsk, men trevlig och det märktes på honom. Var där nere tills dess att de ringde efter mig (efter nästan en timme). Om de inte hade gjort det så hade jag nog stått kvar hela dagen... Vi pratade om allt möjligt alla tre.
Idag fick jag veta att han är händig, men han avskyr att hålla på att bygga och meka med bilar, men att de funderar på att göra om köket till semestern. Hans fru har gjort upp en ritning på det då hon har ett sådant ritprogram på jobbet och att han har fått i uppdrag att kontrollmäta allt. Han kommer att gå ur facket då han inte anser att han behöver vara med i det då en väktare alltid har jobb. Dessutom har han bara varit med i ett år. Han gick med förra året då det var lite turbulent och då tyckte han att det kunde vara bra att vara med för säkerhets skull.
Sedan kom vi in på politik och det verkar som att han är lite mer åt högerhållet än vänster. Han tror på den här nya regeringen, men att en del kommer att hamna i kläm. Men man måste ju dra åt svångremmen när det finns så många som fuskar. Visserligen så sa han att även han gjorde det när hans barn var små. Han använde dem och VAB:et för att kunna vara hemma en dag extra då och då. Och en av anledningarna att han inte gillar sossarna var för att sossarna och fackförbunden gick armkrok, vilket nu ändrats i och med regeringsskiftet.
Hans drömjobb är att vara AD. Då sa jag att han behöver en grafisk utbildning för att kunna ha en chans att få ett sådant jobb och i samma andetag sa jag att jag att jag hade det. Då undrade han varför jag inte jobbade med det och mitt svar var att det inte finns så mycket jobb, men jag hinner inte tala till punkt innan han avbryter mig med: "Ja, det brukar låta så." Och då sa jag att när jag gick ut där i början av -90-talet så fanns det verkligen inga jobb och då sa han: "Så det jobbet du sökte var upptaget?" Fick inte chansen att svara på det förrän nästa fråga kom: "Men varför söker du inte ett sådant jobb nu för?" Mitt svar på det blev: "Hmm... De har att välja på mig som gick ut den utbildningen för över tio år sedan och en som är nyutexamienrad. Undrar just vem de tar?" Han sa att de skulle välja mig för att jag kunde koka kaffe...
Sedan frågade han idag om vi hade egna nummer och det har vi ju så jag berättade att jag hade -01 och de andra kollegorna -02, -03 och -07. Så frågade jag honom om han kommer ihåg vem som har vad nu så att han vet vem det är som ringer. Då svarade han: "Men det behöver jag inte komma ihåg. Behöver bara komma ihåg -01 så att jag inte svarar när det ringer från det numret." Då låtsades jag bli förnärmad och så sa jag att jag tog åt mig av det han sa och att jag blev jätteledsen. Då bad han om ursäkt och jag godtog den (givetvis).
Sedan pratade vi lite om det där med att bilarna får stå och vänta lite länge vid bommarna så att de tutar. Då sa jag: "Men borde ni då inte ha speglar så att ni slipper vrida på huvudet." Då sa han: "Jo, men det har vi (här pekar han på dem). Men man ser bara sig själv i dem och det är ju därför det tar tid att öppna bommarna. Man måste ju fixa till håret. (här fixar han med håret)" Det är svårt att återge sådana här saker efteråt, men jag skrattade så mycket åt det där så jag var tvungen att ta stöd mot disken och tjejen där bakom vek sig dubbel i stolen.
Hur var det nu med det här med säkerhetsrisken då..? Jo, tjejen som sitter där idag frågade vad jag hade för tatuering så då fick jag visa den och så var det samtalsämnet öppnat. Jag fick se hennes tatuering som hon hade i svanken och sedan berättade han att hennes pojkvän (som ser ut som en kalenderpojke) har en läcker tatuering på vänster axel som är i form av Kristi törnekrona. Men att det inte var en som man såg på en gång vad det var. Då undrade hon om jag ville se den och det ville jag. Den finns nämligen ute på en sida på nätet så då sa han att: "Då behöver du ju komma in på den här sidan." Min motfråga blev: "Wow, får jag komma in på andra sidan..?" då svarade han: "Ja, vi bedömer inte dig som en säkerhetsrisk."
Och idag såg jag att han har hår på bröstet. *dräglar* Jag såg det i halsringningen på hans fina mörkgröna tröja. I och för sig så kommer inte det som någon överraskning då han har ganska håriga underarmar. Sedan öppnar gymmet här nere idag och han sa att han skulle gå dit och träna idag. Då sa jag: "Men då kan ju du berätta sedan hur det var." Man måste ju ta alla chanser man kan för att få prata med honom.
När jag gick idag så satt han där fram och någon annan snubbe där bak. När jag kommer ner säger han "Hej [namn]" och så pratar vi lite. Jag sa något i stil med att äntligen var den här dagen slut och då svarade han: "Men tänk om du hade tänkt på samma sätt som jag. Själv har jag varit hemma i sju timmar nu." (Han påstod att så fort arbetsdagen är påbörjad är den slut. Så klockan 09:30 idag var det bara fyra dagar kvar att jobba och det köpte jag inte.) Sedan frågade jag honom om hur gymmet var. Han var inte överimponerad direkt. Han hade satt sig i en benpress och han kände så fort han satte sig i den att det inte kändes bra för kotorna. Sedan var stängerna rostiga. Så han tror att de har blivit lurade, men att han inte har rätt att klaga då han inte betalar något för att använda sakerna. Och så länge som stängerna och de fria vikterna finns där och är ok så är han nöjd. Sedan sa han att de tydligen ska köpa in en "boxsäck" och där rättade jag honom och sa sandsäck och det tackade han för. Och det sa jag var bra för då kunde man boxa ur sig alla aggressioner, men att det kanske vore bra med handskar och då sa han att även de sakerna skulle köpas in. Sedan sa jag att jag tänkte försöka hinna med bussen så jag behövde gå så sa jag "Hej då" och han sa "Hej då" och så sa jag "Vi ses imorgon" och han sa "Ja, det gör vi."
Hjärtat har sina skäl som förståndet aldrig kan fatta. // Blaise Pascal
Sex nationer
...eller Six Nations som turneringen heter. Idag vad det den första matchen av fem. Lagen som tävlar är:
Irland
Skottland
Wales
England
Frankrike
Italien
Dagens match var på bortaplan mot Wales. Det är tur att man i sådana här lägen bor i en storstad så att man utan problem kan hitta en irländsk pub som visar matcherna.
Vad var de viktiga sakerna som hände idag då? Jo det var dels att Ronan O'Gara gjorde ett försök och att Gordon D'Arcy blev utnämnd till matchens spelare. Tror inte att det finns någon som kan säga att det inte var välförtjänt. Han var överallt. I försvar och anfall. Sedan fanns det ju en annan viktig sak och det var ju att slutställningen blev: Wales 9-19 Irland.
Snubben framför mig blev så glad vid två av tre försök så att han reste sig upp och stolen föll bakåt. Kan meddela att det gör ont att få en stolsrygg på stortån. Vid andra försöket så var jag lite beredd och hann dra undan foten så att den bara fick en liten lätt beröring och den här gången bad han om ursäkt. En annan snubbe skrek mig rakt i örat... eller skrek och skrek. Jag uppfattade det inte som så farligt, men han bad om ursäkt på en gång.
Jag hoppas verkligen att grabbarna får chansen att vinna Grand Slam i år. De har gjort sig förtjänt av det. De ligger ju konstant där uppe i toppen och nosar Frankrike i hälarna. Och just Frankrike är laget de kommer att möta i nästa match på söndag 11/2. Man ska inte ha för stora förhoppningar då Irland inte har vunnit över Frankrike sedan den 8/3-03. Men den här gången så kommer matchen vara historisk. Den är redan historisk. För första gången i världshistorien kommer en rugbymatch att spelas på Croke Park. Tro mig när jag säger att det är stort. Det kan inte bli större.
Åker hem och när jag i vanlig stil springer nedför trapporna så hör jag att någon ropar något, men tänker inte mer på det. När personen i fråga har ropat samma sak en tre, fyra gånger så reagerar jag. Det är ju mitt namn. Stannar till strax innan spärrarna och vänder mig om och ser att min kära mor kommer nedför trapporna. Man ska inte tro att jag reagerar så lätt om jag inte förväntar mig att höra mitt namn. Är nog alldeles förmycket en storstadsmänniska. Stress är trevliga saker.
Irland
Skottland
Wales
England
Frankrike
Italien
Dagens match var på bortaplan mot Wales. Det är tur att man i sådana här lägen bor i en storstad så att man utan problem kan hitta en irländsk pub som visar matcherna.
Vad var de viktiga sakerna som hände idag då? Jo det var dels att Ronan O'Gara gjorde ett försök och att Gordon D'Arcy blev utnämnd till matchens spelare. Tror inte att det finns någon som kan säga att det inte var välförtjänt. Han var överallt. I försvar och anfall. Sedan fanns det ju en annan viktig sak och det var ju att slutställningen blev: Wales 9-19 Irland.
Snubben framför mig blev så glad vid två av tre försök så att han reste sig upp och stolen föll bakåt. Kan meddela att det gör ont att få en stolsrygg på stortån. Vid andra försöket så var jag lite beredd och hann dra undan foten så att den bara fick en liten lätt beröring och den här gången bad han om ursäkt. En annan snubbe skrek mig rakt i örat... eller skrek och skrek. Jag uppfattade det inte som så farligt, men han bad om ursäkt på en gång.
Jag hoppas verkligen att grabbarna får chansen att vinna Grand Slam i år. De har gjort sig förtjänt av det. De ligger ju konstant där uppe i toppen och nosar Frankrike i hälarna. Och just Frankrike är laget de kommer att möta i nästa match på söndag 11/2. Man ska inte ha för stora förhoppningar då Irland inte har vunnit över Frankrike sedan den 8/3-03. Men den här gången så kommer matchen vara historisk. Den är redan historisk. För första gången i världshistorien kommer en rugbymatch att spelas på Croke Park. Tro mig när jag säger att det är stort. Det kan inte bli större.
Åker hem och när jag i vanlig stil springer nedför trapporna så hör jag att någon ropar något, men tänker inte mer på det. När personen i fråga har ropat samma sak en tre, fyra gånger så reagerar jag. Det är ju mitt namn. Stannar till strax innan spärrarna och vänder mig om och ser att min kära mor kommer nedför trapporna. Man ska inte tro att jag reagerar så lätt om jag inte förväntar mig att höra mitt namn. Är nog alldeles förmycket en storstadsmänniska. Stress är trevliga saker.
Irland-England
Kom på att det var ju en kul sak som hände mig på tunnelbanan på väg hem igår. Fick skjuts till Gullmarsplan och därifrån hade jag sällskap med en kollega till Hötorget. Hon skulle gå på bio och se Underbara Älskade. Det är alltid väldigt mycket folk på tågen vid den tiden så vi hamnade på ett varsitt yttersäte. Inga problem där. Vi sitter och pratar om allt och inget tills dess att hon ska av vid Hötorget och jag sätter mig tillrätta på mitt yttersäte.
När vi kommer till Rådmansgatan så kommer det på en kille som pratar i telefon och han pratar en väldigt brittisk-engelsk engelska så det går inte att ta miste på att han är engelsman. Han såg även ut som en sådan. Han sätter sig på sätet mittemot mig.
Till saken hör att varannan torsdag så storhandlar jag med mina föräldrar så att jag hade blivit ombedd att ringa när jag kom till Alvik. På Tranebergsbron tar jag upp min telefon och killen sitter kvar där mittemot mig. På min telefon har jag ett sådant där snöre så att jag kan hänga telefonen runt halsen om jag vill. På det snöret så står det Dublin och så är det deras stadsvapen på det. Killen kan inte ha undgått att se det.
När vi kommer till Brommaplan så ska tjejen som sitter innanför mig gå av och då så är det en oskriven trivselregel (som inte alla har fattat) som säger att man vrider sig utåt så att benen är i gången så att den som ska av kan passera utan problem. Vi gör båda på det sättet och jag flyttar mig till innersätet så att någon annan kan sätta sig på yttersätet. Så sitter vi fyra stycken i det båset tills det är dags för mig att gå av i Råcksta. Och döm av min gigantiska förvåning (inte) när den engelska killen inte alls vrider på sig utan bara drar in fötterna under sätet. Hade lite svårt att hålla mig för skratt och när jag kom ner till bilen så berättade jag det för mina föräldrar och de skrattade gott åt det.
För er som inte är så initierade i förhållandet mellan engelsmän och irländare så är det inte det bästa, även fast det är mycket bättre. Men de är inte så förtjusta i varandra om man säger som så och det har ju med deras historia att göra. Men jag förstår inte varför engelsmännen är som de är då det är de som har varit skurken i historien. Att irländarna är bittra på engelsmännen kan jag köpa då det är de som har varit utsatta för engelsmännens tyranni.
När klockan var strax efter nio så gick jag ner för att hämta två små paket. När jag kommer ner så sitter en ny tjej där framme och han sitter där bak. Han ler och säger "Hej [namn]!" så fort han ser mig. Han får en verkligen att känna sig välkommen. Tjejen som satt där fram var inte riktigt samma sociala typ av människa som han är eller som hon som satt där med honom förut. Under hela vårat samtal (som var i ungefär 20-25 minuter) så satt hon och stirrade in i datorn och var inte alls med i samtalet som den andra vikarierande tjejen i tisdags. Och eftersom hon är av den typen av människa så blev det bara jobbrelaterat snack. Inte lika uppsluppet som det var när han fyllde år. Då pratade vi bland annat om vad lite det behövs idag för att bli känd. Han tog Naken-Janne som ett exempel. Han blev känd för att springa omkring naken. Sedan sa han: "Och han hade ju inget att visa upp heller. Han hade ju bara en liten prinskorv. (här måttade han upp två centimeter mellan tummen och pekfingret) Det hade ju varit skillnad om han hade varit en John Holmes..." Sedan sa han att han tycker att Paris Hilton ser äcklig ut. Inte ens alla hennes pengar kan få henne att bli det allra minsta lilla attraktiv. Och han berättade att han har cyklat till jobbet sedan september.
Idag ondgjorde han sig över kundtjänsten i Göteborg. Han frågade mig om hur lång tid det tar för mig att knappa ut någon. Jag sa att det tar väl ett par sekunder och han sa: "Ja en tre sekunder, max fem. Vet du hur lång tid det tog för dem att knappa ur sig?" Och det hade jag ju inte den blekaste om och då sa han: "Tjugo minuter!" När han sa det så stirrade jag bara på honom under ett par sekunder då jag inte trodde mina öron och sedan började jag skratta.
Vad har annars hänt... Jo, jag har skadat min vänstra stortå. Vet inte om det bara är en stukning eller om det är en spricka, men ont gör det. Hade jag inte haft garderoben att ta emot mig på så hade jag rasat in i väggen (igen). Och det var nog den undermedvetna vetskapen om hur illa det kunde ha gått som gjorde att jag drabbades av en skadechock en minut senare. Så då gick jag och lade mig på sängen med huvudet utanför så att blodet först och främst samlades där.
Klockan 11:23 så ringde det från hennes telefon och då så svarade jag: "Ja, det är [namn]." och i andra änden så lät det ett glatt: "Men hej [namn]. Det var [namn] här." Och då kunde jag inte låta bli att säga: "Men... Nähä. Det står det inte här att det är." och då sa han att de ibland byter plats. Sedan sa ha att det var ett stort bud på väg upp. Förmodligen affischer.
Så har låsknappen pajjat här. Jättebra. Men jag väntade med att anmäla det tills dess att klockan var 16:03. Gissa varför... ;-) Så nu är jag alldeles skakig och handsvettig. Jag gillar inte att en gift man från Blekinge har den här effekten på mig. Men han såg att det var från plan fyra det ringde då han svarade: "Ja det var [namn] i växelen." (Nej, det är inte felstavat) Så jag sa att: "Det hör jag väl. Tror du jag är döv, eller?" och det trodde han inte att jag var. Så sa jag att låsknappen har sagt upp sig och han sa att han skulle felanmäla det och jag tackade och sa att det vore trist om vi blev inåsta här och att alla inte verkade fatta hur vredet funkade. Det vore kul om han var kvar och inte upptagen i ett samtal när jag kommer ner. Det regnar tydligen och det skulle vara ett ypperligt tillfälle att fråga om de har ett paraply att låna ut. (Vilket de säkert inte har) Och om han är ensam kan jag ju fråga om han kunde gradera på en skala 1-10 hur pass allvarlig han var när han sa att han tyckte att jag borde sitta där nere.
Ok, han var ju då inte alls på plats när jag kom ner. Typiskt. Ja, ja... Det går fler tåg. Och det fick jag ju gå till i regnet också.
Hände en liten grej idag när jag var på väg till T-banan från pendeln. Har Green Day i lurarna så rent ljudmässigt är jag isolerad från omgivningen. Helt plötsligt ser jag en väktare som går förbi mig och tar tag i en något påverkad snubbe och tar honom tvärs över hela gången så att de inte ska stå ivägen. Men det resulterade i att jag blev tvungen att tvärnita för att inte gå in i dem. Och när jag gör det så går väktare två in i mig. Inte speciellt hårt, men vi får lite kontakt. Vem säger att det inte händer något när man åker kommunalt..?
När vi kommer till Rådmansgatan så kommer det på en kille som pratar i telefon och han pratar en väldigt brittisk-engelsk engelska så det går inte att ta miste på att han är engelsman. Han såg även ut som en sådan. Han sätter sig på sätet mittemot mig.
Till saken hör att varannan torsdag så storhandlar jag med mina föräldrar så att jag hade blivit ombedd att ringa när jag kom till Alvik. På Tranebergsbron tar jag upp min telefon och killen sitter kvar där mittemot mig. På min telefon har jag ett sådant där snöre så att jag kan hänga telefonen runt halsen om jag vill. På det snöret så står det Dublin och så är det deras stadsvapen på det. Killen kan inte ha undgått att se det.
När vi kommer till Brommaplan så ska tjejen som sitter innanför mig gå av och då så är det en oskriven trivselregel (som inte alla har fattat) som säger att man vrider sig utåt så att benen är i gången så att den som ska av kan passera utan problem. Vi gör båda på det sättet och jag flyttar mig till innersätet så att någon annan kan sätta sig på yttersätet. Så sitter vi fyra stycken i det båset tills det är dags för mig att gå av i Råcksta. Och döm av min gigantiska förvåning (inte) när den engelska killen inte alls vrider på sig utan bara drar in fötterna under sätet. Hade lite svårt att hålla mig för skratt och när jag kom ner till bilen så berättade jag det för mina föräldrar och de skrattade gott åt det.
För er som inte är så initierade i förhållandet mellan engelsmän och irländare så är det inte det bästa, även fast det är mycket bättre. Men de är inte så förtjusta i varandra om man säger som så och det har ju med deras historia att göra. Men jag förstår inte varför engelsmännen är som de är då det är de som har varit skurken i historien. Att irländarna är bittra på engelsmännen kan jag köpa då det är de som har varit utsatta för engelsmännens tyranni.
När klockan var strax efter nio så gick jag ner för att hämta två små paket. När jag kommer ner så sitter en ny tjej där framme och han sitter där bak. Han ler och säger "Hej [namn]!" så fort han ser mig. Han får en verkligen att känna sig välkommen. Tjejen som satt där fram var inte riktigt samma sociala typ av människa som han är eller som hon som satt där med honom förut. Under hela vårat samtal (som var i ungefär 20-25 minuter) så satt hon och stirrade in i datorn och var inte alls med i samtalet som den andra vikarierande tjejen i tisdags. Och eftersom hon är av den typen av människa så blev det bara jobbrelaterat snack. Inte lika uppsluppet som det var när han fyllde år. Då pratade vi bland annat om vad lite det behövs idag för att bli känd. Han tog Naken-Janne som ett exempel. Han blev känd för att springa omkring naken. Sedan sa han: "Och han hade ju inget att visa upp heller. Han hade ju bara en liten prinskorv. (här måttade han upp två centimeter mellan tummen och pekfingret) Det hade ju varit skillnad om han hade varit en John Holmes..." Sedan sa han att han tycker att Paris Hilton ser äcklig ut. Inte ens alla hennes pengar kan få henne att bli det allra minsta lilla attraktiv. Och han berättade att han har cyklat till jobbet sedan september.
Idag ondgjorde han sig över kundtjänsten i Göteborg. Han frågade mig om hur lång tid det tar för mig att knappa ut någon. Jag sa att det tar väl ett par sekunder och han sa: "Ja en tre sekunder, max fem. Vet du hur lång tid det tog för dem att knappa ur sig?" Och det hade jag ju inte den blekaste om och då sa han: "Tjugo minuter!" När han sa det så stirrade jag bara på honom under ett par sekunder då jag inte trodde mina öron och sedan började jag skratta.
Vad har annars hänt... Jo, jag har skadat min vänstra stortå. Vet inte om det bara är en stukning eller om det är en spricka, men ont gör det. Hade jag inte haft garderoben att ta emot mig på så hade jag rasat in i väggen (igen). Och det var nog den undermedvetna vetskapen om hur illa det kunde ha gått som gjorde att jag drabbades av en skadechock en minut senare. Så då gick jag och lade mig på sängen med huvudet utanför så att blodet först och främst samlades där.
Klockan 11:23 så ringde det från hennes telefon och då så svarade jag: "Ja, det är [namn]." och i andra änden så lät det ett glatt: "Men hej [namn]. Det var [namn] här." Och då kunde jag inte låta bli att säga: "Men... Nähä. Det står det inte här att det är." och då sa han att de ibland byter plats. Sedan sa ha att det var ett stort bud på väg upp. Förmodligen affischer.
Så har låsknappen pajjat här. Jättebra. Men jag väntade med att anmäla det tills dess att klockan var 16:03. Gissa varför... ;-) Så nu är jag alldeles skakig och handsvettig. Jag gillar inte att en gift man från Blekinge har den här effekten på mig. Men han såg att det var från plan fyra det ringde då han svarade: "Ja det var [namn] i växelen." (Nej, det är inte felstavat) Så jag sa att: "Det hör jag väl. Tror du jag är döv, eller?" och det trodde han inte att jag var. Så sa jag att låsknappen har sagt upp sig och han sa att han skulle felanmäla det och jag tackade och sa att det vore trist om vi blev inåsta här och att alla inte verkade fatta hur vredet funkade. Det vore kul om han var kvar och inte upptagen i ett samtal när jag kommer ner. Det regnar tydligen och det skulle vara ett ypperligt tillfälle att fråga om de har ett paraply att låna ut. (Vilket de säkert inte har) Och om han är ensam kan jag ju fråga om han kunde gradera på en skala 1-10 hur pass allvarlig han var när han sa att han tyckte att jag borde sitta där nere.
Ok, han var ju då inte alls på plats när jag kom ner. Typiskt. Ja, ja... Det går fler tåg. Och det fick jag ju gå till i regnet också.
Hände en liten grej idag när jag var på väg till T-banan från pendeln. Har Green Day i lurarna så rent ljudmässigt är jag isolerad från omgivningen. Helt plötsligt ser jag en väktare som går förbi mig och tar tag i en något påverkad snubbe och tar honom tvärs över hela gången så att de inte ska stå ivägen. Men det resulterade i att jag blev tvungen att tvärnita för att inte gå in i dem. Och när jag gör det så går väktare två in i mig. Inte speciellt hårt, men vi får lite kontakt. Vem säger att det inte händer något när man åker kommunalt..?
Coca-Cola
Om man jobbar i Jordbro och åker kommunalt så lär man sig sakta men säkert att ogilla det företaget. Orsaken till att Cola ligger här i Jordbro är vattnet. Det är tydligen jättefint vatten här ute och det ville de ha. Så då kontaktade de kommunen och sa att "Vi skulle vilja lägga vår fabrik här hos er, men vi har några krav." Två av kraven var:
De ville ha allt vatten och de ville ha det billigt. Så nu får de som bor här Mälarvatten.
De ville ha förtur på spåren för sina godståg. Så nu får pendeltågen lämna företräde och det spelar ingen roll att pendeln har en tid att passa eller om pendeln är i tid eller inte. Colas långsamma godståg ska ha företräde.
Och de fick igenom sina krav. Skit i de tusental som bor här som får ett "sämre" vatten. Skit i de tusental som sitter på pendeln och riskerar att bli sena för att Cola inte kan vänta i fem minuter på sina varor.
Igår så fick jag den stora äran att ta med mig en hög visitkort till en av mina kollegor. Just nu så står han på Sollentunamässan och han hade inte tagit med sig tillräckligt med visitkort. Och eftersom han är en av de som bor nära mig så bad han mig ta med mig en hög och överlämna till honom på hemmaplan. Så jag tog med mig en hög och precis när jag låser upp min dörr så säger han att han är på g. Så tio minuter senare så kommer han och jag går ner och möter honom. Han ger mig en kram som tack för hjälpen och när han är på väg att gå till bilen så säger jag till honom att: "Du förresten. Han är gift så att det är bara att glömma det." (Vi hade pratat om det på tisdagen när han skjutsade hem mig)
Hans svar på det blev: "Men det är det väl inte. Det är ju bara att lägga om taktiken lite."
Då svarade jag: "Jasså, det säger du. Och vet du vad... Han sa lite på skoj att jag borde flytta ner dit och sätta mig där och jobba."
På det svarade han: "Jaha du. Där ser man." och så flinade han och blinkade med ögat som om att det kanske inte alls är kört för min del.
Vissa saker vill man höra fastän man inte vill det. Jag tror inte att han är intresserad av mig på det sättet. Får för mig att han är nöjd med sitt äktenskap... Eller rättare sagt så hoppas jag att det är så då mitt logiska tänkande inte vill vara den andra kvinnan eller den som bryter upp hans äktenskap. Men det känslomässiga går i helt andra banor kan jag säga...
Och när jag ändå är inne på ämnet (vilket jag är för jämnan) så glömde jag en sak som hände där i tisdags när han fyllde år. När han började prata med Relacom-snubben så vände jag ryggen åt receptionen och lutade mig mot den och tittade på deras intern-tv. Där står det om vad det är för mat i matsalen under veckan, lagerstatus, interninfo o. dyl. Egentligen helt ointressanta saker. Men eftersom jag inte vill störa när de står och pratar jobb så hade jag ändå något att göra. Så slutar de att prata (jag tjuvlyssnar ju lite...) och Relacom-killen börjar knappa på sin dator. Och när det har varit några sekunders tystnad så är det som att jag känner att någon tittar på mig så jag vrider på huvudet och finner att han står och tittar på mig med ett litet diskret småleende på läpparna. Han har alltså stått och tittat på mig utan att jag har gjort något annat än bara stått och tittat på deras tv. Inte för att jag har något emot det, men jag blev bara så paff. Så jag sa något om att det var väldigt intressant tv som de hade.
När klockan var 15:30 så stack min ena medarbetare med posten som skulle frankeras till Rörvägen. Innan hon stack så sa jag att jag ringer dig om fem minuter och hon sa "Ja, ja..." Så ringde jag efter fem minuter och sa: "Du behöver bara säga ja eller nej." Hennes svar blev: "Ja han var där. Han satt längst fram." och jag svarade:" Ok, vad bra. Då vet jag. Tack." Jag var ju bara tvungen att veta om han var här idag. Den enda kontakten jag har haft med receptionen där nere i dag var med den vikarierande tjejen som ringde upp om ett besök.
Idag frågade jag om jag fick åka med in till stan i en bil och det fick jag. När klockan var 16:40 gick vi från oss. Fyra tjejer(/kvinnor) i en samlad trupp. När vi kommer ner är jag längst bak i readen som går ut genom dörren, men det gjorde inte så mycket tänket jag då avlösaren redan satt på plats. Men vänta... Avlösaren tittar inte in i skärmen eller rakt fram. Han pratar med någon till vänster om sig, i dörröppningen till deras bakre utrymme. Och där står han. Fy fan vad gullig han såg ut där han stod. Han var på väg att gå då han hade både jacka och mössa på sig. Vad söt han var i mössa. Om jag inte hade gillat honom på det sättet jag gör nu så hade jag gjort det efter idag. Jag var fortfarande sist i ledet när vi alla sa hej då. Jag vet inte om avlösaren svarade på det eller inte då min uppmärksamhet var riktad åt ett annat håll. När han sa hej då till de tre andra så såg han "normal" ut, men när han såg mig så log han.
Och jag vet inte vad jag ska tro om den här mannen. Han sänder så olika signaler till mig så jag tror att jag håller på att bli galen. Jag vet inte om han vet om att jag är så intresserad av honom som jag är. Om han vet om det så är han nog en liten sadist som njuter åt att se mig plågas av den här förvirringen. Eller så vet han inte om det. Och det händer rätt så ofta nu för tiden att jag uppfattar hans beteende som att han skulle kanske kunna vara intresserad, men vill inte riskera sitt förhållande över något som kan vara över på en vecka. Eller så är det så att han är på det här sättet mot alla han har lärt känna lite om de bara är så mot honom.
Sedan kan jag säga om jag någonsin hade haft några som helst tvivel över min egen sexuella läggning så hade den definitivt varit över nu. Jag har aldrig känt på det här sättet för någon. Inte ens före detta pojkvänner eller one-night-stands... och det är det som gör det hela så jädrans jobbigt för mig då jag vet att han är upptagen så jag kan ju inte göra något alls. Inget annat än att fortsätta att vara som jag är. Om han skulle vara intresserad så ligger bollen definitivt hos honom. Jag kan ju inte visa mitt intresse på något annat sätt än så här.
De ville ha allt vatten och de ville ha det billigt. Så nu får de som bor här Mälarvatten.
De ville ha förtur på spåren för sina godståg. Så nu får pendeltågen lämna företräde och det spelar ingen roll att pendeln har en tid att passa eller om pendeln är i tid eller inte. Colas långsamma godståg ska ha företräde.
Och de fick igenom sina krav. Skit i de tusental som bor här som får ett "sämre" vatten. Skit i de tusental som sitter på pendeln och riskerar att bli sena för att Cola inte kan vänta i fem minuter på sina varor.
Igår så fick jag den stora äran att ta med mig en hög visitkort till en av mina kollegor. Just nu så står han på Sollentunamässan och han hade inte tagit med sig tillräckligt med visitkort. Och eftersom han är en av de som bor nära mig så bad han mig ta med mig en hög och överlämna till honom på hemmaplan. Så jag tog med mig en hög och precis när jag låser upp min dörr så säger han att han är på g. Så tio minuter senare så kommer han och jag går ner och möter honom. Han ger mig en kram som tack för hjälpen och när han är på väg att gå till bilen så säger jag till honom att: "Du förresten. Han är gift så att det är bara att glömma det." (Vi hade pratat om det på tisdagen när han skjutsade hem mig)
Hans svar på det blev: "Men det är det väl inte. Det är ju bara att lägga om taktiken lite."
Då svarade jag: "Jasså, det säger du. Och vet du vad... Han sa lite på skoj att jag borde flytta ner dit och sätta mig där och jobba."
På det svarade han: "Jaha du. Där ser man." och så flinade han och blinkade med ögat som om att det kanske inte alls är kört för min del.
Vissa saker vill man höra fastän man inte vill det. Jag tror inte att han är intresserad av mig på det sättet. Får för mig att han är nöjd med sitt äktenskap... Eller rättare sagt så hoppas jag att det är så då mitt logiska tänkande inte vill vara den andra kvinnan eller den som bryter upp hans äktenskap. Men det känslomässiga går i helt andra banor kan jag säga...
Och när jag ändå är inne på ämnet (vilket jag är för jämnan) så glömde jag en sak som hände där i tisdags när han fyllde år. När han började prata med Relacom-snubben så vände jag ryggen åt receptionen och lutade mig mot den och tittade på deras intern-tv. Där står det om vad det är för mat i matsalen under veckan, lagerstatus, interninfo o. dyl. Egentligen helt ointressanta saker. Men eftersom jag inte vill störa när de står och pratar jobb så hade jag ändå något att göra. Så slutar de att prata (jag tjuvlyssnar ju lite...) och Relacom-killen börjar knappa på sin dator. Och när det har varit några sekunders tystnad så är det som att jag känner att någon tittar på mig så jag vrider på huvudet och finner att han står och tittar på mig med ett litet diskret småleende på läpparna. Han har alltså stått och tittat på mig utan att jag har gjort något annat än bara stått och tittat på deras tv. Inte för att jag har något emot det, men jag blev bara så paff. Så jag sa något om att det var väldigt intressant tv som de hade.
När klockan var 15:30 så stack min ena medarbetare med posten som skulle frankeras till Rörvägen. Innan hon stack så sa jag att jag ringer dig om fem minuter och hon sa "Ja, ja..." Så ringde jag efter fem minuter och sa: "Du behöver bara säga ja eller nej." Hennes svar blev: "Ja han var där. Han satt längst fram." och jag svarade:" Ok, vad bra. Då vet jag. Tack." Jag var ju bara tvungen att veta om han var här idag. Den enda kontakten jag har haft med receptionen där nere i dag var med den vikarierande tjejen som ringde upp om ett besök.
Idag frågade jag om jag fick åka med in till stan i en bil och det fick jag. När klockan var 16:40 gick vi från oss. Fyra tjejer(/kvinnor) i en samlad trupp. När vi kommer ner är jag längst bak i readen som går ut genom dörren, men det gjorde inte så mycket tänket jag då avlösaren redan satt på plats. Men vänta... Avlösaren tittar inte in i skärmen eller rakt fram. Han pratar med någon till vänster om sig, i dörröppningen till deras bakre utrymme. Och där står han. Fy fan vad gullig han såg ut där han stod. Han var på väg att gå då han hade både jacka och mössa på sig. Vad söt han var i mössa. Om jag inte hade gillat honom på det sättet jag gör nu så hade jag gjort det efter idag. Jag var fortfarande sist i ledet när vi alla sa hej då. Jag vet inte om avlösaren svarade på det eller inte då min uppmärksamhet var riktad åt ett annat håll. När han sa hej då till de tre andra så såg han "normal" ut, men när han såg mig så log han.
Och jag vet inte vad jag ska tro om den här mannen. Han sänder så olika signaler till mig så jag tror att jag håller på att bli galen. Jag vet inte om han vet om att jag är så intresserad av honom som jag är. Om han vet om det så är han nog en liten sadist som njuter åt att se mig plågas av den här förvirringen. Eller så vet han inte om det. Och det händer rätt så ofta nu för tiden att jag uppfattar hans beteende som att han skulle kanske kunna vara intresserad, men vill inte riskera sitt förhållande över något som kan vara över på en vecka. Eller så är det så att han är på det här sättet mot alla han har lärt känna lite om de bara är så mot honom.
Sedan kan jag säga om jag någonsin hade haft några som helst tvivel över min egen sexuella läggning så hade den definitivt varit över nu. Jag har aldrig känt på det här sättet för någon. Inte ens före detta pojkvänner eller one-night-stands... och det är det som gör det hela så jädrans jobbigt för mig då jag vet att han är upptagen så jag kan ju inte göra något alls. Inget annat än att fortsätta att vara som jag är. Om han skulle vara intresserad så ligger bollen definitivt hos honom. Jag kan ju inte visa mitt intresse på något annat sätt än så här.